Wijshetenes Book

1. Capitel.

The mächtige warda förmante til rättwiso och gudzfruchtan, v. 1. Ty Gudz Ande flyr ifrå the wrångwisa; han seer all ting, v. 5. Och skal hafwa them fram för domen, v. 9. Man skal icke gifwa sigh til säkerhet och försmädelse, eller störta sigh sielfwiljandes i förderfwet, v. 11.

Älsker rätthetena, J som regeren på jordene: täncker at Herren hielpa kan, och fruchter honom medh alfwar:

2. Ty han låter sigh finna af them, som icke försökia honom, och beteer sigh them som icke mißtro honom.

3. Men wrångwisa tanckar äro fierran ifrå Gudh; och när straffet kommer, bewiser thet hwad the för dårar warit hafwa.

4. Ty wijsheten kommer icke vthi ena arga siäl, och boor icke vthi then kropp, som syndene vndergifwen är.

5. Ty then Helge Ande som rätt lärer, flyr the afgudeska, och wiker ifrå the wrångwisa, hwilke straffade warda medh synder som them skal hända vthi komma.

6. Ty wijsheten är så from, at hon icke låter lastaren ostraffad blifwa: ty Gudh är witne öfwer alla tanckar, och känner all hierta wisserliga, och hörer all ord:

7. Ty werldenes kretz är full af Herrans Anda, och han som talet känner, är allestädz.

8. Therföre kan then icke fördold blifwa som orätt talar, och rätten som honom straffa skal, skal icke fela honom:

9. Ty hans ogudachtiga anslag måste komma fram för domen, och hans taal för Herran, at hans odygd må straffad warda.

10. Ty thet nitiska örat hörer all ting; och lastarens bespottelse blifwer icke fördold.

11. Så tager eder nu wahra, at J icke försmäden, och håller edra tungor ifrå bannor: ty thet J hemliga talen medh hwar annan i örat, skal icke så fåfängt afgå: ty then mun som liuger, dräper siälena.

12. Farer icke så efter döden medh edor wilfarelse, och står icke efter förderf medh edra händers werck:

13. Ty Gudh hafwer icke giordt döden, och hafwer icke lust til the lefwandes förderf.

14. Vtan han hafwer all ting skapat, at the i sitt wäsende blifwa skola: och hwad i werldene skapat warder, thet är godt, och ther är intet skadeligit vthi.

15. Ther til är helwetes rike icke på jordene; ty rättheten är odödelig:

16. Vtan the ogudachtige stå ther efter, både medh ord och gierningar: ty the hålla honom för sin wän, och fara bort, och förbinda sigh medh honom: ty the äro ock thes wärde, at the skola höra honom til.

2. Capitel.

The ogudachtige förachta Gudz ord, om Gudh, om menniskiones salighet och fördömelse, v. 1. Förnöta theras lifstijd i wällust; i wåld och orätt, och the rättferdigas förtryck, v. 6. The känna icke Gudz domar, och hwarföre the skapade äro: vtan hielpa sielfwe til theras förderf, v. 21.

Ty the äro ogudachtige, och säija: Thet är een stackot och mödosam ting medh wårt lijf: och när een menniskia död är, så är thet platt vthe medh henne; och weet man ingen som af helwetet igen kommen är.

2. Oförsedt äre wij födde; och fare åter bort såsom wij aldrig warit hade: ty andadrägten i wåra näsor är en röök, och wårt taal är een gnista som af wårt hierta vthgår:

3. När thet vthsläckt är, så är lifwet borto som en falske, och anden förswinner såsom ett tunt wäder.

4. Och wårt namn warder medh tiden förgätet, och ingen täncker vppå hwad wij giordt hafwe: wårt lijf förlider såsom thet wore en molnsky, och förgås såsom een dimba, then af solenes skeen fördrifwin, och af hennes heta förtärd är.

5. Wår tijd är såsom en skugge then bort far; och när wij borto äre, kommer man intet igen: ty thet är fast försiglt, at ingen skal igen komma.

6. Så kommer nu, och läter oß lefwa wäl, medan wij kunne, och bruka oß medan wij vnge äre.

7. Wij wilje fylla oß medh bästa wijn och salwo; lät oß icke försuma majeblomstren.

8. Lät oß bära krantsar af vnga roser förr än the faalna.

9. Lät ingen af oß wara lottlös i wårt braskande: at man allestädz må spörja, huru wij glade warit hafwe; wij hafwe doch intet meer ther af, än thet.

10. Lät oß öfwerfalla then fattiga rättferdiga, och skona ingen, hwarken enkio eller gammal man; lät oß intet achta the gamla gråhärogas straff:

11. Alt thet wij giöra kunne, skal wara rätt: ty hwilken icke giöra kan hwad honom lyster, han gäller intet.

12. Så lät oß nu wachta efter then rättferdiga: ty han giör oß mycken olust, och sätter sigh emot wåra gierningar, och straffar oß, at wij synde emot lagen, och vthropar wårt wäsende för synd.

13. Han gifwer före at han känner Gudh, och berömer sigh at han är Gudz barn;

14. Och straffar thet wij i hiertat hafwe.

15. Han är oß swår, ock til at see: ty hans lefwerne rimar sigh icke medh androm, och hans wäsende är platt annorlunda.

16. Han håller oß för flåk, och flyr wåra gierningar såsom slemhet; och gifwer före huru the rättferdige stå wäl på sidstone, och berömer sigh, at Gudh är hans fader.

17. Så lät oß doch see, om hans ord san äro, och försökia, huru thet wil lychtas medh honom.

18. Är then rättferdige Gudz barn, så hielper han honom, och frijar honom ifrå hans motståndares hand.

19. Medh smälek och qwahl wilje wij plåga honom, at wij måge see huru from han är, och förnimma huru tolig han är:

20. Wij wilje fördöma honom til en skämlig dödh; tå får man känna honom af hans ord.

21. Sådant hafwa the för händer, och fela: theras ondska hafwer förblindat them, at the icke känna Gudz lönliga domar:

22. Ty the hafwa icke thet hoppet, at ett heligt lefwerne skal lönt warda, och achta intet then ähro, som ostraffeliga siälar få skola.

23. Ty Gudh hafwer skapat menniskiona til ewigt lijf, och giordt honom til ett beläte, at han skulle sådana wara som han är:

24. Men genom diefwulens afwund är döden kommen i werldena:

25. Och the som på hans sido äro, hielpa ock ther til.

3. Capitel.

The rättferdigas siälar äro i Gudz hand, v. 1. Han tuchtar them til bättring; han pröfwar them, och låter them komma til ähro, v. 5. Men the ogudachtiga straffar han, v. 10. The ofruchtsame som Herran fruchta, äro Gudi och menniskiom täcke, v. 13. Men hoorbarn, och the ogudachtigas myckla afföda, hafwer ingen wälsignelse, v. 16.

Men the rättferdigas siälar äro i Gudz hand, och intet dödzqwal kommer widh them.

2. För the oförståndiga synas the såsom the dödde, och theras aflidande warder räknat för een pina;

3. Och theras affärd för ett förderf: men the äro i frijd.

4. Om the än i menniskiors åsyn mycket lida, så hafwa the doch ett wist hopp, at the aldrig döö skola.

5. The warda något litet agade; men them skal mycket godt wederfaras: ty Gudh försöker them, och finner them at the äro honom wärde.

6. Han bepröfwar them såsom guld i vgnen, och anammar them såsom ett fulkomligit offer.

7. Och på then tijd när Gudh seer ther til, skola the klarliga skina, och fara såsom eldzlåge öfwer strå.

8. The skola döma Hedningarna, och råda öfwer all folck, och Herren skal råda öfwer them til ewig tijd.

9. Ty the som på honom trösta, the förnimma at han trofast är; och the som faste äro i kärleken, them låter han icke taga ifrå sigh: ty hans helige äro vthi nådh och barmhertighet, och han hafwer ett vpseende på sina vthkorada.

10. Men the ogudachtige skola straffade warda, såsom the fruchtade: ty the achtade intet then rättferdiga, och weko ifrå Herranom.

11. Ty then som wijshet och tuchtan förachtar, han är vsel; och theras hopp är intet, och theras arbete är fåfängt, och hwad the giöra, är vthan nytto.

12. Theras qwinnor äro galna, och theras barn skalkar: förbannat är alt thet som af them födt är.

13. Ty salig är then ofruchtsama som obesmittad är, then ther oskyldig är för een syndelig säng: hon skal thet niuta på then tiden, tå man siälarna döma skal.

14. Sammalunda ock then ofruchtsame, som intet orätt giör medh sine hand, eller något ondt täncker emot Herran, honom warder gifwen för hans troo een besynnerlig gåfwa, och en bättre deel i Herrans tempel:

15. Ty godt arbete gifwer härlig löön, och förståndsens root förgås icke.

16. Men hoorbarn skola icke trifwas, och sädh af een orätt säng skal förgiord warda.

17. Och om the än länge lefde, så måste the doch på ändalychtene komma til skam, och theras ålderdom skal doch på sidstone vthan ähro wara.

18. Döö the ock bittida, så hafwa the doch intet hoppas, eller någon tröst i domsens tijd:

19. Ty the orättferdige taga en ond ända.

4. Capitel.

Wjse mannen faar än fort at beröma the froma, fast the äro ofruchtsame, v. 1. Och straffa the ogudachtiga, fast the äro fruchtsame, v. 3. Sedan wiser han, at Gudh ofta kallar then gudfruchtiga bittida af werldene; therföre at han är honom kär, och wil icke tilstädia at han skal warda förförd af the onda, v. 7. The ogudachtige kunna thet icke besinna, ändoch at them tilstundar een ond ändalycht, Gudz straff och ewig fördömelse, v. 15.

Bättre är hafwa inga barn, ther man from är: ty thet samma hafwer ewigt lof medh sigh; ty thet warder mycket afhållet, både när Gudh och menniskior.

2. Ther thet är, anammar man thet för ett exempel: men then thet icke hafwer, så önskar han thet likwäl, och prålar i en ewig krantz, och behåller segren af kyskhetenes kamp.

3. Men then store fruchtsame hopen af the ogudachtiga, är intet nyttig; och hwad som af horerij planterat warder, thet rotar sigh icke diupt, eller får någon fast grund.

4. Och om the än en tijd långt grönskas på qwistarna, efter the alstinges löst stå, warda the af wädret omakade, och af starckt wäder vthrotade:

5. Och the otidige teelningar warda sönderbrutne, och theras frucht är intet nyttig; omogen til at äta, och doger intet.

6. Ty the barn som vthaf een oächta säng födde warda, the måste witna om ondskona emot föräldrarna, när man them frågar.

7. Men then rättferdige om han än bittida döör, så är han doch i rolighet.

8. Ty ålderdomen är ährlig, icke ther af, at han länge warar, eller mång åhr hafwer.

9. Klokhet ibland menniskiorna äro the rätta grå håren, och ett obesmittat lefwerne är then rätta ålderdomen.

10. Ty han behagar Gudi wäl, och är honom kär: och warder borttagen ifrå lifwet ibland syndare;

11. Och warder bortryckt, at ondskan icke skal förwända hans förstånd, eller falsk lära bedraga hans siäl.

12. Ty ond exempel förföra och förderfwa enom thet goda; och then onda begärelsen förwänder ett oskyldigt hierta.

13. Han är snarliga fulkommen worden, och hafwer vpfylt mång åhr:

14. Ty hans siäl behagade Gudi: therföre hästade han medh honom vthu thetta onda lefwernet.

15. Men menniskiorna som thetta see, achta thet intet, och läggiat intet på hiertat; nemliga, at Gudz helige äro i nådh och barmhertighet, och at han hafwer ett vpseende vppå sina vthkorada:

16. Ty then rättferdige som död är, fördömer the ogudachtiga som lefwa; och en vng som snarliga fulkommen warder, dömer thes orättferdigas långa lijf.

17. The see wäl thens wisas ända; men the weta icke hwad Herren hafwer i sinnet om honom, och hwarföre han bewarar honom.

18. The see thet wäl, och achtat intet: ty Herren begabbar them: och skola ther efter skämliga falla, och wara til een försmädelse ibland the döda ewinnerliga.

19. Och han skal nederstörta them oförsedt, och rifwa them bort af grundenom, så at the platt förläggias.

20. Och the skola wara i ångest, och theras åminnelse skal förgås; men the skola komma förtwiflade medh theras synders samwet, och theras synder skola straffa them vnder ögonen.

5. Capitel.

The helige skola medh een ewig salighet belönte warda, v. 1. När the onde thet see, skola the swårliga förskräckias, jämra och förvndra sigh öfwer sin dårskap, v. 2. Öfwer theras ondsko och korta tijd, v. 13. The rättferdige warda medh ewig glädie och härlighet beprydde, v. 16. Men Gudz wrede medh allahanda plågo skal komma öfwer the ogudachtiga, v. 18.

Tå warder then rättferdige ståndandes vthi een stoor frimodighet, emot them som honom bedröfwat, och hans arbete förkastat hafwa.

2. När the samme tå see thet, skola the grufweliga förskräckias för sådana salighet, then the intet förmodat hade:

3. Och skola tala medh hwar annan, och ångra sigh, och sucka för andans ångest skul: Thenne är nu then som wij tilförene hade för spott och spee.

4. Wij galne höllom hans lefwerne för vrsinnighet, och hans ändalycht för en skam:

5. Huru är han nu räknad ibland Gudz barn, och hans arfwedeel ibland the heliga?

6. Therföre hafwe wij felat om rätta wägen; och rättwisones lius hafwer icke lyst oß, och förståndsens sool är oß icke vpgången.

7. Wij hafwe gångit altsammans orätta och skadeliga wägar, och hafwe wandrat på willa stigar; men Herrans wägh hafwe wij icke wetat.

8. Hwad hielper oß nu wårt prål? Hwad gagnar oß nu rikedom och högmod?

9. Alt är thet framfarit såsom en skugge, och såsom ett rychte som öfwergår:

10. Såsom ett skep bortlöper i wågene, hwilkes spor, sedan thet framgångit är, eller thes wägh i wågene, man intet finna kan:

11. Eller såsom en fogel, som flyger i wädrena, af hwilkens wägh intet meer synes: ty han flächtar och slår i wädret, drifwer och åthskiljer thet medh sina swäfwande wingar; och sedan finner man intet tekn af sådana flygt.

12. Eller som en pijl til ett måål afskuten warder, ther thet åthskilda wädret straxt tilhopa faller igen, så at man intet kan märckia, hwilket han farit hafwer.

13. Sammalunda ock wij, strax wij födde äre, hafwe wij fått en ända:

14. Och hafwe wij intet dygdatekn bewisat; vtan äre förtärde i wåro ondsko.

15. Sådana ord skola the tala i helwetet, som syndat hafwa: ty thens ogudachtigas hopp är såsom stofft af wädret förströdt, och såsom een tun frada af enom storm fördrifwen, och såsom en röök af wädret bortbläst, och såsom man snart en förgäter, then icke meer än en dagh gäst hafwer.

16. Men the rättferdige skola lefwa ewinnerliga; och Herren är theras löön, och then Högste hafwer omsorg för them:

17. Therföre skola the få ett härligit rike, och een skiön crono af Herrans hand: ty han skal beskärma them medh sine högra hand, och förswara them medh sinom arm.

18. Han skal taga sitt nijt för ett harnesk, och tilrusta creaturen til hämnd öfwer fiendarna.

19. Han skal påtaga rättwisona för een kräweto, och skal vppå sättia en sträng doom för en hielm.

20. Han skal taga helighet för en oöfwerwinnerlig sköld.

21. Han skal hwässa sina grymma wrede til ett swärd; och werlden skal draga vth medh honom til stridz emot the owisa.

22. Liungeldz skott skola drabba rätt, och skola komma vthu skyyn, såsom af en hårdbänd boga til målet:

23. Och tiockt hagel skal falla af dunderslagsens wrede; så skal ock hafsens watn förgrymma sigh emot them, och strömarna skola swårliga samman falla;

24. Och ett starckt wäder skal ock läggia sigh emot them, och skal förströ them såsom en wäderhwirfwel.

6. Capitel.

Konungar och Regenter warda här förmante til rättwiso, at the måga vndfly Gudz straff, v. 1. Och til wijshet, hwilken gifwer rolighet och långwarigt regemente, v. 10. Ty wijsheten hafwer warit af begynnelsen, och mångas wijshet är landsens wälfärd, v. 24.

Orättwisa giör all land öde, och ondt lefwerne omstörter the wäldigas säte.

2. Så hörer nu, J Konungar, och märcker; lärer, J domare på jordene.

3. Fatter i öronen, J som öfwer många råden, J som vphäfwen eder öfwer folcken.

4. Ty eder är Öfwerheten gifwen af Herranom, och wäldet af them Högsta: hwilken efterfråga wil huru J handlen, och ransaka hwad J för händer hafwen.

5. Ty J ären hans rikes ämbetsmän; men J stån edart ämbete icke wäl före, och hållen ingen rätt, och giören icke efter som Herren skickat hafwer.

6. Han skal ganska grufweliga och snarliga komma öfwer eder, och en ganska hård doom skal gå öfwer öfwerherrarna:

7. Ty them som ringa äro, wederfars nåde; men the mächtige skola mächteliga straffade warda.

8. Ty then som en Herre är öfwer alla, han fruchtar icke för någors mans person; icke skyr han heller för någon macht; han hafwer giordt både små och stora, och hafwer lika omsorg för alla;

9. Men öfwer the mächtiga skal en hård doom hållen warda.

10. Tjl eder, J tyranner, talar jagh; på thet J må lära wijshet, och icke afwiken:

11. Ty then som heliga läro helgeliga behåller, han warder helig hållen; och then som henne wäl lärer, han blifwer wäl widh sigh.

12. Så läter nu mitt taal behaga eder; begärer thet, och läter lära eder.

13. Ty wijsheten är dägelig och oförgängelig, och låter gierna see sigh af them som henne älska, och låter sigh finna af them som sökia henne:

14. Ja, hon möter, och gifwer sigh sielf tilkänna, them som henne gierna hafwa.

15. Then som gierna hafwer henne snarliga, han behöfwer icke hafwa ther mycken mödo om; han finner henne för sine dör, wachtandes på sigh.

16. Ty åstunda henne, är then rätta klokheten; och then som wakar efter henne, han betorf icke långa omsorg hafwa:

17. Ty hon går omkring, och söker then henne wärd är; och låter gierna see sigh i wägenom, och wachtar vppå honom, at hon må möta honom.

18. Ty ther en gierna låter vnderwisa sigh, ther är wisserliga wijshetenes begynnelse; och then henne achtar, han låter gierna vnderwisa sigh.

19. Then som gierna låter vnderwisa sigh, han håller hennes budh; men ther man håller buden, ther är wisserliga ett heligt lefwerne.

20. Men then ther ett heligt lefwerne förer, han nalkas Gudi.

21. Then som nu lust hafwer til wijshet, honom giör hon til en herra.

22. Wiljen J nu, J tyranner i folckena, gierna Konungar och Förstar wara;

23. Så håller wijshetena för ögon, på thet J mågen ewinnerliga råda.

24. Men hwad wijshet är, och hwadan hon kommer, wil jagh nu förkunna eder, och wil icke fördölja eder hemlighetena: vtan vthransaka henne af creaturens begynnelse; och wil vppenbarliga gifwa henne före, och icke spara sanningena.

25. Ty jagh wil medh then förgiftiga afwunden intet skaffa hafwa: ty en sådana hafwer ingen deel i wijshetene.

26. Men ther the wise månge äro, ther står wäl til i werldene; och en klook Konung är folckens wälfärd.

27. Therföre läter vnderwisa eder genom min ord; och thet skal komma eder wäl til måtto.

7. Capitel.

Alla menniskior hafwa enahanda ingång i werldena, och enahanda vthgång, v. 1. Allom warder wijshet gifwen, som ther om bedia, sökia och älska henne: then henne bekommer, är Gudi behagelig, v. 7. Hwilken sådana Gudz gåfwo bekommer, han hafwer Gudz Anda medh sigh, then all ting weet, och är en omätelig skatt, v. 18.

Jagh är ock een dödelig menniskia, såsom andre, födder af then menniskios slächte som först skapad war:

2. Och hafwer fått kötz skapnat, tijo månader långt i blodh sammanlupen, af mans sädh genom lusta i sambländning.

3. Och hafwer theslikes, tå jagh född war, tagit anda til migh af thet meenliga wädret: och är ock så fallen vppå jordena, som oß alla ens bär; och hafwer ock så min första röst warit grååt, som alla andras:

4. Och är vpfostrad i linda, medh omsorg.

5. Ty ingen Konung hafwer någon annan begynnelse til sin födelse:

6. Vtan alle hafwa enahanda ingång til lifwet, och lika vthgång.

7. Therföre bad jagh; och migh wardt gifwin klokhet: jagh åkallade, och migh tilkom wijshetenes ande:

8. Och jagh hölt meer af henne, än af Konungarike och Förstadöme; och rikedom hölt jagh för intet emot henne.

9. Jagh liknade ingen ädla steen widh henne: ty alt guld är såsom en ringa sand emot henne, och silfwer är såsom träck räknandes emot henne.

10. Jagh hade henne kärare än all sundhet och fägring, och vthwalde migh henne för ett lius: ty thet skeen som af henne går, vthsläckes icke.

11. Men alt godt är migh kommet medh henne, och otalig rikedom i hennes hand.

12. Jagh war gladh i all ting, ty wijsheten gick för migh i allo thy; men jagh wiste icke at sådant kom af henne.

13. Enfalleliga hafwer jagh lärdt henne, mildeliga delar jagh henne vth; hennes rikedom wil jagh icke fördölja:

14. Ty hon är menniskiomen en oändelig skatt; the som honom bruka, warda Gudz wänner, och äro tacknemlige, therföre at them gifwit är, at the låta vnderwisa sigh.

15. Gudh hafwer gifwit migh at tala wijsliga, och efter sådana wijshets gåfwo rätt tänckia: ty han är then som förer in på wijshetenes wägh, och regerar the wisa:

16. Ty vthi hans hand äro både wij och wårt taal; ther til all klokhet och kånst i all ärende:

17. Ty han hafwer gifwit migh en wiß kundskap på all ting; så at jagh weet huru werlden giord är, och elementens kraft:

18. Tidsens begynnelse, ända och medel; huru dagen länges och stäckes, huru åhrsens tider sigh förwandla:

19. Och huru åhret omlöper; huru stiernorna stå.

20. Hwad art tam och otam diur hafwa; huru wädret så stormar, och hwad menniskiorna hafwa i sinnet; mångahanda plantors art, och rötters kraft.

21. Jagh weet alt thet hemligit och fördolt är: ty wijsheten som en mästare är til alla kånst, hafwer migh thet lärdt.

22. Ty vthi henne är en ande, som förståndig är, helig, enig, margfallig, skarp, behändig, wältalig, reen, klar, sachtmodig, wänlig, alfwar, frij, godwiljog, tyckesam, fast, wiß, säker:

23. Förmår alt, seer alt, och går genom alla andar, ehuru förståndige, klare och skarpe the äro.

24. Ty wijsheten är alrabehändigast; hon faar och går genom all ting, så alstings klar är hon:

25. Ty hon är ett damb vthaf Gudz kraft, och een strima af thens Alsmächtigas härlighet.

26. Therföre kan intet oreent komma til henne: ty hon är ett skeen af thet ewiga liuset, och Gudz krafts obesmittade spegel, och hans godhets beläte;

27. Hon är enig, och giör doch all ting, hon blifwer thet hon är, och förnyar doch all ting; och ju altid gifwer sigh vthi the helga siälar, och giör Gudz wänner och Propheter:

28. Ty Gudh älskar ingen, vtan han blifwer widh wijshetena.

29. Hon är härligare än solen, och alla stiernor; och när man liknar henne widh liuset, går hon wijdt vthöfwer:

30. Ty liuset måste wika för nattena; men ondskan öfwerwinner aldrig wijshetena.

8. Capitel.

Wjjshet är warachtig, och bör sökias af vngdomen; ty hon lärer oß Gudz wilja, och alla Christeliga dygder, v. 1. Hon gifwer godh rådh, at alt må wäl tilgå, och wijsliga vthrättat warda, v. 9. Af henne kommer reen wällust, och ewigt lof, v. 17. Huru hon står at bekomma, v. 18.

Hon räcker ifrå then ena ändan, til then andra mächteliga, och regerar all ting wäl.

2. Then samma hafwer jagh älskat, och sökt henne alt ifrå min vngdom, och tänckte taga migh henne til brudh: ty jagh hafwer fått kärlek til hennes fägring.

3. Hon är vthaf en härlig adel: ty hennes wäsende är när Gudi, och Herren öfwer all ting, hafwer henne kär.

4. Hon är thet hemliga rådet vthi Gudz kundskap, och gifwer honom före hwad han giöra skal.

5. Om rikedom är een kostelig ting medan man lefwer; hwad är rikare än wijsheten, som all ting giör?

6. Om klokheten giör thet; hwilken ibland alla är en klokare mästare än hon?

7. Om någor hafwer rätthet kär, är hennes arbete icke annat än dygder: ty hon lärer tucht, klokhet, rättwiso och starckhet, hwilke ting alranyttigast äro, medan menniskian lefwer.

8. Om man begärer mycket weta, så kan hon råka på, både thet framfarit är, och thet tilkomma skal: hon förstår sigh vppå förtäckt ord, och kan vplösa kloka gåtor; tekn och vnder weet hon tilförene, och huru thet gå skal på tider och stunder.

9. Jagh hafwer beslutit, at jagh wil taga migh henne i sälskap: ty jagh weet at hon warder migh godh rådh gifwandes, och tröster migh vthi sorg och bedröfwelse.

10. Genom henne hafwer en yngling ähro ibland folck, och heder när the gamla.

11. Jagh skal warda skarpsinnig funnen i dome, och in för the mächtiga skal man förvndra sigh vppå migh:

12. Tå jagh tiger, skola the bida efter migh; tå jagh talar, skola the achta ther vppå: och om jagh länge talar, skola the hålla handena för munnen.

13. Genom henne får jagh ett odödeligit namn, och låter een ewig åminnelse när mina efterkommande.

14. Jagh skal regera folck, och Hedningar skola blifwa mina vnderdåner.

15. Grufweliga tyranner skola fruchta sigh, när the migh höra; när folckena skal jagh godh finnas, och i örlig en hielte.

16. Blifwer jagh ock hema, så hafwer jagh mina roo medh henne: ty man ledes intet widh hennes vmgängelse, eller hafwer någor olust medh henne, vtan heller lust och glädie.

17. Sådant betänckte jagh medh migh, och lade thet på hiertat: ty the som medh henne i skylskap äro, hafwa een ewig warelse: och the som i hennes wänskap äro, hafwa een reen wällust;

18. Och en oändelig rikedom kommer genom hennes händers arbete, och klokhet i hennes samwaro och samtaal, och ett godt loford af hennes vmgängelse, och samtaal.

Jagh gick omkring til at sökia, at jagh måtte komma henne til migh.

19. Ty jagh war ett barn af godh art, och hade fått een godh siäl:

20. Men tå jagh wäl vpföddes, wäxte jagh til en obesmittad kropp.

21. Men tå jagh förnam, at jagh icke annars kunde kysk blifwa, vtan Gudh gåfwe migh thet (och thet samma war ock klokhet, kunna besinna hwars nådh thet war,) gick jagh til Herran, och bad honom, och sade af alt mitt hierta.

9. Capitel.

Een kostelig böön om wijshet, hwilken gifwer starckhet, förstånd, och skickelighet, v. 1. Regerar, bewarar, vthrättar at wår werck täckias Gudi, och förer til saligheten, v. 10. Ther ibland anföres om menniskiones blindhet i lekamliga och andeliga saker, v. 13.

Omine fäders Gudh, och all barmhertighets Herre, tu som all ting genom titt ord giordt;

2. Och menniskiona genom tina wijshet beredt hafwer, at han råda skulle öfwer creaturen, som af tigh giorde äro:

3. At han werldena regera skulle, medh helighet och rättferdighet, och döma medh rätt hierta;

4. Gif migh wijshetena, then allestädz omkring titt säte är; och förkasta migh icke vth ifrå tin barn:

5. Ty jagh är tin tienare, och tine tienarinnos son, een swag menniskia, som icke länge lefwer, och hafwer ett ringa förstånd i lagh och rätt:

6. Och om än någor ibland menniskiors barn fulkommelig wore, så gäller han doch intet, om han icke hafwer then wijshet som af tigh går.

7. Tu hafwer vthkorat migh til en Konung öfwer titt folck, och til en domare öfwer tina söner och döttrar:

8. Och befalte migh, at jagh skulle byggia tigh ett tempel på titt helga berg, och ett altare i tins bonings stadh, thet lijkt skulle wara widh thet helga tabernaklet, som tu i förtiden tilreda lätst:

9. Och tin wijshet medh tigh, then tin werck weet, och när war tå tu giorde werldena, och weet hwad tigh behagar, och hwad rätt är i tin budh.

10. Sändt henne nedh af tinom helga himmel, och af tine härlighets säte; sändt henne, at hon är när migh, och arbetar medh migh, at jagh må förstå hwad tigh täckt är:

11. Ty hon weet alt, och förstår thet: och lät henne leda migh i minom gierningom skickeliga, och bewara migh genom sina härlighet.

12. Så warda min werck tigh racknemlig, och jagh dömer tå titt folck rätt, och blifwer wärdig til at sittia på mins faders säte:

13. Ty hwilken menniskia weet Gudz rådh; eller hoo kan tänckia hwad Gudh wil?

14. Ty een dödelig menniskios tanckar fela, och wår anslag äro owiß.

15. Ty then dödelige kroppen beswärar siälena, och then jordeska boningen förtungar sinnet, som mycket täncker.

16. Wij råke som nogast på thet här på jordene är, och finne medh platz på thet som förhandene är.

17. Ho wil tå vthransaka thet i himmelen är? Ho kan weta titt rådh? Vtan tu gifwer wijshet, och sänder tin Helga Anda af högdene:

18. Och altså rätteliga tilgår hwad man för händer hafwer på jordene, och menniskiorna lära hwad tigh täckt är;

19. Och genom wijshetena salige warda.

10. Capitel.

Här warder beprisat wijshetenes kraft och werckande när the heliga fäder, för syndafloden, v. 1. Och efter syndafloden, v. 5. Och tå Jsraels barn drogo vthaf Egypten, v. 15.

Then samma wijsheten bewarade honom, som först giord och allena skapad war, til en werldenes fader;

2. Och vthförde honom vthu hans synd; och gaf honom kraft til at råda öfwer all ting.

3. När then orättferdige ifrå henne i sine wrede afföll, wardt han förderfwad, ther af han så hätskeliga drap sin broder.

4. Och när jorden för samma saak skul, medh flodene förderfwad wardt, halp åter wijsheten, och regerade then rättferdiga genom ett ringa trä.

5. Tå Hedningarna allesammans illa lefde i wilfarelse, fan hon then rättferdiga, och behölt honom ostraffeligan för Gudh, och lät honom blifwa fastan emot thet faderliga hiertat til sonen.

6. Hon frälste ock så then rättferdiga, tå the ogudachtige förgingos; tå han flydde för elden som öfwer the fem städer föll:

7. Hwilket land öde står, och ännu ryker, til witnesbyrd öfwer ondskona, samt medh trään som omogen frucht bära; och saltstoden som ther står, til then otrogna siälenes åminnelse.

8. Ty the som icke achta wijshetena, the hafwa icke allenast then skadan, at the icke känna thet goda; vtan lefwa ock efter sigh them lefwandom een åminnelse, så at the icke kunna fördolde blifwa, i thet ther the vthi wille farit hafwa:

9. Men wijsheten frälsar them, som hålla sigh in til henne, vthur alla mödo:

10. Then samma ledsagade then rättferdiga, som för sins broders wrede fly måste, then rätta wägen, och wijste honom Gudz rike, och lät honom förstå hwad heligt är:

11. Och halp honom i hans arbete, at han wäl kom sigh före, och wan myckla ägodelar medh sitt arbete.

12. Och war hon när honom tå han öförrättad wardt, af them som giorde honom öfwerwåld; och hon riktade honom, och bewarade honom för fienderna, och lät honom säker blifwa för them som gingo honom efter: och gaf honom seger i en starck kamp, at han skulle förnimma, huru gudachtighet är mächtigare än all ting.

13. Hon öfwergaf icke then rättferdiga tå han bortsåld war, vtan bewarade honom för synd:

14. Hon fölgde honom neder i fångahuset, och öfwergaf honom icke i boijomen: til thes hon lät honom få ena rikes spiro, och macht öfwer them som honom öfwerwåld giordt hade; och giorde them til liugare som honom förklagat hade, och gaf honom een ewig härlighet.

15. Then samma frälste thet helga folcket och ostraffeliga sädena, ifrå Hedningarna, som them plågade:

16. Hon kom in i Herrans tienares siäl, och stod them grufweliga Konungenom emot genom vnder och tekn:

17. Hon lönte them heligom theras arbete, och ledsagade them genom vnderliga wägar; och war them til ett skiul om dagen, och om nattena til en låga såsom af stiernor.

18. Hon förde them genom röda hafwet, och ledde them genom stoor watn:

19. Men theras fiendar fördränckte hon, och thessa drog hon vthu diupsens afgrund: therföre togo the rättferdige roof af the ogudachtiga, och prisade titt helga namn, Herre, och lofwade endrächteliga tina segersamma hand:

20. Ty wijsheten öpnade the dumbars mun, och giorde the tungor wältalande, som intet tala kunde.

11. Capitel.

Jgenom wijsheten förer Gudh the froma vthu förderfwet, v. 1. Han näpser sina medh barmhertighet; men the ogudachtiga förgiör han vthan nåde, v. 10. Han förmår vthrusta creaturen til hämnd, och okänd diur öfwer the dårar, v. 16. Ty all ting äro vthi Gudz hand; men han är barmhertig, och älskar alt thet som han giordt hafwer, v. 22.

Hon förde theras werck genom en helig Prophetes hand,

2. Och ledde them genom ena willa ökn, så at the tiäll vpslogo i wildmarkene:

3. Och stodo emot sina fiendar, och hämndes öfwer sina motståndare.

4. Tå them törste, åkallade the tigh, och them wardt watn gifwit vthaf höga bergena;

5. Och släckte törsten vthu hårda stenenom.

6. Och ther theras fiender medh plågade wordo, genom thet samma skedde thessom godt, tå the nödh ledo.

7. Ty såsom hine förskräcktes för blodet, som kommet war i then staden, ther flytande watn warit hade, til näpst för thet budet, at man barnen dräpa måste:

8. Altså gafst tu thessom watn nogh oförsedt.

9. Och lät see ther medh genom hinas törst, huru tu plågade fienderna.

10. Ty tå thesse försökte, och medh nåde näpste wordo, förnummo the huru the ogudachtige medh wrede dömde och plågade woro.

11. Thessa hafwer tu förmanat, och bepröfwat såsom en fader; men hina såsom en sträng Konung straffat och fördömdt:

12. Och blefwo både the som borto woro, och the som när woro alle ens plågade:

13. Ty them kom dubbel sorg vppå, ther til ock suckan, tå the tänckte vppå hwad warit hade.

14. Ty tå the hörde, at thessom skedde ther godt igenom, ther the igenom plågade wordo, förnummo the Herran:

15. Ty then som the tilförene förachteliga fördrifwit, och förkastat och begabbat hade, på honom måste the på sidstone sigh förvndra, tå thet så vthgick, at theras törst icke så war som the rättferdigas.

16. Altså ock för the galna tanckar skul, som the hade i sin orätta handel, genom hwilka the så bedragne woro, at the tilbådo oskäliga matkar, och förachtelig diur, sände tu ibland them en stoor hoop oskälig diur til hämnd:

17. At the förnimma skulle, at hwar medh någor syndar, ther medh warder han plågad.

18. Ty tine alsmächtiga hand, genom hwilka tu werldena af oberedt ämne skapat hafwer, war icke omögeligit sända öfwer them en hoop biörnar, eller frimodig leijon:

19. Eller ock på nytt skapa, grym och okänd diur, eller the som eld sputade, eller the som en grym röök vthpustade, eller the som grufweliga gnister af ögonen vthgå läto;

20. Hwilke icke allenast medh sargande måtte förgiordt them, vtan ock wäl medh theras förskräckeliga syyn dräpit them:

21. Ja, the kunde ock wäl thes förvtan fallet genom en bläst, förfölgde af hämndene, och genom tins krafts anda förströdde wordet.

22. Men tu hafwer all ting skickat medh mått, taal och wigt: ty stoor förmågo är altid när tigh, och ho kan stå emot tins arms kraft?

23. Ty hela werlden är för tigh såsom tungan på wågskålene, och såsom en droppe af morgondaggene, som faller på jordena.

24. Men tu förbarmar tigh öfwer all ting: ty tu hafwer macht öfwer all ting, och öfwerseer medh menniskiornas synder, at the sigh bättra skola.

25. Ty tu älskar alt thet som til är, och hatar intet af alt thet tu giordt hafwer: ty tu hafwer intet beredt ther tu haat til hade.

26. Huru kunde någon ting blifwa, hwar tu icke wille? Cller huru kunde thet widh sigh blifwa, som tu icke kallat hade?

27. Men tu skonar all ting: ty the äro tin, Herre, tu som lifwet älskar.

12. Capitel.

Gudh straffar långsamliga, the froma til bättring; the onda och styggeliga afgudadyrkare theslikes, v. 1. Han kunde wäl medh hast förgiöra the obotferdiga, och ingen hafwer macht at förhindra honom, v. 9. Ty han är rättwijs, mächtig, och sachtmodig, v. 15. Han dröijer medh sina, at the måga bättra sigh; medh the obotferdiga, at them icke må fattas tijd til bättring, om någon förmaning kunde hielpa, v. 19.

Och tin oförgängelige Ande är i all ting:

2. Therföre straffar tu togliga them som falla, och förmanar them medh tuchtan hwar vthi the synda, at the må blifwa ondskone qwitte, och troo vppå tigh, Herre.

3. Ty tå tu wast the förra tins helga landz inbyggiarom ogunstig:

4. Therföre at the styggelig ting bedrefwo medh troldom;

5. Och wille genom wåra fäders händer, nederläggia the ogudeliga offrare, och the som sin barn omildeliga dråpo, the som åto menniskio kött, och drucko grufweligit blodh, ther medh the meente at giöra tigh een gudztienst;

6. Och the som föräldrarna woro, dråpo the siälar som ingen hielp hade:

7. På thet at thet land som för tigh thet alraädlasta war, måtte warda een wärdig boning för Gudz barn.

8. Likwäl skonade tu them såsom menniskiom, och sände fram före tina förelöpare, nemliga, tin häär, getingar, på thet the skulle långsamliga förgiöra them.

9. Jcke war tigh omögeligit, at vndergifwa the onda them godom i stridene, eller förgiöra them genom gräselig diur, eller medh ett hårdt ord alla tilsammans:

10. Men tu dömde them långsamliga, och låt them hafwa rum til bättring; ändoch tigh icke owetterligit war, at the woro af en ond art, och theras ondska them medfödd, och at the aldrig skulle få sigh annat sinne:

11. Ty the woro een förbannad sädh af begynnelsen. Så behöfde tu ock ingen fruchta, om tu them förlåtit hade theras synder:

12. Ty ho wil säija til tigh: Hwad giör tu? Eller ho wil stå emot tin doom? Eller ho wil skylla tigh för the fördrefna Hedningar, hwilka tu skapat hafwer? Eller ho wil vpsättia sigh för en hämnare emot tigh, för the orättferdiga menniskior skul?

13. Ty vthan tigh är ingen Gudh, tu som omsorg hafwer för all ting, at tu skalt bewisa huru tu icke orätt dömer.

14. Ty hwarken Konungar eller tyranner kunna träda fram emot tigh, tå tu straffar.

15. Efter tu nu rättwijs äst, så regerar tu ock all ting rättwijsliga, och håller icke at thet wäl höfwes titt majestät någon fördöma, som straff icke förtient hafwer:

16. Ty tin starckhet är rättwisones wälde; och efter tu råder öfwer alla, så skonar tu ock allom.

17. Ty tu hafwer bewijst tin starckhet vppå them, som icke trodde at tu så alstings mächtig wast: och hafwer bewijst tigh på them som öfwerdådige woro.

18. Men tu, mächtige regerare, dömer medh sachtmodighet, och regerar oß medh mycken förskoning: ty tu förmår alt thet tu wilt.

19. Men titt folck lärer tu medh sådana gierningar, at man skal wara from och godh; och tin barn gifwer tu ther medh til förstå, at the skola wara widh ett godt hopp, at tu wilt anamma bättring för syndena.

20. Ty medan tu tina barnas fiendar, och the som til döden skyldige woro, medh sådana fördrögning och förskoning straffade, och gaf them tijd och rum, at the måtte bättra sigh;

21. Huru mycket meer äst tu wäl betänckt, när tu dömer tin barn, medh hwilkas fäder tu en eed och förbund, om mång godh löfte giordt hafwer.

22. Therföre så ofta som tu wåra fiendar plågar, giör tu oß thet til tuchtan, at wij skole medh flijt achta vppå tina godhet: och om wij än worde dömde, at wij doch likwäl skola trösta vppå tina barmhertighet.

23. Therföre tu ock plågade the orättferdiga, som förde ett oskäligit lefwerne medh sin styggelse:

24. Ty the woro så alstings diupt komne i wilfarelsen, at the ock höllo the diur, som när theras fiendar förachtat woro, för gudar; bedragne såsom oförståndig barn.

25. Therföre hafwer tu ock sändt ibland them ett spotzligit straff, såsom ibland oförståndig barn.

26. När the nu sådana spotzligit straff intet achtade, kommo the vthi Gudz alfwarliga straff:

27. Ty the wordo genom thet samma plågade, som the för gudar höllo: hwilket them swårliga förtröt, tå the nu sågo honom som the tilförene icke känna wille, och måste bekännan för en san Gudh: therföre ock fördömelse på sidstone öfwer them kom.

13. Capitel.

Een stoor fåfängelighet är medh alla menniskior som Gudh icke känna, vtan hålla Gudz skapade creatur för gudar, af hwilkas beskådelse them hade bort lära känna Skaparen, v. 1. Men the äro the vslaste som dyrka guld, silfwer, träbeläte, theras händers werck, som intet hielpa kunna, o. 10.

Alla menniskior äro af naturen fåfängelige, som af Gudi intet weta, och af the goda ting som man seer, icke känna honom som är, och icke see vppå wercken ho mästaren är:

2. Vtan hålla antingen, elden eller blåsten, eller snara wädret, eller stiernorna, eller mächtigt watn, eller sool och måna på himmelen, som werldena regera, för gudar.

3. Men om the än behagh hade til theras dägeliga skapnat, så at the förthenskul höllo them för gudar, skulle the medh rätto hafwa besinnat, huru mycket bättre han är, som öfwer sådant en Herre är: ty then som til all fägring en mästare är, han hafwer thetta alt skapat.

4. Och om the förvndrade sigh på theras macht och kraft, skulle the medh rätto hafwa märckt, huru mycket mächtigare han är, som alt sådant tilredt hafwer:

5. Ty af sådana stoor fägring och skapelse, kan ju skaparen såsom vthi ett beläte känd warda.

6. Ändoch öfwer thessa icke än så mycket klagande är: ty the kunde ock wäl fara wille, när the sökte efter Gudh, och hade gierna funnet honom:

7. Ty tå the omgingo medh hans creatur, och begrundade them, wordo the fångne i theras beskådelse, efter creaturen, som man seer, äro så dägelige:

8. Likwäl äro the icke ther medh vthan skuld:

9. Ty, hafwa the så mycket kunnat besinna, at the kunde högt achta creaturen, hwij hafwa the icke snarare funnet vppå honom, som är Herren ther öfwer?

10. Men the äro vsle, och theras hopp må wäl räknas ibland the döda, hwilke kalla thet Gudh som menniskior giordt hafwa, såsom guld och silfwer, thet kånsteliga tilpyntat är; och diurs beläte eller onyttiga stenar, som i gammal tijd beredde woro:

11. Såsom när en timberman then arbete söker, afhugger ett trä, täljer och slätar thet wäl, och giör ther något slögt och kånsteligit af, thet man til nödtorft brukar på werldene;

12. Men spänerna af thet arbetet, brukar han til at koka sin maat medh, at han äta må.

13. Men hwad qwart är ther af, thet eljes intet nyttigt är, såsom thet krokot och qwistigt trä är, tager han och snider thet medh flijt, tå han ledig är, och tilsnickar thet medh sine kånst mästerliga, och giör thet til ene menniskios eller något förachteligit diurs liknelse:

14. Och färgar thet medh röda och hwita färgo, rödt och dägeligit: och om ther någor fläck vppå är, then öfwerstryker han.

15. Sedan giör han honom ett skiönt huus, och fäster honom in til wäggena medh jern, så at han icke faller; så wäl besörjer han honom:

16. Ty han weet wäl, at han intet kan hielpa sigh sielf: ty thet är icke vtan ett beläte, och behöfwer wäl hielp.

17. Och tå han beder för sitt godz, för sina hustru och för sin barn, skämmes han icke tala medh honom, som intet lijf hafwer:

18. Och åkallar then skröpeliga om hälso; beder then döda om lijf, och åkallar honom om hielp, som intet förmår;

19. Och then som icke gå kan, om een godh reso; och then som ingen macht hafwer, beder han, at hans winning, wärf och handtering, skal wäl gå.

14. Capitel.

Ett skep är bättre at förlåta sigh på, än ett afguda beläte; ty ther på wågar man sitt lijf, och warder hulpen, v. 1. Såsom Noah i flodene, v. 6. Men både afgudarna och theras mästare äro förbannade, v. 8. Begynnelsen til afguderij är ähregirighet, v. 13. Ty the som wille giöra tyranner til wilja, hafwa dyrkat theras beläte såsom gudar, v. 16. Ther vthöfwer hafwa the dräpit theras barn afgudom, och fallet vthi styggeligit raserij, hoor, mord, tiufnat, meened, och allahanda gräseliga synder, v. 22. Och samkat vthöfwer sigh dubbelt straff, v. 30.

Sammalunda giör ock then som segla wil, och achtar fara genom grymma wågar; han åkallar ett trä thet mycket skröpligare är, än skepet thet han faar medh:

2. Ty thet är vpfunnet ther til, at man näring ther medh sökia skal, och mästaren hafwer thet medh kånst tilredt.

3. Men tin försichtighet, o Fader, regerar thet: ty tu gifwer ock wägh i hafwena, och mitt i wågene ett trygt lopp:

4. Ther medh tu bewiser, huru tu i all rum mächtig äst til at hielpa, thet man än gåfwe sigh til siös vthan skep.

5. Doch efter tu icke wilt at thet skal fåfängt liggia, som tu genom tina wijshet skapat hafwer, skeer thet, at menniskiorna wåga sitt lijf in vppå ett sådant fögo trä, och warda i skepena behåldne, medh hwilko the genom hafsens wågh fara.

6. Ty ock fordomdags, tå the högmodige Reser förgiorde wordo, flydde the, på hwilka hopp blef, at the skulle föröka werldena igen, vthi ett skep, thet tin hand regerade, och lefde så werldene sädh efter sigh.

7. Ty sådant trä är wälsignelse wärdt, ther man rätt medh handlar:

8. Men förbannelse är thet wärdt, som medh händer snickat warder, ja, ock han som thet snickar: thenne therföre, at han thet snickade; hint therföre, at thet gudh kallat wardt, och är doch ett förgängeligit ting.

9. Ty Gudh är bådom lika hätsk; then ogudachtiga, och hans ogudachtiga werck:

10. Och måste wercket samt medh mästaren plågat warda.

11. Therföre warda ock the Hedningars afgudar hemsökte: ty the äro vthaf Gudz creatur wordne til een styggelse, och menniskiors siälom til förargelse, och them oförståndigom til een snaro:

12. Ty vprätta afgudar, är thet alrastörsta horerij, och theras vpfund, är ett skadeligit exempel på werldene:

13. Af begynnelsen hafwa the intet warit, och skola eij heller ewigt blifwa:

14. Vtan genom menniskiors fåfänga wyrdning, äro the komne i werldena, och therföre vptänckte, at menniskiorna kunna icke länge lefwa.

15. Ty en fader, tå han sörgde och greet för sin son skul, then han förbittida mist hade, lät han giöra honom ett beläte, och begynte nu hålla honom, som een död menniskia war, för en gudh, och stichtade för sina tienare een gudztienst och offer:

16. Sedan wardt medh tiden sådant ogudachtigt sätt hållet för en lagh, at man ock måste wyrda beläte efter tyranners budh.

17. Sammalunda, hwilka folcket icke kunde närwärandes hedra, therföre at the så fierran bodde, läto the vthmåla ansichtet af fierran land, och giorde ett skiönt beläte efter then härliga Konungen; på thet the måtte medh flijt giöra honom til wilja, så frånwarandes som närwarandes.

18. Så halp ock mästarens stora flijt til at styrckia sådana gudztienst ibland the oförståndiga:

19. Ty tå någor wille tiena Förstanom til tacka, giorde han belätet medh all kånst alsomdägeligast:

20. Men menige hopen, som genom sådana skiön werck vpwäckt war, begynte hålla then för en gudh, som litet tilförene för een menniskio hedrad war.

21. Af slijk stycke kom bedrägerij i werldena; när menniskiomen gick något vppå, eller wille giöra tyrannom något til wilja, gåfwo the steen och trää sådana namn, som them intet borde.

22. Sedan läto the sigh icke ther medh nöija, at the foro wille i Gudz kundskap, vtan ändoch the lefde vthi ett sådant wildt och galet wäsende, kallade the likwäl sådana krijg och skada, frijd:

23. Ty antingen dräpa the sin barn til offer, eller hålla någon gudztienst, then intet höfwes nämna, eller öfwa sigh i oskäligit fråtserij, efter owanligit sätt.

24. Och hafwa nu icke meer, antingen nägot reent lefwerne eller ächtenskap; vtan then ene dräper then andra medh list, eller bedröfwar honom medh hoor:

25. Och ibland them går om hwart annat, blodh, mord, tiufwerij, bedrägerij, otro, trugh, meened, the fromas orolighet;

26. Otacksamhet, vng hiertas förargelse, stumma synder, frändsämjospild, hoor, otucht:

27. Ty tiena the skändeliga afgudar, är vphof, orsak och ände til alt ondt.

28. Hålla the helgedagar, så hafwa the sigh som galet folck; spå the, så är thet altsammans lögn: the lefwa icke rätt, och äro snare til at swärja sigh meen.

29. Ty medan the troo vppå the lijflösa gudar, befruchta the sigh för ingen skada, när the swärja falskt.

30. Doch warder rättwijsliga öfwer them kommandes, både thet, at the icke rätta mening hafwa om Gudh, then stund the achta vppå afgudar, och thet, at the swärja falskt, och achta intet heligt.

31. Ty the orättferdigas ondska tager ända, icke efter thet wåld, som the hafwa när the swärja, vtan efter thet straff, som the förtiena medh theras syndande.

15. Capitel.

Then Gudh fruchtar, hörer honom til, om han än råkade falla; och warder bewarad för afguderij, v. 1. Stoor fåkunnighet är medh alla afgudamakare, v. 7. Som icke skiöta hwad fördömelig werck the giöra, sökiandes ther medh en ringa båtnat, v. 12. Och tilbedia så theras händers werck, som intet lijf hafwa, och ringare äro än the sielfwe, som them tilbedia, v. 14.

Men tu wår Gudh, äst mild och trofast, och tolig, och regerar all ting medh barmhertighet.

2. Och om wij än synde, äre wij likwäl tine, och kännom tina macht; medan wij nu sådant wete, synde wij icke, ty wij äre räknade för tina:

3. Men känna tigh, är een fulkommelig rättferdighet, och weta tina macht, är een root til ewigt lijf.

4. Ty menniskiors onda funder förföra oß icke så, icke heller målares onyttiga arbete, nemliga, något brokot beläte medh mångahanda färgo;

5. Hwilkes skapnat förargar the oförständiga, och the som gierna illa giöra, hafwa ock sin lust til the liflösa och döda beläte.

6. Sådana frucht äro the ock wärde, både the som them giöra, och the som them åstunda och dyrka.

7. Och en krukomakare som thet blöta leret medh mödo arbetar, giör allahanda käril til wår brukning; men han giör af enahanda leer, både the käril som til reenlighet och til oreenlighet tiena: men til hwad hwart och ett skal brukat warda, thet står til krukomakaren.

8. Men thet är ett vselt arbete, tå han af samma leer, en amächtig gudh giör; och är doch sielf icke långt tilförene af jord giorder, och innan en kort tijd skal åter tijt igen, tädan han vthtagen är, tå siälen som han haft hafwer, ifrå honom tagen warder:

9. Men hans omsorg står icke ther vthi, at han arbeta skal, icke heller at han hafwer så stackot lijf, vtan at han må kämpa medh guldsmeder och silfsmeder, at han må giörat efter koppargiutares kånst; och håller thet för een ähro, at han falskt arbete giör.

10. Ty hans hiertas tanckar äro såsom aska, och hans hopp ringare än jord, och hans lefwerne förachteligare än leer:

11. Then stund han icke kände then honom giordt hafwer, och ingiöt honom siälena som i honom werckar, och inbläste honom en lefwande anda.

12. The hålla ock menniskiones lefwerne för skämt, och menniskiones vmgängelse för en marknat, gifwandes före at man måste allestädz sökia winning; ja, ock genom ond stycke:

13. Thesse weta för alla, at the synda, när the sådana lösachtig ting och beläte af jord och leer giöra.

14. Men the äro galnare och vslare än ett barn, nemliga, tins folcks fiender, som them vndertryckia:

15. At the alla Hedningars afgudar för gudar hålla, hwilkas ögon intet see, och theras näsor intet luchta, eij heller theras öron höra; fingren på theras händer handtera intet, och theras fötter äro ganska sene til at gå.

16. Ty een menniskia hafwer giordt them, och then som anda hafwer af enom androm, hafwer tilpyntat them.

17. Men een menniskia kan ju icke giöra thet henne lijkt är, än sider en Gudh: ty efter hon dödelig är, så giör hon ju wisserliga en dödan medh sina ogudachtiga händer; hon är ju sielf bättre, än thet hon dyrkar: ty hon lefwer ju; men thet aldrig.

18. Ther til dyrka the ock the alrastyggeligasta diur, hwilke om man liknar widh annor oförnuftig diur, äro the mycket wärre.

19. Ty the äro icke hyggelig såsom annor diur, the ther lustig äro til seende, och äro af Gudi hwarken prisat eller wälsignat.

16. Capitel.

The plågor som Gudh sänder them ondom til straff, tiena them fromom til förbättring, v. 1. Och Herren vppehåller sina vnderliga, v. 20.

Therföre wordo the medh lika ting, som wäl wärdt war, straffade, så at the blefwo plågade af en hoop onda matkar.

2. Emot hwilka plågo tu giorde tino folcke godt, och beredde them en nymäres maat, nemliga, åkerhöns til kost, ther the lyste efter:

3. På thet, at the som til sådana maat lust hade, skulle genom sådana gifwin och tilskickad åkerhöns lära hafwa återhåld, ock vthaf naturlig nödtorft; men the andre som en liten tijd brist hade, skulle af en ny spijs deelachtige warda.

4. Ty thet skulle så gå til, at hinom som tyranniskliga handlade, skulle sådana brist wederfaras, som intet vphålla skulle; men thessom skulle allenast betees, huru theras fiender wordo plågade.

5. Kommo ock så wäl öfwer thessa ond och grym diur, och wordo betne och förderfwade af onda ormar:

6. Doch warade icke then plågan länge, vtan the wordo en liten tijd förskräckte, til een förwarning, ty the hade ett hälsosamt tekn, på thet the skulle tänckia på budet i tin lagh.

7. Ty the som wände sigh til thet samma teknet, wordo helbregda, icke genom thet som the skådade;

8. Vtan genom tigh som är allas Frälsare; och ther medh bewijste tu wårom fiendom, at tu äst then som hielper ifrån alt ondt.

9. Men hine wordo ihiäl betne af gräshoppor och flugor, och kunde ingen hielp finna til sitt lijf: ty the woro thes wärde, at the skulle ther medh plågade warda.

10. Men tinom barnom kunde ock the etterfulla drakars tänder intet skada: ty tin barmhertighet kom them til hielp, och helade them:

11. Ty the wordo therföre så straffade, och strax helade igen: på thet the skulle lära tänckia på tin ord, och icke fördiupt falla i glömskona, vtan blifwa owikelige widh tina wälgierningar:

12. Ty hwarken örter eller plåster helade them, vtan titt ord, Herre, som alla helar.

13. Ty tu hafwer wåld både öfwer lijf och dödh, och förer neder til helwetes portar, och vp igen.

14. Men om een menniskia någon dräper genom sina ondsko, så kan hon icke igenhämta andan som vthfaren är, eller igenföra siälena som afskild är.

15. Men thet är omögeligit vndfly tina hand:

16. Ty the ogudachtige, som icke wille känna tigh, the wordo stupade genom tin mächtiga arm, tå the medh owanligit regn, hagel, watn, som the icke vndwika kunde, förfölgde, och af eld vptärde wordo.

17. Och thet war thet alravnderligasta, at elden bran som mäst i watnena, thet doch plägar all ting vthsläckia: ty werlden strider för the rättferdiga.

18. Stundom war eldzlågan så spaak, at han icke vpbrände the diur, som til the ogudachtiga sände woro; vtan at the sielfwe see måste, at the af Gudz doom altså plågade wordo:

19. Stundom bran lågan i watnena öfwer eldzmacht, på thet han thet orättferdiga slächtet förgiöra skulle.

20. Ther emot födde tu titt folck medh Ängla spijs, och sände brödh af himmelen vthan arbete beredt, hwilket förmåtte gifwa allahanda lust, och war hwarjom och enom efter hans smaak:

21. (Ty om man hoppas vppå tigh, giör thet tinom barnom vppenbart huru söt tu äst) ty hwar och en giorde ther af hwad han wille, efter som han fick lustena til, at thet så eller så smaka skulle:

22. Men hijtse blef ock sniö och ijs i eldenom, och försmulto intet; på thet the skulle förnimma, huru elden, som ock i haglena bran och regnena liungade, förderfwade fiendernas frucht.

23. Samme eld, på thet the rättferdige skulle spisade warda, måste förgäta sin egen kraft:

24. Ty creaturet tå thet tienar tigh såsom skaparenom, är thet kraftigt til plågo öfwer the orättferdiga, och sachtar sigh them til godo som troo på tigh.

25. Therföre lät thet sigh ock på then tijd i allahanda förwandla, och war tienstachtigt i then gåfwo som alla födde efter hwars och ens wilja, såsom han thet behöfde:

26. På thet tin barn, som tu, Herre, kär hade, skulle lära, at icke wäxt frucht föder menniskiona, vtan titt ord vppehåller them som troo på tigh.

27. Ty thet som af eldenom icke förtärdt wardt , när thet warmt blef af ett fögo solskeen, försmälte thet strax:

28. På thet kunnigt skulle warda, at man skal tacka tigh allaredo förr än solen vpgår, och träda fram för tigh när liuset vpgår:

29. Ty een otacksamlig menniskios hopp, skal förgås såsom rimfrost om wintren, och förflyta såsom ett onyttigt watn.

17. Capitel.

Gudz domar äro obegripelige; thet ock syntes vpyå the Egyptier som medh mörker och förskräckelse wordo plågade, v. 1. Swartekånst kunde them intet hielpa, ifrå theras fruchtan, nödh och samwets qwahl, v. 7. ångest och allehanda förskräckelse plågade them, v. 14.

Store och osäijelige äro tine domar, Herre; therföre fela ock the fåwitske menniskior:

2. Ty tå the meente at the skulle vndertryckia thet helga folcket, wordo the såsom orättferdige af mörkret bundne, och af then långa nattene fångne, och såsom flychtige lågo the innelyckte vnder taak för then ewiga wijsheten.

3. Och tå the meente at theras synder skulle fördolda, och vnder en blind täckelse förgätna wara, wordo the grufweliga förströdde, och genom spökelse förskräckte.

4. Ty ock kulan ther the inne woro, kunde icke bewara them vthan fruchtan: tå war en dön omkring them, ther the af förskräcktes, och faseliga syner syntes, ther af the förfärades:

5. Och elden kunde medh ingen macht lysa them; icke heller thet klara skenet af stiernorna kunde then gräseliga nattena liusa giöra.

6. Men them syntes wäl en sielfbrinnande eld full medh förskräckelse: tå wordo the för sådana spökelse förfärade, thet doch intet war; och tänckte at ther war ännu något wärre på ferde, än thet the sågo.

7. Swartekånstenes kocklerij war ock om intet, och hennes berömelse wardt til skam:

8. Ty the som plägade bortdrifwa fruchtan och förskräckelse ifrå the krancka siälar, the wordo sielfwe krancke, så at man ock bespottade theras rädzlo.

9. Och om än ingen sådana faselighet hade förskräckt them, så hade the doch mått förgås af räddhoga, tå the wildiur ibland them kommo, och the många ormar så hwäste, at the icke gierna sågo vp i wädret, thet the doch icke wäl vmbära kunde:

10. Ty, at en så förtwiflad är, thet giör hans egen ondska, som honom öfwertygar och fördömer:

11. Och ett förskräckt samwet förseer sigh altid thet wärsta.

12. Ty fruchtan kommer ther af, at man icke tröster förswara sigh, och weet sigh icke heller någon hielp.

13. Men ther liten tröst är i hiertat, giör then samma förtwiflelsen meer bekymmer, än plågan sielf.

14. Men the som än sofwo i then samma nattene, hwilken een grufwelig och een rätt natt, och vthu thet grufweliga diupa helwetet kommen war,

15. Wordo somlige qwalde af spökeliga syner; somlige kommo ther til, at the icke annat wänte sigh än döden:

16. Ty een hastig och oförsedd fruchtan kom vppå them; så at hwar en befunnen war, ther war han såsom han hade besluten warit i hächtelse, förwarad vtan jern;

17. Ehwad han war en åkerman, eller en herde, eller en arbetare i öknene; vtan han måste ther han funnen war, lida sådana ovndwikelig nödh:

18. Ty the woro all eens medh enahanda mörkrens kädio bundne. Om något wäder hördes blåsa, eller foglasång i buskomen, eller någon dön af löpande watn;

19. Eller af fallande och bulrande stenar, eller at kååt diur lupo, hwilken the icke sågo; eller at grufwelig wildiur tiuto, eller motskall gick af hohl berg, tå förskräckte thet them, så at the platt gåfwo sigh öfwer.

20. Hela werlden hade klart lius, och war oförhindrad i sina gierningar:

21. Allena öfwer thessa stod een diup natt, hwilken war een liknelse til thet mörker, som öfwer them komma skulle; men the woro sigh sielfwe swårare än mörkret.

18. Capitel.

Men Jsraels barn wordo icke sålunda plågade, v. 1. Och när the Egyptier wille dräpa the heligas barn, lät Herren förgiöra en stoor hoop af theras barn, hwilke af Ängelen slagne wordo, och somlige i röda hafwet fördränckte, v. 3. Så kom ock plåga öfwer Jsraels barn i öknene; then doch icke länge warade, v. 20.

Men tine helige hade ett stort lius, och fienderna hörde wäl theras röst; men the sågo them intet:

2. Och the lofwade tigh, at the icke sådant ledo; och tackade, at the som tilförene af them skada lidit hade, icke hämnades vppå them; och önskade, at the ju måtte blifwa långt ifrå them.

3. Ther emot gafsttu thessom ena eldstod, som them wijste then okända wägen, och lät solena intet skada them i then härliga resone.

4. Ty hine woro ock thes wärde, at the liuset mista, och i mörkrena såsom vthi hächtelse liggia skulle; efter the tin barn fångna höllo, genom hwilka lagsens oförgängeliga lius werldene gifwas skulle.

5. Och som the tänckte dräpa the heligas barn, men ett af them som vthkastades, wardt them til straff behållet, tog tu en stoor hoop af theras barn bort, och förderfwade them på en tijd i mächtigt watn.

6. Then samma natten war wåra fäder tilförene kunnig worden, på thet the skulle wisse wara, och glädia sigh af löftet, ther the trodde vppå.

7. Och titt folck wänte altså efter the rättferdigas hälso, och efter fiendernas förderf.

8. Ty tå tu plågade fienderna, giorde tu oß, hwilka tu til tigh kallade, härliga:

9. Och tå the fromas heliga barn offrade tigh hemliga, och endrächteliga handlade Gudz lagh, tå togo the sigh vppå, såsom helige, lida ondt och godt medh hwar annan, och fäderna sungo lofsång för them.

10. Men ther emot hördes fiendernas roop fast annorlunda, och man hörde klagelig grååt här och ther öfwer barnen:

11. Ty thet gick alt lika plåga öfwer herran och tienaren; och Konungen måste thet samma lida, som then menige man.

12. Och the hade allesammans otaliga många döda, the af enahanda dödh döde woro; så at the lefwande icke räckte til at begrafwa them: ty vthi een stund war theras ädlesta afföda borto:

13. Och ther the tilförene icke troo wille, förhindrade af trolkarlomen, måste the nu, sedan alle förstfödningarna dräpne wordo, bekänna at thetta folcket war Gudz barn.

14. Ty tå alt war stilla och tyst, och rätt midnatt war;

15. Kom titt alsmächtiga ord neder af himmelen, af Konungsligo säte, såsom en mächtig krigsman, mitt i landet som förderfwat skulle warda:

16. Nemliga, thet skarpa swärdet, som ett strängt bodh förde, stod och vpfylte all rum medh döda; och ändoch thet stod på jordene, räckte thet likwäl vp til himmelen.

17. Tå förskräckte them hastigt grufweliga drömers syyn; och oförsedd förfärelse kom öfwer them:

18. Och här låg then ene, och ther then andre half döde, så at man wäl kunde seet vppå them, för hwad saak the döde blefwo:

19. Ty drömarna som them förskräckt hade, gåfwo thet wäl förvth tilkänna; på thet the icke skulle förderfwas, owetande hwarföre the så plågade woro.

20. Thet kom ock tå dödsens anfächtning på the rättferdiga, och i öknene skedde en skada i folckena; men wreden warade icke länge:

21. Ty medh hast kom then ostraffelige mannen, som för them stridde, och förde sins ämbetes wapn, nemliga, böön och försoning medh rökwerck, och stod emot wredene, och giorde en ända på then jämren: ther medh han bewijste, at han war tin tienare.

22. Men han öfwerwan thet förskräckeliga wäsendet, icke medh lekamlig macht, eller medh wärjos kraft, vtan medh ordet kastade han plågaren vnder sigh, tå han förtälde eeden och förbundet, som fäderna låfwat war.

23. Ty tå nu the döde fast föllo then ena öfwer then andra, stod han ther emellan, och stilte wredena, och förtog henne wägen til the lefwande:

24. Ty vthi hans sida kiortel war all prydningen, och fädernas ähra på the fyra steenradar ingrafwen, och tin härlighet på hans hufwudz hatt.

25. För sådana stycke måste förderfwaren wika, och thet fruchta: ty thet war ther medh nogh, at wreden ther medh allenast försökt wardt.

19. Capitel.

The Egyptiers fåkunniga anslag, v. 1. Jsraels barns beskydd och vnderliga förloßning, v. 6. Theras siendars straff, och margfalliga plågor v. 12.

Men them ogudachtigom kom wrede vppå, vthan barmhertighet alt in til ändan: ty han wiste wäl tilförene hwad the framdeles giöra skulle;

2. Nemliga, at tå the hade budit them draga sin wägh, och låtet ledsaga them medh flijt, at the tå skulle ångra thet, och jaga efter them:

3. Ty medan the ännu sörgde, och klagogråt höllo widh the dödas grifter, föllo the på ett annat oråd, at the wille förfölja them såsom flychtiga, hwilka the doch medh stoor böön vthdrifwit hade.

4. Men thet måste så gå, at the til en sådana ända komma skulle, som the förtient hade, och måste förgäta hwad them wederfarit war; på thet the skulle få ena fulkommeliga plågo, som them tilbaka stod:

5. Och titt folck skulle förfara ena vnderliga reso; men hine ett nytt sätt til dödz finna.

6. Ty hela creaturet som sin egen art hade, förwandlade sigh twärt om efter titt budh, hwilko the tiente; på thet tin barn skulle vthan skada bewarade warda.

7. Molnskyn war ther, och öfwerskygde lägret; ther tilförene watn stod, syntes torra landet: vthaf röda hafwet blef en wägh vthan hinder, och af the mächtiga böljor een gröön mark:

8. Genom hwilka alt folcket gick, som vnder tine hand beskärmat wardt, seendes sådana vnderlig vnder:

9. Och gingo såsom hästar i beet, och sprungo såsom lamb, och lofwade tigh, Herre, som them frälste.

10. Ty them kom ännu ihogh, huru thet tilgånget war i theras elände, huru jorden i then stadh hon diur gifwa plägade, gaf flugor, och watnet gaf många paddor för fiskar.

11. Ther efter sågo the ock een ny art af foglar, tå the lusta fingo, och beddes kräselig maat: ty åkerhöns kommo til them ifrå hafwet, til at bota theras lusta.

12. Kom ock så straff öfwer syndarena medh tekn, som medh mächtigt liungande skedde: ty thet war rätt, at the sådant ledo för theras arghet skul, efter the hade illa farit medh gästerna.

13. Somlige, när the kommo som intet wiste hwart the skulle, anammade them intet; men somlige twingade the gäster, som them godt giordt hade, til träldom.

14. Och icke thet allena, vtan them skal ännu een annor besökning öfwerkomma, therföre at the foro så illa medh the främmande.

15. Men somlige them som the medh glädie anammat hade, och läto them niuta stadzrätt medh sigh, plågade the medh stoor wedermödo.

16. Men the wordo ock slagne medh blindhet, lika som the för then rättferdigas dör, medh så tiockt mörker öfwerfalne, at hwar och en sökte gången til sin dör.

17. Elementen gingo om hwart annat, såsom strängerna på ett psaltarespel om hwar annan klinga, och doch wäl lyda tilsamman, som man seer för ögonen:

18. Ty thet som plägade wara på landena, thet war i watnena, och thet som i watnena plägade wara, gick på landena.

19. Elden war mächtig i watnena öfwer sina kraft, och watnet förgat sina kraft til at släckia.

20. Twärt om, edzlågen förtärde icke the dödeliga diurs kött som ther vthi gingo, och försmälte icke heller then odödeliga maten: then doch som en ijs snarliga försmälter.

21. Herre, tu hafwer i all ting ährat och härligit giordt titt folck, och icke förachtat them, vtan altid och allstädes warit them biståndig.