1. Capitel.

The Judar i Jerusalem skrefwo til sina bröder i Egypten, och önskade them lycko, v. 1. Förmanade them at bålla kyrkiowigning, v. 9. Skrefwo ock til Aristobulus; tackade Gudh som them hade hulpet ifrå theras fiendar, och förgiordt Antiochus, v. 10. The läto them ock så förnimma, på hwad dagh the wille högtideliga begå templets rening, v. 18. Förtäljande huru elden vthi templet blef bortgömd, för thet Babyloniska fängelset, v. 19. Och sedan af Nehemie böön, och Presternas lofsång, v. 24.

Wjj Judar, edre bröder, som i Jerusalem och i hela Judeska landena boom, önskom eder Judom wårom brödrom, som vthi Egypten ären, hälso.

2. Gudh wälsigne eder, och täncke på sitt förbund, som han Abraham, Jsaac och Jacob sina trogna tienare tilsagt hafwer:

3. Och gifwe eder ett rättsinnigt hierta, at J vthi hans lagh faste och beståndige blifwen;

4. Och förläne eder, at J flitige ären i hans budh; och tröste eder:

5. Han höre edra böner, och ware eder nådelig, och öfwergifwe eder icke i nödene:

6. Altså bedie wij altid för eder.

7. Wij skrefwe eder til i wåra högsta nödh, tå Jason och hans anhang ifrå thet heliga landet, och ifrå rikena affällig wardt;

8. Och vpbrände wåra portar, och vthguto oskyldigt blodh: tå bådom wij, och Herren bönhörde oß, och wij offrade honom semlomiöl, och vptände lamporna, och lade skådobröden fram:

9. Och begärom nu, at J wiljen hålla kyrkiowigning medh oß i them månadenom Caslev.

10. Datum i hundrade nijo och sextijonde åhrena, i Konung Demetrij tijd. Wij i Jerusalem och hela Judeen, samt medh the äldsta, och Johannes, önskom Aristobulo Konungs Ptolemei Scholamästare, som af presterlig slächt är, och the andra Judar, som vthi Egypten äro, hälso.

11. Wij må wäl tacka Gudh, at han oß vthu så stora nödh förlossat hafwer, wij som oß emot en sådana mächtig Konung wärja måste:

12. Ty Gudh hafwer wåra fiendar vthu them heliga stadenom bortdrifwit, alt in i Persien:

13. Ther wardt Konungen medh sin oöfwerwinliga häär i Nane tempel dräpen, af Nane Presters list.

14. Ty tå Antiochus tijt kom, samt medh sina wänner, til then gudinnan Diana, lika som han wille bedas til henne, och alla penningar vthu templet til en brudskatt taga.

15. Och tå Nane Prester thet frambåro, och han medh någrom vthi Capellet gången war, lyckte the templet efter sigh igen;

16. Och kastade honom, och alla the medh honom woro, medh stenar ihiäl: sedan höggo the honom i stycker sönder, och kastade them vth.

17. Gudi ware lof altid, at han the ogudachtiga så borttagit hafwer.

18. Så, efter wij på femte och tiugunde dagenom i Caslev månad achte begå templets rening, så hafwe wij thet welat eder kunnigt warda, på thet J ock then samma högtidena medh oß begå mågen: lika som man then dagen begår, på hwilken Nehemias elden funnet hafwer, tå han templet och altaret bygde, och åter offrade.

19. Ty tå wåre fäder bortförde wordo i Persien, förgiömde Presterna elden af altarena, vthi ene diupa torra groop, och förwarade honom, så at ingen fick wetat.

20. Som nu efter många åhr Nehemias, efter Gudz wilja heem igen af Konungenom sänd wardt, sände han samma Presters efterkommande, som elden bortgiömdt hade, at the skulle sökia honom vp igen: men som the oß hafwa förstå låtit, funno the ingen eld, vtan ett tiockt watn;

21. Thet samma bad han them vpösa och fram bära. Tå nu all ting til offret redo war, befalte Nehemias at the skulle giuta thet watnet på weden och på offret, som på wedenom låg.

22. Som the nu thet giordt hade, och solen wäl vpkommen war, och molnet förgånget war, tå vptändes ther en stoor eld; thes förvndrade sigh alle.

23. Tå begynte Presterna och folcket til at bedia, til thes at offret vphrändt war, och Jonathas sång före; men the andre swarade honom medh Nehemia.

24. Men thetta war Nehemie böön: HERRE wår Gudh, tu som all ting skapat hafwer, och äst förskräckelig, starck och rättwijs, och barmhertig, och allena then rätte och gode Konungen:

25. Tu som allena alla gåfwor gifwer, tu som allena rättfärdig, alsmächtig och ewig äst: tu som förlossar Jsrael ifrån alt ondt: tu som wåra fäder vthwaldt och helgat hafwer;

26. Anamma thetta offret för alt Jsraels folck, och bewara och helga titt arf:

27. Hämta oß, som förströdde äro, tilsamman igen; förlös the som Hedningomen tiena måste, och se til oß som förachtade äro, ther hwar man stygges widh: på thet Hedningarna doch förnimma måga, at tu wår Gudh äst.

28. Straffa them som oß vndertryckia, och oß medh stort högmod all skam påläggia:

29. Plantera åter titt folck i tino heligo rume, såsom Mose sagt hafwer.

30. Sedan sungo Presterna lofsånger ther til, til thes at offret förtärdt wardt.

31. Ther efter böd Nehemias giuta thet watn som qwart war, på the stora stenar.

32. Ther gick ock en låge vp; men thet wardt förtärdt af eldsens låga på altarena:

33. Thetta wardt strax vppenbart, och kom in för Konungen af Persien, huru i the rume, som elden förgiömd war, wardt watn funnet, och thet samma hade vptändt offret.

34. Så försökte Konungen thet ock, och lät vthsöndra thet rumet och fridkallat;

35. Och gaf mycket guld ther til.

36. Och Nehemie stalbröder kallade thet rumet, Nechpar, thet vthtydes rening; somlige kallat ock Nephthar.

2. Capitel.

När Juda folcket blef bortfördt til Babel, lät Jeremias förwara elden, tabernaklet och arken på thet berget Nebo, v. 1. Om thetta och om templets wigning är skrifwit vthi the böcker, som Nehemias och Judas läto tilhopa sökia, v. 9. Men i thenna book warder the Maccabeers historia korteliga tilhopa dragen af the fem böcker som Jason ther om skrifwit hafwer, v. 20.

Man finner ock i skrifterna, at Jeremias Propheten hade befalt them som bortförde wordo, at the elden medh sigh taga skulle, ther tilförene om sagt är;

2. Och fått them lagen medh, på thet the ju Herrans budh icke förgäta skulle, och icke låta förföra sigh, när the the gyldene och silfwer afgudar och theras prydning såge.

3. Och befalte them mycket sådant meer, at the lagen vthu sitt hierta icke skulle falla låta.

4. Så stod ock vthi samma skrift, at Propheten efter Gudz befalning hade budit them, at the witnesbyrdsens tabernakel och arken medh sigh taga skulle.

5. Som the nu kommo til thet berget, ther Mose vppå warit, och Gudz arfweland sedt hade, fan Jeremias ena groop; ther inne förgiömde han tabernaklet, och arken, och rökoffers altaret, och täpte holet sedan til.

6. Men somlige som ock medh gingo, wille märckia och tekna rumet; men the kunde icke finnat.

7. Tå Jeremias thet förnam, straffade han them, och sade: Thetta rumet skal ingen menniskia finna eller weta, til thes Herren sitt folck åter tilhopa förer, och them nådelig warder: tå skal Herren wäl vppenbara thet.

8. Och man skal tå få see Herrans härlighet i enom molnsky, såsom han i Mose tijd syntes; och lika som Salomo bad, at han thet rumet helga wille.

9. Och Jeremias förtälde them ock så, huru Salomo offrade, tå templet wigdes och redo war:

10. Och huru Mose bad Herran, och elden af himmelen förtärde offret: altså bad Salomo, och elden förtärde ock bränneoffret.

11. Och såsom Mose sagt hade, at hans offer skulle af eld förtärdt warda, och icke ätit:

12. Altså offrade Salomo ock i otta dagar.

13. Thetta alt finner man i skrifterna, som i Nehemie tijd skrefna äro: och lika som han Konungarnas, Propheternas och Davidz böcker, och Konunga bref om offer åter tilhopa sökte, och ett Librij vprättade;

14. Altså giorde ock Judas, och hwad böcker ther förkomne woro, medan örlig i landena war, hämte han tilsamman:

15. Och wij hafwe them här: wiljen J läsa them, så läter hämta them ifrån oß.

16. Efter wij nu sådana högtijd begå wilje, så hafwe wij welat eder thet skrifwa; ty thet hörer eder til, at J thet ock hållen.

17. Men wij hoppes til Gudh, at Herren som sitt folck hielper, och oß arfwet igen gifwer: nemliga, riket och Presterskapet, och helgedomen;

18. Såsom han i lagen vthlåfwat hafwer, skal snart förbarma sigh öfwer oß: och skal vthur wida werldene åter föra oß tilhopa til thet helga rumet:

19. Såsom han oß allaredo vthu stoor olycko hulpet, och rumet renat hafwer.

20. Men then historien om Judas then Maccabeen, och hans bröder, och om thens öfwersta Prestens rening, och huru man altaret wigt hafwer:

21. Och om örliget emot Antiochus then ädla, och hans son Evpator;

22. Och om teknen af himmelen, hwilke them som Judaskapet manliga beskyddade, vppenbarad wordo, at the som en sådana liten hoop woro, hela landet skinnat, och een stoor myckenhet af Hedningomen på flychtena slaget, och efter them jagat hafwa;

23. Och ytterliga om templet, huru man thet åter bygdt, såsom man thet allaredo allestädz weet, och staden sina frihet igen fått hafwer, så at all annor lagh aflagd äro, och allena Herrans skal hållen warda, hwilken oß nu godt wil och nådelig är.

24. Thetta och annor ting flere, ther Jason fem böcker af giordt hafwer, thet achte wij här på thet kortasta tilhopa draga:

25. Ty wij see, huru talet tilhopa mängdt är, så at thet wil swårt wara, historierna, som så tilhopa blandade äro, rätt fatta:

26. Therföre hafwe wij welat så giörat, at man gierna skulle läsat, och lättare behållat kunna, och hwarjom manne nyttigt wara.

27. Och sannerliga, wij märckie, at thet oß wäl swårt wara wil, at wij oß then mödon företaget hafwe; ty ther wil mycket omak och stoor flijt til.

28. Lika som thet icke vthan arbete tilgår, ther en ena måltijd bereda, och gåsterna wäl pläga wil: likwäl wilje wij doch intet see ther til, vtan thenna mödo androm til tienst gierna vppå oß taga.

29. Vthi historien i sigh sielfwo wilje wij intet förwandla: vtan låtat blifwa, såsom thet tilförene skrifwit är, vndantagno, at wij thet kortare tilhopa draga wilje.

30. Och lika som en timberman, när han ett nytt huus bygger, intet widare täncker, än at han så giör thet, at thet ett bestånd hafwer: men huru man thet måla eller pryda skal, ther läter han en annan före sörja:

31. Altså wilje wij ock giöra: wij wilje then som historien i förstone skrifwit hafwer, therföre sörja låta, huru han all ting talat, och all stycke medh flijt vtharbetat hafwer.

32. Men wij wilje intet meer giöra, än som alrakortast författa summona.

33. Och wilje nu gå til historien, och thetta såsom til en ingång sagt hafwa: på thet förspråket icke större warder än hela historien.

3. Capitel.

När nu Seleucus och andra Konungar begynte mycket gifwa til templet i Jerusalem, v. 1. Drog Simon fogden bort, och kungiorde Apollonius om templets stora rikedomar, v. 4. Tå sände Konungen Heliodorus, at han skulle borttaga samma templets penningar, v. 7. Thet wille öfwerste Presten förhindra, v. 10. Och hela staden bad til HERRAN, och jämrade sigh, v. 15. Som nu Heliodorus kom til Gudzkistan, syntes them en bewäpnad Riddare och twå vnga män, the slogo honom til jordena, v. 22. Men Onias öfwerste Presten bad Gudh för honom, at han behölt lifwet, v. 31. Heliodorus offrar, v. 35. Och warnar Konungen för then skattens intagande, v. 37.

Som man nu åter i godom frijd i Jerusalem bodde, och lagen hade sin gång, efter then öfwerste Presten Onias så from war, och så fliteliga achtade ther vppå,

2. Wordo ock Konungarna benägne til at ähra staden, och sände härliga skäncker i templet:

3. Så at Seleucus Konungen i Asien vthaf sin ämbeter skicka lät all omkost, som man til offret betorfde.

4. Nu war på then tiden en templets fogde, som heet Simon en BenJamite, han war öfwersta Prestens owän, therföre at han honom hans skalckhet i stadenom icke städia wille.

5. Men efter Onias honom förmächtig war, foor han bort til Apollonius Thrasei son, höfwitzmannen i nedra Syrien och Phenicien:

6. Och sade honom, huru Gudzkistan i Jerusalem öfwermåtton rijk af penningar war, och hade öfwerflödeliga nogh, så at man til offret intet betorfde, och at Konungen måtte thet wäl til sigh taga.

7. Tå nu Apollonius til Konungen kom, sade han honom, hwad Simon honom om penningarna sagt hade: tå vthskickade Konungen Heliodorus sin kamererare, och gaf honom befalning, at han skulle the penningar hämta.

8. Heliodorus giorde strax redo, och gaf före, at han skulle i nedra Syrien och Phenicien ränto vpbära: men hans mening war, at han Konungens befalning vthrätta wille.

9. Som han nu til Jerusalem kom, och öfwerste Presten honom wänliga vndfått hade, förtälde han honom, hwad hans herre honom befalt hade, och hwarföre han ther kommen war; och frågade, om thet så war, eller icke.

10. Tå swarade honom then öfwerste Presten: Thet är en deel när oß nedersatt i goda troo, then enkior och faderlös barn tilhörer;

11. Thet andra är Hircani Tobie, then en dråpelig man war; och at thet war ingalunda såsom then förrädaren Simon sagt hade, vtan war icke meer än fyrahundrade centener silfwer, och twhundrat centener guld:

12. Så wore thet en stoor orätt, at taga thet så bort, och them som sitt thy helga templena, som i hela werldena högt ährat och frijat är, betrodt hade, theras ifrå beswika skulle.

13. Men Heliodorus blef widh Konungens befalning, och sade, han måste ju tagat:

14. Och kom på enom bestämdom dagh i templet, och wille beseet: tå wardt en stoor jämmer i hela stadenom;

15. Presterna lågo i sinom heliga skrudh för altarena, och åkallade Gudh i himmelen, hwilken sielf budit hade, at man thet som när enom i goda troo nedersatt är, icke förfara skal, at han them som sitt på thet rumet i goda troo nedersatt hade, wille thet förwara.

16. Men then öfwerste Presten hade sigh så ömkeliga, at honom ingen vtan stort medlidande ansee kunde:

17. Ty man såg thet på hans ansichtes hyy, at han i stoor ångest war:

18. Ty han war så alstinges förskräckt, at han darrade; ther man lätteliga af märckia kunde, huru sorgfult hiertat war. Men folcket här och ther i husomen lupo tilhopa, och bådo tilsamman, efter the sågo at templet i förachtelse komma skulle.

19. Och qwinnorna drogo säcker vppå sigh, och lupo omkring gatorna: och Jungfrurna, som eljes ibland folcket icke gingo, lupo til porten och vppå murarna; somliga lågo i fenstren,

20. Och löfte allesamman sina händer vp til himmelen, och bådo.

21. Thet war både jämmerligit, at folcket så alstinges förskräckt, och öfwerste Presten så bedröfwad war.

22. Medan the nu så then alsmächtiga Gudh åkallade, at han them, som thet godset ther i goda troo insatt hade, thet förwara wille,

23. Tänckte Heliodorus sitt vpsåt vthrätta: och som han widh Gudzkistona stod medh krigsknechtar,

24. Giorde then alsmächtige Gudh ett stort tekn, så at han, och the som när honom woro, sigh för Gudz macht förskräckte, och i storom räddhoga neder til markena föllo.

25. Ty the fingo see en häst then wäl vthpyntad war, ther satt en förfärlig Riddare vppå; then rände medh alla macht til Heliodorus, och språng vppå honom medh främra twå fötterna, och han som satt på hästenom, hade ett heelt gyldene harnesk vppå.

26. The sågo ock twå vnga män som starcke och dägelige woro, och ganska wäl klädde; the stodo på båda sidor widh Heliodorus, och slogo medh alla macht vppå honom,

27. Så at han af wanmächtighet seg neder til jordena, och synen förgicks honom.

28. Så togo the honom, som nyliga medh stort prål och medh allom sinom krigsknechtom in i skattkamaren gången war, och båro honom vth på enom stool, och hans macht halp honom platt intet:

29. Så at man Herrans Gudz kraft vppenbarliga märckia kunde: och han låg så för dödenom, och talade icke ett ord.

30. Men Judarna lofwade Gudh, at han sitt tempel så ährat hade: och templet som tilförene medh räddhoga och förskräckelse fult warit hade, wardt nu fult medh glädie och frögd, efter thetta thens alsmächtiga Gudz tekn.

31. Men somlige af Heliodori wänner kommo, och bådo Onias, at han doch wille bedia Herran, at han Heliodoro, som nu låg i siälatogan, lifwet skänckia wille.

32. Men efter öfwerste Presten fruchtade, at Konungen måtte få en ondan tancka til Judarna, lika som the Heliodorus något giordt hade, offrade han för honom, at han måtte helbregda warda.

33. Och tå han bad, syntes åter the twå vnge männerna i theras förra klädnat, och sade til Heliodorus: Tacka them öfwersta Prestenom Onias fliteliga; förty, för hans skul hafwer Herren tigh lifwet skänckt;

34. Och förkunna allestädz Herrans stora kraft, efter tu af himmelen straffad äst: och tå the thet talat hade, förswunno the.

35. Men Heliodorus offrade Herranom, och låfwade honom mycket, at han honom lifwet igen gifwit hade; och tackade Onias, och foor sedan til Konungen.

36. Och sade hwarjom manne, huru han medh sin ögon thens Alrahögstas werck sedt hade.

37. Men när Konungen frågade, hwem han meente at han til Jerusalem sända skulle, then något vthrätta måtte:

38. Swarade honom Heliodorus: Om tu någon owän hafwer, eller en som achtar drifwa tigh vthaf riket, honom sändt tijt: om then samme så straffad warder som jagh straffad är, och kommer ther af medh lifwet, så må tu wäl tagan igen.

39. Ty Gudh är krafteliga i thet rumet, och then som i himmelen boor, seer ther til, och hielper thy: och the som ther skada giöra wilja, them straffar han, och slår them ihiäl.

40. Thetta ware nu nogh sagt om skattkamaren och Heliodorus.

4. Capitel.

Men Simon begynte een stoor träto emot Onias öfwersta Presten, v. 1. Tå Seleucus död war, låfwade Jason Antiocho een stoor summo, at han måtte warda öfwerste Prest, v. 7. Han vprättade spelhuus och Hedniskt sätt i Jerusalem, v. 12. Han sände ock tryhundrade drachmas til Tyrus at offra Herculi, v. 18. När Antiochus kom ifrån Egypten, blef han af Jason wäl vndfången, v. 21. Men try åhr ther efter gick Menelaus öfwersta Prestadömet honom vndan, v. 23. Doch blef han strax afsatt; och Lysimachus kom i hans stadh, v. 27. Ther efter skedde ett vpror i Tharsis; och Menelaus bestälte Andronichus, och lät dräpa Onias, v. 33. Therföre lät Antiochus aflifwa Andronichus ther sammastädes, v. 37. Ther efter blef Lysimachus beklagad, at han hade stulet i templet, v. 39. Men the som honom beklagade, blefwo oskyldige dömde til döden, v. 45.

Men Simon som skatten och sitt fädernes land så förrådt hade, talade alt ondt om Onias, huru han sådana ofärd hade åstadh kommet, som Heliodorus wederfaren war:

2. Och gaf honom skuld, at han sökte efter warda herre i landena; ändoch han stadenom alt godt giorde, och war sino folcke huld, och tog granneliga wahra på Gudz lagh.

3. Tå nu hatet och nitet så stort war, at Simons anhang några ther öfwer ihiäl slogo:

4. Och Onias såg, at mycket ondt vthaf sådana twedrächt komma måtte, efter Apollonius höfwitzmannen i nedra Syrien så förgrymmade sigh, och Simons arghet styrckte, foor han til Konungen;

5. Jcke til at beklaga sitt folck, vtan landena och folckena til godo:

6. Ty han såg, om Konungen intet giorde ther til, så woro thet omögeligit länge behålla frijd, eller stilla Simons ondsko.

7. Men tå Seleucus död war, och regementet til Antiochus then Ädla kom, stod Jason Onie broder efter öfwersta Prestadömet;

8. Och sade Konungenom til, om han thet så beskaffade, tryhundrat och sextijo centener silfwer, och af then andra vpbyrdene ottatijo centener.

9. Och ther vthöfwer sade han honom ännu eljes til, hundrade och femtijo centener, om man honom tillåta wille, at han vprättade ther spelhuus, och them i Jerusalem efter the Antiocheners sätt lärde.

10. Tå Konungen thetta belefwade, och han Prestadömet fick, så waande han strax sitt folck vppå thet hedniska sättet:

11. Och thet goda lofliga sättet af the gamla Konungar skickat, lade han platt af, genom Johannes Eupolemi fader, then til Rom sänd war, til at giöra förbund medh the Romare: och bortlade the gamla ährliga lagh, och vprättade annor oährlig sätt igen.

12. Vnder borgene bygde han ett spelhuus, och skickade at the starckaste vnge män sigh ther inne öfwa måste.

13. Och thet Hedniska wäsendet fick altså öfwerhandena:

14. Så at Presterna intet meer achtade på at offra, eller på templet, vtan lupo i spelhuset, och sågo huru man ther båll slog, och annor spel dref:

15. Och läto altså theras fäders seder fara, och höllo the Hedniska seder för kosteliga.

16. The måste ock wäl betalat: och the samma som the sådana spel wille efter giöra, skickade Gudh öfwer them, och the måste straffa them:

17. Ty medh Gudz ord är icke til skämtande; thet finner sigh doch på sidstone.

18. Tå man nu thet stora spelet i Tyro hölt, och Konungen ther sielf när war,

19. Sände then skalcken Jason några Antiochener vth, lika som the hade warit af Jerusalem, at the ock thet spelet skåda skulle; och sände medh them tijt tryhundrade drachmas, at man Herculi ther af offra skulle: men the som thet befalt war, sågo at thet intet wille skicka sigh, och wille intet brukat ther til, vtan läggiat til något annat:

20. Therföre, ändoch han thet til Herculis offer sändt hade, så bestälte the doch skeprustning ther före.

21. Men efter Ptolemeus Philometor then vnge Konungen i Egypten sin första riksdag vthropat hade, sände Antiochus Apollonium Mnestei son til samma riksdag in vthi Egypten: men tå han förnam, at man icke wille hafwa honom til en förmyndare, foor han tilbaka igen, och tänckte, huru han sitt rike i frijd förwara måtte: och kom til Joppe, och tädan til Jerusalem:

22. Och wardt af Jason och hela stadenom härliga vndfången, och intagen medh blåß och stoor triumph; sedan drog han i Phenicien igen.

23. Men efter try åhr, sände Jason Menelaus förnämnda Simons broder tijt, at han skulle föra Konungenom penningar, och at gifwa honom tilkänna om några saker, som tå af nödene woro.

24. Och tå han när Konungenom i ynnest kom, smekrade han för honom, och skaffade öfwersta Prestadömet in til sigh, och gaf Konungenom tryhundrat centener silfwer meer än Jason:

25. Och kom altså medh Konungens befalning til Jerusalem igen, och handlade icke såsom en öfwerste Prester, vtan som en grym tyran, och som ett grufweligit wildiur.

26. Altså wardt Jason, som sin broder ifrå sitt ämbete drifwit hade, åter afdrifwen af enom androm, och måste fly in vthi the Ammoniters land.

27. Och Menelaus behölt regementet: men tå han the penningar, som han låfwade Konungenom, icke kunde tilsamman komma;

28. Och Sostratus höfwitzmannen på borgene thet krafde, såsom Konungen honom befalt hade, lät Konungen them båda för sigh komma;

29. Och satte Menelaus af, och skickade hans broder Lysimachus i hans stadh; och Sostratus satte han til ämbetzman i Cypren.

30. Tå thet altså bestält war, giorde the Tharser och Malloter ett vpror, therföre at the Konungens frillo skänckte woro.

31. Tå war Konungen hastigt vppe, at han thet vpror stilla måtte; och lefde then Förstan Andronichus ther för en stadhållare.

32. Tå Menelaus thet förnam, tänckte han at han läglighet hade, til at åter komma til sitt stånd igen; och staal några gyldene klenodier vthu templet, och skänckte them Andronichus; och somt sålde i Tyro, och i andra omliggiande städer.

33. Tå Onias thet fick weta, gaf han sigh til ett fridkallat rum i Daphne, hwilket för Antiochien ligger, och straffade honom.

34. Men Menelaus kom til Andronichus allena, och förmanade honom, at han Onias gripa skulle: thet giorde han, gick til honom, och talade för honom medh list, gaf honom ock sina hand och en eed ther på, så at han kom honom vthu sine frihet; ty han wiste at Onias försåg sigh intet godt til honom: och tå han nu så hade kommet honom ther vth, drap han honom emot all rätt:

35. Thetta giorde icke allena Judomen ondt, vtan thet förtröt ock mångom af Hedningomen, at han then froma mannen så oredeliga dräpit hade.

36. Tå nu Konungen alla saker i Cilicien vthrättat hade, och drog åter heem igen, lupo Judarna i alla städer til honom; och somlige af Hedningomen theslikes, och klagade för honom, at Onias oskyldig dräpen war.

37. Och Antiochus bekymrade sigh af hiertat ther swårliga om, och tyckte illa wara, at then ährlige frome mannen så jämmerliga förgiord war.

38. Och förgrymmade sigh öfwer Andronichus, och lät afkläda honom purpurklädet, samt medh annor prydning, och föra honom kring om hela staden, och på sidstone lät rätta honom på samma rum, ther han Onias dräpit hade: altså straffade honom Gudh igen efter hans förtienst.

39. Men som Lysimachus af sins broders Menelai rådh vthaf templet mycket stulit hade, och ropet ibland folcket kommet war, församlade sigh menigheten emot Lysimachus, tå the gyldene klenodier redo en stoor hoop borto woro.

40. Tå nu menigheten sigh församlat hade och swårliga wredh wardt, rustade Lysimachus trytusend män, och wille wärja sigh medh macht; och satte öfwer them en gamlan listigan höfwitzman.

41. Tå borgarena thet sågo, togo somlige stenar, somlige starcka stänger, somlige kastade them medh asko vnder ögonen:

42. Så at ganska månge af them såre, och somlige platt nederslagne wordo, och the andre alle sin wägh lupo; och then tempelröfwaren grepo the widh skattkamaren.

43. Sedan togo the sigh före, at hafwa honom för rätta.

44. Och efter Konungen til Tyro kommen war, läto the tre Rådsens sändningabod sättia sakena fram för honom, at han en doom ther öfwer säija skulle.

45. Som nu saken wille gå Menelaus vnder ögonen, låfwade han Ptolemeus en stoor hoop penningar, om han honom när Konungenom löös bedia kunde.

46. Tå gick Ptolemeus allena til Konungen i hans saal, ther han sigh i swalade, och talde honom i thet sinnet:

47. At han Menelaus, som alt ondt giordt hade, löös gaf, och dömde the fattiga män til döden; the doch ock när the Tatare wäl hade oskyldige dömde wordit;

48. Ock the som folckens och templets saak som alratroligast handlade, the wordo så oskyldeliga dräpne.

49. Thetta giorde somligom i Tyro ondt; och the läto ährliga begrafwa them.

50. Men Menelaus blef widh ämbetet, af någras hielp som wäldige woro i gårdenom, som nytto af honom hade, och wardt ju länger ju argare, och lade borgaromen alla plågo vppå.

5. Capitel.

När Antiochus drog annan gången in i Egypten, syntes vnderlig krigstekn i wädret, v. 1. Och Jason kom medh tusend män, och tog in Jerusalem, v. 5. Men han måste åter fly, och döö i främmande land, v. 7. Strax ther efter kom Antiochus; tog Jerusalem in, och drap alla them han ther inne fan, och sköflade templet, v. 11. Så drog han medh alt thet han röfwat hade til Antiochien, och lefde några skalckar i Jerusalem, v. 22. Ther til sände han tijt Apollonius; han drap många, v. 24. Men Judas Maccabeus vndkom, och flydde i öknena, v. 27.

På samma tiden drog Antiochus annan gången in vthi Egypten;

2. Men man såg i hela stadenom i fyratijo dagar långt, vppe i wädrena, resenärar i gyldene harnesk, medh lång glafwen i en slagordan.

3. Och man såg huru the drabbade tilhopa, och sigh medh sköldar och glafwen warde; och huru the drogo swärden vth, och skuto emot hwar annan; och huru thet gyldene harnesket blänckte, och at the mångahanda harnesk hade.

4. Tå bad hwar man, at thet ju intet ondt betyda måtte.

5. Men ther kom ett falskt rychte, huru Antiochus skulle wara död: tå tog Jason widh tusend män til sigh, och slog til staden förr än the sigh thet försågo; och som han medh sina hade bestigit murarna, och fått staden in, flydde Menelaus vp på borgena;

6. Men Jason drap sina borgare jämmerliga, och tänckte intet, medan thet så lyckades medh honom emot hans fränder, at thet hans stora olycka war: vtan lät sigh tyckia, at han fick seger emot sina fiendar, och icke emot sina borgare.

7. Men han kunde doch likwäl icke intaga regementet, vtan fick sin löön såsom han förtient hade, och flydde medh skam åter in i the Ammoniters land.

8. Ther wardt han på sidstone förklagad för Aretha the Arabers Konung, så at han vthu then ena staden i then andra fly måste, och ingenstädz säker war: och hwar man war honom hätsk, såsom en then ifrå sin lagh affällig war; och hwar man förbannade honom, såsom en förrädare och sins fädernes landz fiende; och blef så fördrifwen in vthi Egypten.

9. Och såsom han många vthu theras fädernes land fördrifwit hade: altså måste han ock sielf i elände döö i Lacedemon; ther han förhoppades sigh wara i godt behåld, efter the woro fränder tilhopa.

10. Men såsom han många obegrafna bortkastat hade, så blef han ock död, så at ingen hafwer begråtit honom; och hade icke allenast then olyckona, at han i sitt fädernesland icke begrafwen wardt, vtan kunde eij heller i främmande land någon begrafning få.

11. Tå sådant kom för Konungen, tänckte han, at hela Judeen skulle ifrå honom affalla; och drog i grymhet vthur Egypten, och tog Jerusalem in medh wåld;

12. Och böd krigsfolckena, at the skulle ihiäl slå vthan alla barmhertighet, alt thet the på gatone och i husomen funno.

13. Så slog man ihiäl then ena medh then andra, vnga och gamla, män och qwinnor, barn och jungfrur; ja, ock barnen i waggone.

14. At altså vthi tre dagar ottatijotusend slagne, fyratijotusend fångne, och widh ottatijotusend sålde wordo.

15. Men Antiochus lät sigh ther icke åthnöija, vtan angrep ock thet alrahelgasta rumet, som på jordene war; och Menelaus then förrädaren hade honom ther in.

16. Tå röfwade han medh sina förbannada händer the heliga kärillen; och alt thet the andre Konungar til templet gifwit hade, til prydelse och härlighet, thet tog han medh sina syndiga händer bort;

17. Och högmodades fast, och såg icke, at Herren sådant komma lät öfwer them som i stadenom woro, för theras synder skul.

18. Thet war saken, hwarföre Gudh thet heliga rumet så skamliga trachtera lät: eljes hade Antiocho wäl så gånget, som thet gick Heliodorus, then af Konung Seleucus vthsänd war til at skinna skattkamaren; och wardt ther öfwer fullwäl slagen, så at han måste af sitt öfwerdådiga vpsåt aflåta.

19. Ty Gudh hafwer icke vthwaldt folcket för rumet skul; vtan rumet för folcket skul:

20. Therföre måste ock thet heliga templet medh lida, tå folcket straffat wardt, såsom thet twärt om nöt folcket godt åth: ty lika som templet af fiendarna intagit wardt, tå Herren wredh war, så är thet åter til ähro och til rätt kommet, tå Herren them åter gunstig wardt.

21. Men summan af alt thet Antiochus vthaf templena röfwade, är adertonhundrat centener silfwer; them tog han medh sigh, och drog flux til Antiochien medh sådana stolthet och högfärd, at han tänckte så giörat, at man på landena skep bruka måtte, lika som på hafwena; och at man på hafwena wandra skulle, lika som på landena.

22. Och lät i Jerusalem några skalckar blifwa efter sigh til befalningsmän, Philippum af Phrygien, then ännu argare och wärre war än hans herre;

23. J Garizim Andronichum, och til them båda Menelaum, then ännu argare war än alle andre, til at plåga sitt egit folck.

24. Men efter Antiochus Judomen så ganska hätsk war, sände han then skändeliga skalcken Apollonius, medh tw och tiugutusend män i landet, och böd honom, at han alla fullwäxta män skulle slå ihiäl; men qwinnor och vngt folck sälja.

25. Som han nu för Jerusalem kom, hölt han sigh fridsamliga alt in til Sabbathsdagen, ther Judarna på heligt hålla: tå böd han sino folcke, at the skulle medh hast rusta sigh.

26. Som nu hwar man lop til, och wille see hwad ther på färde war, lät han alla dräpa them; och kom altså medh hela hären in i staden, och slog ihiäl en ganska stoor hoop.

27. Men Judas Maccabeus kom vndan medh nijo bröder, och drog åth öknena och vp i bergen, och ther vppehölt han sigh, och the som sigh til honom gåfwo, medh grääs och örter: på thet han ibland the orena Hedningar icke lefwa skulle.

6. Capitel.

Något ther efter, lät Antiochus orena templet; offra förbudit offer, och ohelga Sabbathen, v. 1. Så blefwo ock the som bodde i Hedniska städer, twingade til afguderij, och dödade, v. 8. Jbland andra twa qwinnor som omskorit fina barn, v. 10. Sådant tilstadde Gudh til at pröfwa och aga sina, v. 12. Och en åldrig man, Eleazar benämnd, blef mycket twingad, at han skulle äta then maat som förbuden war i lagen, v. 18. Men när han thet ingalunda giöra wille, blef han plågad och slagen til dödz, v. 29.

Jcke långt ther efter, sände Konungen en gammal man af Antiochien, at han Judarna twinga skulle, til at affalla ifrå theras fäders lagh, och Gudz lagh intet meer hålla;

2. Och at han templet i Jerusalem orena skulle, och kalla thet Jovis Olympij kyrkio; och templet i Garizim, Jovis Xenij kyrkio, efter främmande folck bodde ther.

3. Men sådant jämmerligit wäsende giorde hwar man ganska ondt:

4. Ty Hedningarna swolgo och frassade i templena, och bedrefwo all otucht medh qwinfolck vthi thet heliga rumet; och båro ther mångahanda tingest in, som icke låfligit war.

5. Man offrade på altaret förbudit offer i lagen;

6. Och hölt hwarken Sabbath eller andra wanliga högtides dagar, och ther torde platt ingen sigh märckia låta, at han en Jude war:

7. Vtan man dref them medh wåld i alla månader til offer, när Konungens födzlodag war; men när man Bacchi fest begick, så twingade man Judarna, at the Bacchus til ähro medh gröna krantsar gå måste.

8. Man hade ock af Ptolemei ingift, låtit ett budh vthgå til Hedningarnas städer, som omkring Jerusalem woro, at the allestädz skulle twinga Judarna til offer;

9. Och om någre ther faste widh stodo, at the medh Hedningomen icke hålla wille, them skulle man strax dräpa: ther såg man en stoor jämmer.

10. Twå qwinnor wordo beförda, at the sina söner hade omskära låtit: them bandt man barnen widh bröstet, och förde them omkring i hela staden, och kastade them på sidstone öfwer muren.

11. Somlige stungo sigh bort om nätterna i kulor, på thet the måtte hålla Sabbathen; them samma, när thet Philippo sagt wardt, brände man vp: ty the wille intet wärja sigh, på thet the icke skulle bryta Sabbathen.

12. Men jagh måste här förmana läsaren, at han icke förargas öfwer thenna jämmer: vtan tänckie, at straffet them icke til förderf, vtan oß til een förwarning wederfarit är:

13. Ty thet är een stoor nådh, at Gudh styrer syndarena, at the icke altid hafwa framgång, och är hardt när them medh straffet:

14. Ty wår Herre Gudh bidar icke så länge medh oß som medh annor folck, hwilka han låter gå, til thes the theras synders mått vpfylt hafwa, at han tå sedan straffar them:

15. Vtan förtager thet oß, at wij icke giörat alt förmycket, och han tå på sidstone icke på oß hämnas skal.

16. Therföre hafwer han aldrig medh allone tagit sina barmhertighet bort ifrån oß: och om han än oß medh een olycko näpst hafwer, så hafwer han doch icke platt öfwergifwit sitt folck.

17. Thetta hafwer jagh här til een förmaning welat sagt hafwa: nu wilje wij åter komma til historien igen.

18. Thet war en af the yppersta skriftlärda, benämnd Eleazar, en åldrig doch ganska dägelig man: honom bruto the munnen vp medh wåld, at han swinakött äta skulle;

19. Men han wille hällre ährliga döö, än så medh skam lefwa, och led thet toleliga.

20. Och tå han vthgick til at pinas, straffade han them som förbudit kött åto, för at behålla ther medh thetta timeliga lifwet.

21. The som nu ther til skickade woro, at the skulle twinga folcket til at äta swinakött emot lagen, efter the honom i lång tijd kändt hade, togo the honom öfwer en sido, och sade, at the wille bära honom kött, thet han wäl äta måtte: men han skulle låtas, som thet wore offrat swinakött, och åte thet Konungenom til wilja:

22. På thet han måtte altså blifwa widh lijf, och niuta thet then gamla kundskapen åth.

23. Men han betänckte sigh altså, som ock hans stora ålder och grå hufwud, och hans goda lefwerne, som han af vngdom fördt hade, wäl höfdes, och medh Gudz lagh öfwer ett drog; och sadet klarliga vth: Sänder migh man vnder jordena i grafwena.

24. Ty thet wille minom ålder icke wäl stå, at jagh ock så skrymta skulle, at the vnge tänckia måtte, Eleazar, then nu nijotijo åhr gammal är, är ock nu en Hedning worden;

25. Och the altså genom mitt skrymterij förförde warda, at jagh så för menniskiom låtes, och mitt lijf en sådana liten tijd, som jagh ännu til at lefwa hafwer, altså frijade: thet wore migh een ewig skam.

26. Och sannerliga, hwad hade jagh ther vthaf, om jagh än altså menniskiors straff vndflydde, efter jagh icke Gudz händer, ehwad jagh lefwer eller döör, vndfly kan?

27. Therföre wil jagh nu gladeliga döö, såsom thet migh gamlom manne wäl står;

28. Och them vngom ett godt exempel efter migh låta, at the wiljeliga och frimodige för then härliga heliga lagen döö wilja.

29. Tå han thessa orden altså talat hade, hade man honom bort til plågona: men the som ledde honom, och hade tilförene warit honom gunstige, förgrymmade sigh ock öfwer honom för thessa orden skul: ty the meente, at han them af een stålthet sagt hade.

30. Men som the honom slagit hade, så at han nu döö måste, suckade han, och sade: Herren, hwilkom intet fördoldt är, han weet thet, at jagh the hugg och sweda, som jagh på minom kropp lider, wäl hade mått vndwikit, om jagh hade welat; men efter siälene, lider jagh thet gierna för Gudz skul.

31. Och altså led han af, och lät medh sinom dödh ett trösteligit exempel efter sigh: thet icke allenast vngt folck, vtan hwar och en til dygd förmana skal.

7. Capitel.

Wordo ock siu bröder famt medh modren grepne, och twingade at the skulle äta swinakött: när the thet icke wille giöra, lät Konungen aflifwa sex af them; the tröstade hwar annan, och woro tolige, v. 1. Modren war ock ganska frimodig, förmanandes them til tolsamhet, v. 20. Men Antiochus tog then yngsta sonen för sigh; låfwade honom stora rikedomar, om han ifrå lagen afträda wille, v. 24. Han förmante ock modren, at hon skulle styrckia sin son ther til, v. 25. Men the höllo sigh hardt widh Gudz lagh, och wordo både jämmerliga förgiorde, v. 30.

Ther wordo ock siu bröder medh theras moder grepne, och medh gislar och remar slagne, och twingade af Konungenom, at the swinakött äta skulle; thet them i lagen förbudit war.

2. Tå sade then äldste ibland them altså: Hwad wilt tu mycket fråga och af oß weta? Wij wilje hällre döö, än något emot wåra fäders lagh handla.

3. Tå wardt Konungen wredh, och böd, at man medh hast pannor och kietzlar öfwer elden sättia skulle.

4. När thet giordt war, böd han, at man them äldsta tungona vthskära skulle, och händer och fötter afhugga, så at the andre bröderna och modren sågo ther vppå.

5. Som han nu så stympad war, lät han dragan til elden, och i pannone brådas: och tå lågen alt omkring slog in i pannona, förmanade the hwar annan samt medh modrene, at the skulle manliga döö,

6. Och sade: HERREN Gudh skal wäl see på rätthetena, och wara oß nådelig, såsom Mose betygar i sinom sång: och han är sinom tienarom nådelig.

7. Som then förste afliden war, hade man then andra ock tijt, at the sitt gabberij medh honom bedrifwa måtte; och drogo honom hudh och håår af hufwudet, och frågade honom om han wille äta swinakött, eller hela kroppen i all ledamot pina låta?

8. Men han swarade på sitt mål, och sade: Jagh giör thet eij: tå togo the honom, och pijnte honom, lika som then första.

9. Som thet nu i thet yttersta medh honom war, sade han: Tu förbannade menniskia tager migh wäl thet timeliga lifwet bort; men alla werldenes HERRE skal oß, som för hans lagh skul döö, vpwäckia til ett ewigt lijf.

10. Sedan togo the then tredie, och bedrefwo ock sitt gabberij medh honom; och tå the thet af honom eskade, räckte han tungona fritt vth, och vthsträckte händerna,

11. Och sade medh ett fritt modh: Thessa ledamoter hafwer Gudh af himmelen gifwit migh: therföre wil jagh gierna låta them fara för hans lagh skul: ty jagh hoppas, han gifwer migh them wäl igen;

12. Men Konungen och hans tienare förvndrade sigh, at then ynglingen så frimodig war, och så platt intet achtade pinona.

13. Tå thenne död war, pinade the ock then fierde, och gislade honom.

14. Men som han nu döö skulle, sade han: Thet är een stoor tröst, at wij hoppes, när menniskiorna dräpa oß, at Gudh oß åter til lifs vpwäckia skal: men tu warder intet vpwäckt til lifs.

15. Ther efter togo the then femte, och gislade honom ock:

16. Han såg vppå Antiochus, och sade til honom: Tu äst een menniskia, och måste döö: men efter tu wäldig på jordene äst, så giör tu hwad tu wilt; men thet skalt tu doch icke tänckia, at Gudh oß platt öfwergifwit hafwer:

17. Bida en liten tijd, så skalt tu förnimma huru mächtig Gudh är, then tigh och titt slächte plåga skal.

18. Efter thenna hade the ock then siette fram; then samme sade ock, tå han nu döö skulle: Faar icke wild, ty wij hafwe thetta lidandet wäl förtient, therföre, at wij emot wår Gudh syndat hafwe, och han handlar förfärliga medh oß:

19. Men thet skal intet gå tigh så lätt af, at tu så rasar emot Gudh.

20. Men thet war ett stort vnder medh modrene, och är ett exempel thet wäl wärdt är, at man thet om henne skrifwer: ty hon såg sina söner alla siu på en dagh, then ena efter then andra pinas, och led thet medh stort tolamod, för thet hopp skull, som hon til Gudh hade.

21. Thet giorde henne frimodiga, så at hon på sitt mål, then ena efter then andra tröste, och tog ett manligit hierta til sigh,

22. Och sade til them: Jagh är ju edor moder, och hafwer eder födt; men andan och lifwet hafwer icke jagh gifwit eder, eller edor ledamot altså giordt:

23. Therföre skal han som werldena och alla menniskior skapat hafwer, nådeliga gifwa eder anda och ledamot igen, lika som J thet nu för hans lagh skul wågen och fara låten.

24. Tå Antiochus thet hörde, meente han, at hon förachtade och bespottade honom på sitt mål, och tog then yngsta sonen för sigh, then ännu qwar war, och förmanade honom medh godom ordom, och sade honom til medh en eed, om han ifrå sina fäders lagh afträda wille, så skulle han en nådelig herra i honom hafwa, och han wille giöra honom rikan och til en herra.

25. Men tå han intet wille låta säija sigh, lät Konungen komma modrena för sigh, och förmanade henne, at hon doch wille tälja sonen i thet sinnet, på thet han måtte blifwa widh lijf.

26. Tå han henne medh mång ord bedit hade, låfwade hon honom, at hon så giöra wille;

27. Men hon bespottade ther medh tyrannen: ty hon gick til sonen, och talade hemliga på sitt mål medh honom, och sade: Tu mitt kära barn, som jagh i nijo månader vnder mitt hierta burit, och widh try åhr däggiat, och medh stoor mödo vpfödt hafwer, förbarma tigh doch öfwer migh:

28. Se på himmelen och jordena, och alt thet ther inne är; thetta altsamman hafwer Gudh af intet giordt, och wij menniskiorna äro ock så giorde:

29. Therföre fruchta tigh intet för bödlenom, vtan dö gierna, såsom tina bröder: på thet then nådige Gudh tigh medh tina bröder åter lefwande giör, och eder migh igen gifwer.

30. Tå modren medh sonenom ännu så talade, sade ynglingen: Hwar efter wänten J? Täncker intet, at jagh här vthinnan tyrannenom hörsam wara wil: vtan jagh wil hålla lagen, som wårom fädrom genom Mose gifwen är;

31. Men tu som Judomen alt ondt giör, tu skalt för Herranom wårom Gudh intet vndkomma:

32. Wij lide för wåra synder skul, thet är sant;

33. Och om än then lefwandes Gudh til en tijd vppå oß wredh är, och oß straffar och näpser, så skal han doch åter sinom tienarom nådelig warda.

34. Men tu ogudachtige förbannade menniskia, högmodas icke af titt wälde alt förmycket, och förlåt tigh icke vppå fåfängelig hopp, at tu Gudz barn förföljer:

35. Ty tu hafwer ännu thens alsmächtigas Gudz doom, som all ting seer, icke vndkommet.

36. Mine bröder, som til en liten tijd hafwa sigh pina låtit, the förwänta nu thet ewiga lifwet efter Gudz löfte; men tu skalt efter Gudz doom straffad warda, såsom tu medh titt högmod förtient hafwer.

37. Och jagh wil vthgifwa mitt lijf och lefwerne för mina fäders lagh, såsom mine bröder, och ropa til Gudh, at han snart wille sino folcke nådelig warda; men tu måste ännu sielf genom stora pino och qwahl bekänna, at han allena then rätte Gudh är:

38. Men Gudz wrede skal på migh och mina bröder återwända, then öfwer alt wårt folck medh rätto gången är.

39. Tå Konungen thetta hörde, wardt han swårliga vptänd af wrede, och lät honom ännu hårdare pina än the andra: ty thet förtröt honom, at the ännu bespottade honom ther til.

40. Altså blef ock thenne ährligen död; och satte all sin tröst vppå Gudh.

41. På sidstone wardt modren ock dödad.

42. Thetta ware nu nogh om the hedniska offren, och thet grufweliga pinandet.

8. Capitel.

Tå församlade Judas Maccabeus, af the igenlefda, sextusend män, och wäpnade sigh, v. 1. Therföre kom Nicanor och Gorgias medh en stoor häär emot honom, v. 8. Men Judas tröstade och förmante sina, och förtälde them huru Gudh plägade vnderliga hielpa sitt folck, v. 12. Sedan slog han til them, och fick öfwerhandena; tog mycket roof, och prisade Gudh, v. 21. Han hölt ock många slachtningar medh Bacchides och Timotheus, v. 30.

Men Judas Maccabeus och hans stalbröder, gingo hemliga här och ther i byarna, och kallade tilhopa sina fränder, och eljes alla them som widh Judarnas troo blefne woro, så at han widh sextusend män tilhopa fick.

2. Och the åkallade Gudh, at han til thet fattiga folck see wille, som af hwar man plågat wardt, och wille förbarma sigh öfwer templet, hwilket the ogudachtiga menniskior ohelgat hade;

3. Och öfwer then förderfwade staden, som platt öde wardt; och at han doch thet oskyldiga blodh, som til honom ropade, höra wille;

4. Och tänckia vppå the oskyldiga barnen, som emot all rätt dräpne wordo; och öfwer sins namns försmädelse hämnas wille.

5. Och Maccabeus medh sinom hoop, plågade Hedningarna ganska swårliga: ty Herren wände åter af sine wrede, och wardt them nådelig igen.

6. Han öfwerföll städer och byar förr än the sigh thes försågo, och tände elden på them; och intog the alrabeqwämesta rumen, och giorde fiendomen stoor skada:

7. Men alramäst bedref han thet om nattena, så at man om hans bedref wida talade.

8. Men tå Philippus såg, at han ju länger ju starckare wardt, efter honom så lyckades, skref han til Ptolemeus höfwitzmannen i nedra Syrien och Phenicien, om hielp: ty Konungenom låg ther stoor macht på.

9. Tå sände Ptolemeus sin bästa wän Nicanor Patrocli son tijt medh tiugutusend män, at han Judarna platt vthrota skulle; och fick honom en höfwitzman til hielp, benämnd Gorgias, then en förfaren krigsman war.

10. Men Nicanor tånckte, at han wille för fångna Judar samka the penningar, som Konungen the Romare åhrliga gifwa måste, nemliga, twtusend centener:

11. Therföre sände han medh hast hijt och tijt til the städer widh hafwet, och lät vthropa, at han Judarna sälja wille, nijotijo Judar för en centener: ty han tänckte icke, at straffet af Gudi war honom så när.

12. Tå nu Judas hörde om then häär som Nicanor förde, hölt han sina Judar före, som när honom woro, huru en häär komma skulle.

13. The som nu förskräckte woro, och hade icke then tröst til Gudh, at han straffa skulle, the lupo sin wägh och flydde.

14. Men the andre sålde hwad the hade, och bådo Herran, at han ju förlossa wille them, som Nicanor allareda såldt hade, förr än han them fångat hade.

15. Och om han icke wille giörat för theras skul, at han tå wille giörat för förbundet skul, som han medh theras fäder giordt hade; och för sitt härliga stora namn skul, ther the efter nämnde woro.

16. Som nu Maccabeus sitt folck tilhopa hämtat hade widh sextusend, förmanade han them i förstone, at the sigh för fiendarna icke förskräckia, eller för then stora Hedninga hopen, som them emot rätt och oredeliga plågade, fruchta skulle:

17. Vtan wärja sigh manliga; och tänckia vppå the försmädelse, som the thy heliga rumena giordt hade, och huru the staden försmädt och plågat, och lagen aflagt hade.

18. The förlåta sigh (sade han) på sitt harnesk, och äro fulle medh högmod; men wij förlåte oß på then alsmächtiga Gudh, som i ett ögnableck icke them allena, som nu emot oß komma, vtan hela werldena nederslå kan.

19. Han förtälde them ock alla historier, huru Gudh så ofta theras fäder nådeliga hulpet hade: huru vnder Sennacherib hundrade fem och ottatijotusend män i ene natt nederlades;

20. Huru thet tilgick i then slachtningene i Babylon emot the Galater, tå the alle i stora nödh komne woro, ottatusend Judar och fyratusend Macedonier: huru the Macedonier för fruchtan skul stilla höllo, och the ottatusend Judar allena medh Gudz hielp, hundrade och tiugutusend män slogo, och stort godz ther medh fingo.

21. Tå han them medh sådana ord ett hierta giordt hade, så at the för lagen skul och sitt fädernes land, gierna döö wille,

22. Giorde han fyra hopar, och skickade sina bröder främst i spetsen, at the them föra skulle, nemliga, Simon, Joseph och Jonathas, och fick hwar thera femtonhundrat män.

23. Sedan lät han Eleazar läsa then heliga bokena, och gaf them ett tekn, at Gudh them hielpa skulle; och drog så främst i spetsen för the andra, och slog til Nicanor.

24. Och then alsmåchtige Gudh stod medh them, så at the then hela hären på flychtena slogo, och giorde många såra, och slogo ihiäl midh nijotusend:

25. Och jagade så efter them som komne woro til at köpa Judar, och togo penningarna af them.

26. Doch måste the wända om igen, ty thet war aftonen för Sabbathen: thet war saken hwij the höllo vp at jaga efter them.

27. Ther efter togo the rofwet, och fingo harnesk och wärjor, och höllo Sabbathen: och lofwade och prisade Gudh, som them på then dagen frälsat hade, och åter begynte bewisa sina nåder.

28. Efter Sabbaths dagen bytte the rofwet vth ibland the fattiga, enkior och faderlösa; och thet öfwer war, behöllo the för sigh och sin barn.

29. Och the höllo ena meenliga böön, at then barmhertige Gudh sina wrede medh allone bortwända wille.

30. Sedan höllo the många slachtningar medh Timotheus och Bacchides, och slogo öfwer tiugutusend män, och togo fästen in, och vthskifte rofwet lika emellan sigh, och emellan the fördrefna, faderlösa, enkior och gamla.

31. Och tå the rofwet tagit hade, båro the wärjorna vp på fästningen, och förde altså stort roof til Jerusalem;

32. Och dråpo en höfwitzman när Timotheus; en ogudachtig man, then Judarna mycket plågat hade.

9. Capitel.

När nu Antiochus vthu Persien kom, och sporde huru thet war gånget medh Nicanor och Timotheus, hastade han och wille hämnas öfwer Judarna, v. 1. Men Gudh slog honom medh siukdom, v. 5. Ther til föll han af wagnen, och wardt mycket swag, v. 7. Tå ödmiukade han sigh för Herran, och wille tå giöra wäl emot Jerusalem och templet, v. 12. Och medan siukdomen icke wille aflåta, vtan förökades meer och meer, skref han Judarna til, och giorde sin son til Konung, v. 18. Blef död, 28.

Wjdh samma tiden måste Antiochus medh skam draga vthur Persien igen.

2. Ty när han til Persepolis dragen war, och hade achtat at skinna templet och intaga staden, woro borgarena vppe och waarde sigh, och drefwo Antiochus til ryggia, så at han medh skam afdraga måste.

3. Som han nu i Ecbatana war, kom för honom, huru Nicanor och Timotheus gånget war:

4. Tå förgrymmade han sigh, och tänckte til at hämnas then smäleken på Judarna; och foor dagh och natt, på thet han måtte snart komma tijt: ty Gudz wrede dref honom: ty han så högmodeliga sagt hade, at så snart han til Jerusalem komme, så wille han giöra af stadenom ena dödas graf:

5. Therföre straffade honom then alsmächtige Herren Jsraels Gudh, medh een hemlig plågo, som ingen läkia kunde: förty, så snart han thet talat hade, fick han ett sådant bukref, och sådana wärck i tarmarna, at man honom intet hielpa kunde.

6. Och sannerliga honom skedde alt rätt: therföre, at han annat folck medh mångahanda och ohörda plågor pinat hade.

7. Likwäl wände han icke åter af sitt högmod, vtan wardt ännu meer harmse på Judarna, och war vptänd af ondsko, och skyndade sigh; och i rennandet föll han så hårdt af wagnenom, at thet giorde honom ondt i alla hans ledamot.

8. Så måste han, som tilförene sigh af stort högmod tyckia lät, at han wille biuda hafwena, och sättia bergen på hwart annat, af ett fall sigh på een hästabår föra låta, så at man klarliga såg Gudz macht på honom:

9. Och wäxte matkar vthaf then ogudachtiga kroppen, och förrottnade medh stoor sweda och wärck, så at heel stycke föllo vthaf hans kropp, och luchtade så illa, at ingen för stanck blifwa kunde.

10. Och han som tilförene sigh tyckia lät, at han kunde taga vp i himmelen, honom kunde nu ingen bära för thet olideliga stancket skul.

11. Tå måste han af sitt högmod aflåta, och bekänna sigh, efter han af Gudi så angripen war, och wärcken ju större wardt;

12. Och kunde på sidstone icke sielf then stancken meer lida. Tå sade han: Thet är ju rätt at man ödmiukar sigh för Gudi, och at een dödelig menniskia icke så öfwerdådig är, at hon sigh tyckia låter at hon är Gudi lijk.

13. Och then arge menniskian tog til at bedia Herran, then sigh nu intet meer öfwer honom förbarma wille;

14. Och låfwade, at han then heliga staden, som han tilförene achtade förderfwa, och een dödas graf ther vthaf giöra, wille frij låta:

15. Och Judarna the han tilförene icke wärda hölt, at the skulle begrafne warda, vtan wille them foglom och diurom til spijs gifwa, them wille han frij låta, såsom the borgare i Athen.

16. Och thet heliga templet, som han tilförene beröfwat hade, wille han medh allahanda gåfwor ähra, och mycket meer helig tygh tijt gifwa, än ther tilförene warit hade; och hwad åhrliga til offer behöfdes, thet wille han af sine egna rento gifwa.

17. Ther til wille han sielf en Jude warda, och i all rum Gudz macht prisa och förkunna.

18. Men tå kranckheten icke wille stillas, ty Gudz rättwisa wrede war så hård öfwer honom kommen, förtwiflade han på sitt lijf, och skref thenna ödmiukeliga skriftena til Judarna, såsom här efter följer:

19. Antiochus Konung och Förste, tilbiuder them froma Judomen hälso.

20. Om J medh edar barn helbregda och friske ären, och eder wäl går, ther tackar jagh Gudi före; men jagh är swårliga kranck.

21. Efter jagh gierna wille en meenlig frijd hålla, såsom ock nöden kräfwer, medan jagh på resone vthaf Persien kranck worden är, så täncker jagh gunsteliga vppå edor trohet och wänskap:

22. Ändoch jagh hoppas, thet skal bättre medh migh warda.

23. Och efter min fader, när han vp i öfwerlanden drog, giorde en Konung efter sigh;

24. På thet man weta måtte, om något vppå komme, eller ofrid worde, hwilken herre wara skulle, och riket icke söndrat blefwe:

25. Altså ock jagh, efter jagh seer, at the omliggiande Förstar fara efter mitt rike, om migh illa ginge, så hafwer jagh min son Antiochus til Konung giordt, then jagh eder ofta troliga befalt hafwer, när jagh i öfwerlanden drog: then samma befaller jagh eder ock nu.

26. Therföre förmanar jagh och beder eder för alla wälgierningar skul, som jagh eder allom, och särdeles hwarjom för sigh bewisat hafwer, at J migh och minom son här efter wänlige och trofaste blifwa wiljen:

27. Ty jagh förseer migh thes til honom, at han skal sigh emot eder gunsteliga och wänliga hålla, och mina seder efterfölja.

28. Altså blef then mordaren och Gudz hädaren Antiochus död i storom wärck, såsom han androm giordt hade, vthi främmande land, och i wildmarkene, medh en jämmerlig dödh.

29. Och Philippus, then medh honom vpfödd war, lät honom komma til jordena; och efter han fruchtade för Antiochi son, flydde han in vthi Egypten til Konung Ptolemeus Philometor.

10. Capitel.

Sedan tog Judas templet in; renade thet, och offrade på samma dagh tå Hedningarna thet orenat hade, v. 1. När Antiochus Evpator Konung wardt, satte han Lysias til en öfwersta, v. 10. Men Ptolemeus Macron blef afsatt, v. 12. Gorgias blef ock en öfwerste, och satte sigh emot Judarna, v. 14. Men Judas bemannade sigh; tog mång fäste in, och drap them som ther inne woro, v. 16. Tå kom Timotheus medh en ganska stoor häär emot honom, v. 24. Men Gudh halp honom vnderliga, at the wordo slagne, v. 25. Och Timotheus flydde til Gazara, v. 32. Så kom Judas ther före; stormade staden, och drap Timotheus, rc. v. 33. Och folcket lofwade Gudh therföre, v. 38.

Altså gaf Gudh Maccabeus och hans hoop thet modh, at the intogo templet och staden igen;

2. Och förstörde the andra altare och kyrkior som Hedningarna här och ther på gatomen vpbygdt hade.

3. Och sedan the templet renat hade, giorde the ett annat altare, och togo flintosteen och slogo eld, och offrade åter, hwilket i tw åhr och sex månader icke skedt war; och offrade rökwerck, och vptände lamporna, och lade fram skådobröden.

4. Tå nu sådant alt skedt war, föllo the på sitt ansichte neder för Herranom, och bådo, at han ju icke meer wille låta them komma i sådana jämmer: vtan om the meer syndade emot honom, at han tå wille nådeliga straffa them, och icke gifwa them vthi the Gudz lastares the grufweliga Hedningars händer.

5. Och Gudh skickade thet så, at templet på then dagen renat wardt, på hwilkom Hedningarna thet orenat hade, nemliga, på femte och tiugunde dagen i them månadenom Caslev;

6. Och the höllo medh glädie otta dagar helg, såsom i löfhyddohögtidene; och tänckte ther på, at the för en kort tijd sina löfhyddohögtijd i wildmarkene, och klyftomen, såsom wildiur hållet hade.

7. Och båro mey och gröna qwistar och palm; och lofwade Gudh, som them then segren gifwit hade, at the hans tempel rena måtte.

8. The läto ock vthgå ett bodh öfwer hela Judaskapet, at man åhrliga skulle then dagen helig hålla.

9. Och altså hafwer Antiochus then ädle en ända.

10. Nu följer om Antiochus Evpator thens ogudachtigas Antiochi son, hwad örlig vnder honom altid warit hafwa.

11. Tå Evpator Konung wardt, satte han Lysias, then tilförene i Phenicien och nedra Syrien en höfwitzman war, til en öfwersta Första.

12. Men Ptolemeus Macron, then Judarna gierna widh rätt hållet hade, efter the nu länge så mycket öfwerwåld och orätt lidit hade, arbetade ther om, at man skulle låta them medh frijd.

13. För then saken skul beklagade honom hans wänner för Evpator, och kallade honom vppenbart en förrädare: therföre, at han then öna Cypren, then honom Philometor befalt hade, Antiocho them ädla vpgifwit hade, och måste hafwa ett ringare ämbete. Tå grämmade han sigh så swårliga, at han medh förgift förgiorde sigh sielf.

14. Tå nu Gorgias öfwer the landzändar höfwitzman wardt, tog han krigsknechtar vp, och lade sigh besynnerliga emot Judarna.

15. Thet samma togo the Edomeer sigh ock före: hwar the thet förmåtte, ther drefwo the Judarna vthu fästen och lägligom byom, och togo the affälliga Judar til sigh, som vthaf Jerusalem förjagade woro.

16. Tå samkade sigh Maccabeus och hans hoop, och bådo, at Gudh wille stå medh them;

17. Och föllo in til the Edomeer i the fasta byar, och togo them medh wåld in, och slogo ihiäl alla them som sigh på murarna til wärn stälte, och hwem the eljes öfwerkommo, widh tiugutusend:

18. Men them vndflydde in på tw starck torn, widh nijotusend, som sigh emot storm rustat hade.

19. Tå skickade Maccabeus Simon, Joseph och Zacheus ther til, och sick them så mycket folck, at the til storm starcke nogh woro; och han drog fram bätter för andra städer.

20. Men then hopen som när Simon war, lät sigh beweka medh penningar, af them som på tornen woro, och togo fem och tretijotusend gyldene af them, och läto komma them ther af.

21. Tå nu Maccabeus thet fick weta, hade han höfwitzmännerna tilsamman, och anklagade them, at the sina bröder för penningar såldt, och fiendarna bortkomma låtit hade;

22. Och lät döda them såsom förrädare, och stormade strax the tw tornen:

23. Och thet lyckades honom, och drap ther vthi the tw fästen meer än tiugutusend män.

24. Men Timotheus, then Judarna tilförene slagit hade, rustade sigh medh mycket främmande folck, och församlade ett stort resig tygh vthaf Asien, och kom i then mening, at han Judarna platt förläggia wille.

25. Och tå han kom til landet, bådo Maccabeus och hans hoop til Herran, och strödde asko på sitt hufwud, och drogo säcker vppå;

26. Och föllo neder för altaret, och bådo, at Gudh them nådelig, och fiendomen onådelig wara wille; och at han wille sättia sigh emot them, som sigh emot honom satte, såsom i lagen skrifwit står.

27. Tå the nu altså bedit hade, togo the sina wärjor, och drogo ett godt stycke wägs vth ifrå staden, til thes the kommo in til fiendarna.

28. Och så snart som solen vpgick, slogo the til hwar annan, ändoch thet en olik häär war: ty Judarna hade en godh tröst til Herran, hwilket ett wist tekn til segren är; men the andre hade begynt altsammans vthaf högmod och öfwerdådighet.

29. Som nu slachtningen alrastarckast stod, syntes fiendomen af himmelen fem härlige män på hästom medh gyldene betzl, och twå drogo fram för Judomen;

30. Och the höllo när Maccabeus, och waarde honom medh theras wärjor, så at ingen kunde giöra honom skada:

31. Och skuto pilar och dunderskott in på fiendarna, så at the förblindade och flychtige wordo.

32. Och ther wordo slagne tiugutusend och femhundrat til foot, och sexhundrat resenärer;

33. Men Timotheus flydde til Gazara en fast by, hwilken then höfwitzmannen Chereas inne hade.

34. Tå lade sigh Maccabeus och hans hoop ther före i fyra dagar:

35. Men the i byenom förläto sigh ther på, at han så högt låg, och försmädde och brukade munnen öfwermåtton illa.

36. Men på femte dagen harmades tiugu vnge män för försmädelsen skul, och lupo manliga medh en storm til muren, och slogo ihiäl i harmenom hwad the öfwerkommo.

37. Them fölgde the andre och bestego muren, och tände elden på tornen, och vpbrände the Gudz försmädare:

38. Somlige höggo portarna vp, at hele hopen ther in komma kunde; och togo altså staden in, och ihiälslogo Timotheus, then sigh vthi ena groop förgiömdt hade, och Chereas hans broder, och Apollophanes.

39. Som the alt thetta giordt hade, prisade the Herran medh lofsånger, then Jsrael så stoor wälgierning bewisat, och them seger gifwit hade.

11. Capitel.

Tå samlade Lysias en stoor häär, och drog in i Judeen, v. 1. Men Judas bad Gudh, och drog emot them, och slog them en stoor hoop af, så at Lysias måste fly, v. 6. Therföre betänckte han sigh, och giorde frijd medh Judomen, och skref them til, v. 13. Thet stadfäste Konungen medh sitt bref til Lysias, v. 22. Lät them så få templet igen, v. 25. Han skref ock sielf Judarna til, och tilstadde them frij leide vthi sitt land, v. 27. Så skrefwo ock the Romare them til, stadfästande thet Antiochus giordt hade, v. 34.

Tå nu Lysias, Konungens förmyndare och skyldman och öfwerste Rådh, alt thetta weta fick, giorde thet honom fast ondt:

2. Och han församlade ottatijotusend män, och hela resig tyget, och drog i then mening emot Judarna, at han wille sättia Hedningar i staden;

3. Och bruka templet til sina åhrliga nytto, såsom andra Hedningars kyrkior, och förläna Presterskapet hwart åhr.

4. Men han tänckte intet, at Gudh ännu mächtigare war; vtan förlät sigh vppå then stora hopen, then han til häst och til foot hade, och vppå the ottatijo elephanter.

5. Som han nu in i Judeen kom, lade han sigh för Bethzura, thet ifrån Jerusalem fem stadier wägs låg på ett berg.

6. Men tå Maccabeus och the medh honom woro, thet hörde, at han bestormade staden, bådo the och hele hopen medh suckan och tårar Herran, at han en godh Ängel vthsända wille Jsrael til hielp.

7. Och Maccabeus war then förste som sigh rustade, och förmanade the andra, at the wille wågat medh honom, och hielpa sina bröder.

8. Och drogo altså medh hwar annan frimodige; men så snart the vthu staden Jerusalem kommo, syntes them en man på en häst, i hwijt kläder och gyldene harnesk, och drog fram för them.

9. Tå lofwade the alle then barmhertiga Gudh, och wordo dristige, så at the sina fiendar slå wille, om the än alragrymmesta diur woro, och jernmurar för sigh hade.

10. Medh sådana modh drog hele hären åstadh, medh sinom hielpare, then them then barmhertige Gudh af himmelen sändt hade:

11. Och slogo til fiendarna såsom leijon, och slogo af them ihiäl ellofwatusend til foot, och sextonhundrat til häst;

12. Och drefwo the andra alla på flychtena, så at mäste hopen the som vndan kommo, såre wordo; och Lysias sielf flydde ock skändeliga, och vndkom.

13. Men Lysias war en förnuftig man: tå han nu widh sigh sielf tänckte på slachtningena then han tappat hade, och såg at Judeska folcket oöfwerwinneligit war, efter Gudh then alsmächtige them bistånd giorde, sände han til them, och böd them frijd til;

14. Och sade them ther bredowid til, at han wille beweka Konungen, at han theras gode wän warda skulle.

15. Maccabeus lät sigh ther åth nöija: ty han såg, at thet war thet bästa. Och Konungen samtyckte then dagtingan, som Lysias medh Maccabeus och Judomen giordt hade.

16. Och thet bref som Lysias Judomen tilskref, lydde altså: Lysias tilbiuder Judomen hälso.

17. Johannes och Absalom edor sändning abod, hafwa fördt ett bref, och bedit om then saak, ther the om vthsände woro.

18. Hwad nu Konungenom föregifwas skulle, thet hafwer jagh giordt, och han hafwer alt thet belefwat som mögeligit är:

19. Om J blifwen trofaste och hållen troo, så wil jagh ännu här efter beflita migh, at jagh på edart bästa wara må.

20. Och på hwar och en artikel för sigh, hafwa edor och min sändningabod befalning at vnderwisa eder ytterligare.

21. Här medh Gudi befallandes. Datum i hundrade otta och fyratijonde åhrena, på fierde och tiugunde dagen, i them månadenom Dioscori.

22. Konungens bref lydde altså: Konung Antiochus tilbiuder sinom broder Lysie hälso.

23. Efter wår fader hädan skild, och en gudh worden är, så är oß ingen ting kärare, än at frijd i wåro rike wara må, på thet hwar och en må skiöta sitt.

24. Nu hafwe wij hördt, at Judarna icke hafwa welat samtyckia til theras Gudztiensts förwandling til thet hedniska sättet; vtan wilja blifwa widh sina troo; och bedia förthenskul, at man skal them ther widh blifwa låta.

25. Efter wij nu hållet så godt wara, at thetta folck ock i frijd lefwa må och roligit blifwa: så är wår mening, at man får them theras tempel igen, och låter them widh theras regemente och wäsende blifwa, såsom theras förfäder thet hållet hafwa.

26. Så giör tu wäl, om tu sänder några til them til at giöra frijd medh them, på thet at the, när the wåra mening weta, måga säkre wara, och hwar och en vthan fahra achta på thet han för händer hafwer.

27. Konungens bref til Judarna, lydde altså: Konung Antiochus tilbiuder Judarnas Rådh och menighet hälso.

28. Om eder allom wäl ginge, thet hörde wij gierna: oß går thet ännu wäl.

29. Menelaus hafwer berättat för oß, huru J begären fara in i wår land, och hafwa edar handel när oß:

30. Therföre skola alla the Judar som emellan thetta och then tretijonde dagen Aprilis fara wilja, een frij säker leide hafwa,

31. Til at hålla sigh medh ätande och annat efter sin lagh, såsom tilförene; och skal ingom något ondt wederfaras, för thet som här til emot oß giordt är.

32. Thes til witnesbyrd, hafwe wij welat sända Menelaus til eder, til at widare vnderwisa eder ther om.

33. Här medh Gudi befallandes: i hundrade otta och fyratijonde åhrena, på femtonde dagen Aprilis.

34. Och skrefwo the Romare Judomen til, såsom här efter följer: Qvintus Memmius, och Titus Manlius the Romares sändningabod tilbiuda Judomen hälso.

35. Alt thet Lysias Konungens skyldman eder tillåtit hafwer, thet samtycke wij ock:

36. Men efter honom synes så godt wara, at man några artiklar låter framsättia för Konungen, så rådens widh medh hwar annan, och sänder medh thet alraförsta någon til oß, at wij måge förena oß medh hwar annan: ty wij drage nu til Antiochien:

37. Therföre skynder eder, och sänder några, på thet wij måge weta huru J til sinnes ären.

38. Här medh Gudi befallandes.

12. Capitel.

Doch hade Judarna ingen frijd för the nästa Syriska höfwitzmän, v. 1. Twhundrat Judar blefwo fördränckte i Joppe, v. 3. Therföre vpbrände Judas theras skep, och slog många ihiäl, v. 5. Sammaledes i Jamnia, v. 8. Sedan öfwerwant han the Araber, v. 10. Och Caspin, en wäldig stadh, v. 13. Han nederlade ock Timothei wacht, v. 17. Samt hans häär, v. 20. Men Timotheus flydde, v. 22. J Ephron slog han fem och tiugutusend, v. 27. Drog så emot Gorgias, och öfwerwan honom, v. 32. Han fan afgudaklenodier hoos the slagna, v. 39. Och han sände twtusend drachmas til Jerusalem til ett syndoffer för the slagna af Jsrael, v. 43.

Vthi hundrade otta och fyratijonde åhrena på femtonde dagen Aprilis, tå thenna förlikning så besluten war, drog Lysias til Konungen; och Judarna brukade sin åker.

2. Men höfwitzmännerna ther i landena, Timotheus och Apollonius thens ädla Apollonij son, och Hieronymus, och Demophon samt medh Nicanor höfwitzmannenom i Cypren, läto them ingen frijd eller roo hafwa.

3. Och the i Joppe giorde ett förrädeligit stycke: förty, the talade Judarna som när them bodde, i thet sinnet, at the medh hustrur och barn i skep, som ther til bestälte woro, stiga skulle, såsom theras gode wänner.

4. Tå nu Judarna thetta giorde, såsom thet i stadenom beslutit war, och hade ingen fahra för någon ofrijd, och the vppå hafwet kommo, dränckte the them alla widh twhundrat personer.

5. Som nu Judas hörde, huru grufweliga man medh hans bröder handlat hade, böd han sitt folck vp, och ropade til Gudh then rättferdiga domaren;

6. Och drog emot them, som hans bröder mördt hade, och tände om nattena elden på hamnena, och vpbrände skepen allsamman: och hwad ther för folck war i hamnena, them drap han medh swärd.

7. Men efter staden igenläst war, drog han af, i then mening, at han snart igen komma, och staden förläggia wille.

8. Honom wardt ock bodat, huru the i Jamnia hade thet samma tagit sigh före, medh the Judar som när them bodde:

9. Therföre föll han ock om nattena til them in, och vpbrände them hamnena, och all skepen, så at man såg elden in til Jerusalem, thet doch twhundrat och fyratijo stadier wägs ther ifrå låg.

10. Sedan drog han nijo stadier wägs fram bätter emot Timotheus: tå woro i håld för honom widh femtusend Araber, och femhundrat resenärer;

11. Och slogos medh honom, och höllo een stoor slachtning: och Judas medh sinom hoop behölt, genom Gudz hielp, segren; och efter the Araber ther tappade, bådo the honom om frijd, och sade honom til, at the wille gifwa honom fää, och eljes hielp giöra.

12. Judas tänckte, såsom ock wäl sant war, at the kunde wäl wara honom nyttige, och sade them frijd til: och tå the thetta sigh emellan låfwat hade, drogo the åter heem igen.

13. Han föll ock in i en stadh, som medh bryggior wäl bewarad, och medh murar befäst war, ther mångahanda folck inne bodde, och heet Caspin.

14. Men the i stadenom förläto sigh på sina fasta murar, och stora förrådh i spijsning, och frågade icke mycket efter Juda och hans hoop; ja, the bespottade them ther til medh, och försmädde them, och bannade them skämliga.

15. Tå ropade Judas och hans hoop til then mächtiga alla werldenes Herra, then i Josua tijd vthan all krigsrustning, then man til storm brukar, Jericho nederkastade:

16. Och lupo medh grymhet til muren, och togo altså staden in, och slogo otaliga många menniskior ihiäl, så at dammen som ther widh låg, och wäl twå stadier wägs bredh war, syntes såsom altsamman blodh.

17. Ther efter drogo the länger fram åth, siuhundrat och femtijo stadier wägs, och kommo til Tharah, til the Judar som man Tubianer kallar.

18. Men the funno intet Timotheus: ty han hade draget sigh tädan, och intet vthrättat; vtan allenast, at han vthi en liten stadh een starck wacht lagt hade.

19. Tå stodo vp twå höfwitzmän vthaf Maccabei hoop, Dositheus och Sosipater, och nederlade alla them som Timotheus ther til wacht igen låtit hade, meer än tijotusend män.

20. Men Maccabeus skickade sitt folck, och skifte thet i några hopar, och drog emot Timotheus, then ther hundrade och tiugutusend footknechtar, och femtonhundrat resenärar när sigh hade.

21. Tå nu Timotheus förnam, at Judas emot honom drog, sände han qwinnor och barn, och hwad som til slags icke dogde, in vthi en liten stadh Carnion, then vppe i trånga bergen låg, så at man honom icke beläggia kunde.

22. Men som han första Maccabei hoop see fick, kom fiendomen een fruchtan och förskräckelse vppå, efter han emot them war, och sigh see lät, som all ting seer: och togo til at fly, then ene hijt then andre tijt, så at the sigh sielfwe, then ene then andra sargade.

23. Men Judas tryckte efter, och slog the ogudachtiga, och drap af them widh tretijotusend män.

24. Och Timotheus kom Dositheus och Sosipater i händerna, och bad them swårliga, at the icke skulle döda honom: ty han hade många theras fäder och bröder, som ock döö måste, om han dödad worde.

25. Tå han sigh nu förplichtade, at han skulle them oskadda på en förelagd dagh öfwerantwarda, läto the honom för sina bröder skul lösan.

26. Ther efter drog Maccabeus til Carnion och Atargation, och slog ihiäl widh fem och tiugutusend menniskior.

27. Efter thetta togh och slachtning drog Judas emot then fasta staden Ephron, vthi hwilkom Lysias och eljes mycket folck war: men the vnge män, som för stadenom stodo, waarde sigh redeliga; förty the hade skott och wärjor nogh.

28. Tå ropade the til Herran, then medh macht fiendernas starckhet sönderbråkar, och togo staden in, och dråpo fem och tiugutusend menniskior.

29. Ther efter drogo the tädan emot the Scythers stadh, then ther sexhundrat stadier wägs ifrån Jerusalem ligger.

30. Men efter Judarna, som när the Scyther bodde, gåfwo them witnesbyrd, huru the them all wänskap i them swåra tidenom bewijst hade, höllo the sigh ock wänliga medh them;

31. Och tackade them therföre, och bådo at the ock så här efter wille them gunstige wara: och drogo så sedan til Jerusalem, och kommo rätt til Pingsdagarna heem igen.

32. Men efter Pingsdagarna drogo the emot Gorgias the Edomeers höfwitzman;

33. Och han mötte them medh trytusend footknechtar, och fyrahundrat resenärar:

34. Och tå thet gick til slags, blefwo ther någre fåå Judar slagne.

35. Och Dositheus en starck resenär af Bacenors hoop grep Gorgias, och hölt honom i mantelen, och tog honom medh wåld, och wille fånga honom lefwande; men en resenär vthaf Thracien rände til honom in, och högg honom armen af, så at Gorgias vndkom til Maresa.

36. Tå sigh nu Gorgie hoop länge waarde, och nödh för handene war, ropade Judas til Herran, at han them hielpa och för them strida wille;

37. Och ropade til sitt folck på Ebreisko, och begynte en sång. Tå wände sigh Gorgie folck på flychtena oförseendes;

38. Och Judas drog medh sitt folck in vthi then staden Odollam: och efter thet war ännu i Pingsdaga wekone, renade the sigh efter lagen, och höllo ther sammastädz Sabbath.

39. På annan dagen ther efter, kommo the til Juda, på thet the skulle hämta sina döda, såsom man plägar, och begrafwa them när sina fäder.

40. Tå the nu vthdrogo, funno the när hwar och en slagen, vnder skiortorne klenodier af afgudom i Jamnia, hwilket Judomen i lagen förbudit är. Tå wardt thet vppenbart för hwar man, hwarföre thesse slagne woro.

41. Så tackade the Gudh then rättwisa domarenom, som thet hemliga så i liuset hade komma låtit:

42. Och bådo honom, at han icke för then syndenes skul wille förgiöra them alla: och then hielten Judas förmanade hopen trösteliga, at the ther efter wille taga sigh wahra för synd, efter the sågo för ögonen, at thesse för sina synd skul slagne woro.

43. Ther efter böd han them läggia tilsamman ena gärd, twtusend drachmas silfwer: them sände han til Jerusalem för ett syndoffer, och giorde ther wäl och skiäliga vthi, at han om vpståndelsen een förmaning giorde.

44. Ty om han icke hoppatz hade, at the som slagne woro, åter vpstå skulle, så hade thet warit förgäfwes och een dårhet, at bedia för the döda.

45. Men efter han betänckte, at the som i een rätt troo dödde, glädie och salighet förhoppas skulle, så hafwer thet een godh och helig mening warit.

46. Therföre hafwer han ock för thessa döda bedit, på thet at synderna måtte them förlåtna warda.

13. Capitel.

Så kom Antiochus medh een ganska stoor macht emot Judeen, v. 1. Ther styrckte honom Menelaus til, och blef therföre af honom dräpen, v. 3. Antiochus förgrymmar sigh, v. 9. Men Judas och folcket ropade til Gudh, v. 10. Drog så til fiendarna i Modin, och slog af them fyratusend, v. 15. Sedan drog Antiochus för Bethzura; ther vthrättade han intet, v. 18. Rodochus en förrädare blifwer straffad, v. 21. Tå förnam Antiochus at Philippus, hans stadhållare i Antiochien, war fallen ifrå honom: therföre giorde han frijd medh Judarna, och ährade templet och Judas mycket, v. 23.

Vthi hundrade nijo och fyratijonde åhrena, kom för Judas och hans sällskap, at Antiochus Evpator, medh een stoor macht emot Judeen drog;

2. Och Lysias hans förmyndare och öfwerste Rådh medh honom, och hade hundrade och tijotusend Grekiska footknechtar, och femtusend och tryhundrat til häst, twå och tiugu elephanter, och tryhundrat wagnar medh jerntaggar.

3. Ther til hade Menelaus ock gifwit sigh til them, och förmanade Antiochus medh stort skrymterij til sins fäderneslandz förderf, på thet han ther igenom thet öfwersta Prestaämbetet få kunde.

4. Men Konungen öfwer alla Konungar, vpwäckte Antiochi hogh, så at han then affälliga skalcken straffade; ty Lysias sade honom, huru han een orsak war til ofriden: therföre lät han föra honom til Berea, och efter theras landz sedh, på thet samma rumet dräpan:

5. Ty ther war ett torn femtijo alnar högt, fult medh asko, och på askone stod ett omlöpande och taggat hiul;

6. Ther medh hiulbråkade man then Gudz försmädaren och stora ogierningsmannen.

7. Medh en sådana dödh måste then affällige Menelaus ock döö, och intet begrafwen warda.

8. Och honom skedde rätt: ty efter han så ofta syndade emot Herrans altare, ther then helige elden och askan på war, måste han ock på asko dödad warda.

9. Men Konungen war swårliga förgrymmad på Judarna, och achtade så grufweliga hafwa sigh medh them, som hans fader sigh medh them haft hade.

10. Thet förnam Judas, och böd hela folckena, at the skulle åkalla Herran dagh och natt, at han ännu, såsom ofta tilförene, wille hielpa them emot them som lagen, fäderneslandet, och thet heliga templet beröfwa wille;

11. Och at han folcket, som nu ju något litet andarum haft hade, icke åter vthi the förbannade Hedningars händer gifwa wille.

12. Tå the nu thetta endrächteliga tilhopa giorde, och bådo then alsmächtiga Gudh medh gråtande och fastande, och lågo i tre hela dagar på jordene, tröste them Judas, och bad them komma til sigh.

13. Och tå han och the äldste tilsammans kommo, war han til rådz medh them, at förr än Konungen medh sinom häär in i Judeen komme, och staden intoge, wille han draga emot honom, och medh Gudz hielp ända sakena.

14. Och befalte sigh så Gudi, och förmanade sitt folck, at the frimodige alt in til döden strida wille, til at förswara lagen, templet, staden, fäderneslandet, och regementet.

15. Och han lägrade sigh widh Modin, och gaf them thessa orden til en lösn: Gudh gifwer segren. Sedan stod han vp om nattena medh the alrabästa krigsknechterna, och föll in i Konungens lägre, och slog ihiäl widh fyratusend män, och then främsta elephanten, samt medh allom them som i tornena ther vppå woro.

16. Ther medh förde the een stoor förskräckelse och fruchtan i hela lägret: och drogo ährliga och lyckosamliga tädan.

17. Thetta skedde om morgonen, tå thet dagades; ty Gudh hade theras hielpare warit.

18. Men sedan Konungen försökt hade, at Judarna så dristige woro, wände han om, och drog tädan wäglöst;

19. Och förde sitt folck för Judarnas fäste Bethzura, ther ingen wacht inne war; men han wardt ther ock på flychtena slagen, och vthrättade intet, och fick skada:

20. Ty Judas sände all nödtorft in i fästet.

21. Men ther war en ibland Judarna benämnd Rodochus, han gaf fienderna tilkänna alla hemlighet: men man wardt thes warse, och grep honom och dref honom bort.

22. Ther efter wardt Konungen annars til sinnes, och giorde frijd medh them i

Bethzura, och drog tädan, och slogs medh Judas, och tappade slachtningena.

23. Och efter han förnummet hade, at Philippus affallen war, then han i Antiochien för en stadhållare efter sigh låtit hade, wardt han swårliga förskräckt, och lät handla medh Judomen, och förlikte sigh medh them, och swor, at han then förlikning hålla skulle, och blef theras wän; och offrade, och ährade templet, och hölt sigh wänliga emot staden;

24. Och tog Maccabeus til sin wän, och giorde honom til höfwitzman alt ifrå Ptolemais in til the Gerrener.

25. Men tå Konungen til Ptolemais kom, sågo the Ptolemaiske förlikningena icke gierna; ty the fruchtade, at man them ingen troo hålla skulle, lika som the ingen troo hållet hade.

26. Tå steg Lysias vppenbart vp, och orsakade Konungen, och talade så för them, at the gåfwo sigh til fridz, och stillade sigh, at the sigh alt godt til honom försee skulle. Sedan drog han tilbaka igen til Antiochien. Så är thet medh thenna Konungens reso och igenkommelse tilgånget.

14. Capitel.

Efter try åhr, förnam Judas at Demetrius hade slaget Antiochus och Lysias, v. 1. Så kom Alcimus til Demetrius, och förklagade Judas samt Juda folcket, v. 3. Therföre sände han Nicanor emot them, v. 11. Men Judas åkallade Gudh, och slog til honom, v. 15. Tå betänckte sigh Nicanor så, at han giorde frijd medh Juda, v. 18. Thet klagade Alcimus för Konungen: therföre fick Nicanor befalning at han skulle fånga Judas; men han drog sigh vndan, v. 26. Swor at han wille slå neder templet, v. 31. Nicanor sökte efter Judas; och Presterna giorde förbön för templet, v. 34. Nicanor wille ock hafwa fångat en ährlig man, Rhazis benämnd; men han stack sigh sielf igenom, och störte sigh nedh för muren, v. 37.

Men efter try åhr, förnam Judas och hans sällskap, at Demetrius Seleuci son medh mycket folck och medh mång skep til Tripolis kommen war,

2. Och landet intaget, och Antiochus samt medh sinom förmyndare Lysias slagit hade.

3. Men Alcimus, then tilförene öfwerste Prest, och i förföljelsens tijd skämliga affallen war, och nu tänckte, at han ingalunda lefwandes blifwa, eller til öfwersta Prestaämbetet igen komma måtte;

4. Han foor til Konung Demetrius i hundrade första och femtijonde åhrena, och förde honom ena gyldene crono, och en palm, och oljoqwistar, som templet tilhörde.

5. Och i första dagenom förtöfwade han, til thes han tijd såg til sitt onda vpsåt. Tå nu Demetrius lät kalla honom på Rådet, och frågade huru thet tilstod medh Judarna, och hwad the före hade;

6. Tå swarade han altså: The Judar som sigh the froma kalla, hwilkas höfwitzman Judas Maccabeus är, vpwäckia ju altid krijg och vplop, och låta rikena ingen frijd.

7. The hafwa ock migh mina fäderliga härlighet, nemliga, Prestadömet beröfwat, therföre är jagh hijt kommen;

8. Först och främst Konungenom til godo, och at jagh honom troliga menar: ther näst, at jagh ock mino folcke gierna någon rådh skaffa wille; ty medh sådana oskickelighet måtte hela wårt slächte förgås.

9. Therföre wärdiges Konungen see til sakena, och efter sina högprisada mildhet, landena och hela wåro slächte i thenna saak råda och hielpa:

10. Ty så länge Judas lefwer, är thet icke mögeligit, at ther frijd i landena warder.

11. Tå han thetta talat hade, förgrymmade sigh ock the andre emot Judas, och vprette Demetrius emot honom,

12. Så at han strax lät kalla til sigh Nicanor höfwitzmannen öfwer the elephanter, och skickade honom til en höfwitzman emot Judarna:

13. Och befalte honom, at han Judas nederläggia, och hans hoop förströ, och Alcimus til öfwersta Prest insättia skulle.

14. Tå församlade sigh til Nicanor alle the Hedningar, som Judas vthu landena förjagat hade, och hoppades, at Judarnas olycka skulle theras lycka wara.

15. Som nu Judas och hans sällskap hörde at Nicanor emot them drog, och Hedningarna allestädz sigh til honom gåfwo, beströdde the sigh medh asko, och åkallade Gudh, som sitt folck af werldenes begynnelse bewarat, och sin hoop vppenbarliga hulpet hade.

16. Tå nu theras höfwitzman them vpböd, stodo the vp, och slogo til fiendarna widh then litzla staden Dessa.

17. Men Simon Jude broder kom til mangels medh Nicanor; och Nicanor hade fultnär slagen wordet, efter fienderna slogo til honom, förr än han them warse blef.

18. Tä nu Nicanor hörde, at Judas sådana stolt folck när sigh hade, som lijf och lefwerne manliga wågade för sitt fädernes land, fruchtade han sigh, och wille ingen slachtning medh them hålla:

19. Vtan sände Possidonius Theodotus, och Mattathias til honom, at giöra frijd medh honom.

20. Tå the nu länge ther öfwer rådslogo, och theras höfwitzman folckena alla saker före hölt, och the om sakena eens wordo, samtyckte the om förlikningena;

21. Och bestämde en dagh före, ther the både allene tilhopa komma skulle. Tå nu then dagen kom, satte man hwarjom thera en stool:

22. Och Judas skickade några i sitt harnesk icke långt ther ifrå, på thet fienderna icke oförsedt skulle honom något ondt stycke bewisa: och the talade hwad som behöfdes medh hwar annan.

23. Och Nicanor blef en tijd långt i Jerusalem, och tog sigh intet före emot them, och lät sitt krigsfolck draga af:

24. Och hölt Judas i ähro för folckena, och hade sigh wänliga emot honom:

25. Förmanade honom ock, at han sigh hustru taga, och barn föda skulle. Altså tog Judas sigh hustru, och hade godh frijd, och achtade på sin bärgning.

26. Tå nu Alcimus såg, at thesse twå woro medh hwarannan öfwerens, och frijd giordt hade, drog han åter til Demetrius, och anklagade Nicanor, at han war otrogen worden; ty han hade giordt Judas Konungens fienda til öfwersta Prest i hans stadh.

27. Tå wardt Konungen af thenna skalckens lögn vpwäckt och swårliga förtörnad, och skref Nicanor til, at honom platt intet behagade, at han frijd medh Judarna giordt hade; och böd honom, at han medh hast skulle taga fatt på Maccabeus, och sändan til Antiochien.

28. Som nu Nicanor sådana befalning fick, wardt han bedröfwad, och war icke wäl til fridz, at han ingen troo hålla skulle; och Judas hade doch intet förbrutit sigh.

29. Men doch, efter han emot Konungen intet dierfdes, tänckte han at fånga honom medh list.

30. Tå nu Maccabeus förmärckte, at han icke så wänliga hölt sigh medh honom som tilförene, och lät sigh wäl tyckia, at thet skulle icke mycket godt betyda, tog han några til sigh, och stack sigh vndan för honom.

31. Som nu Nicanor såg, at Maccabeus honom klokeliga förekommet hade, gick han vthi thet skiöna heliga templet, och böd Prestomen som ther offrade, at the skulle få honom mannen vth.

32. Men tå the högeliga sworo, at the icke wiste hwar han war, räckte han sina högra hand vp åth templet;

33. Och han swor: Om J icke öfwerantwarden migh Judas bundnan, så wil jagh thetta Gudz huus nederbryta, och rifwa altaret omkull, och sättia Baccho ena skiöna kyrkio i samma staden igen.

34. Och tå han thet sagt hade, gick han sin wägh.

Men Presterna räckte sina händer vp åth himmelen, och åkallade honom som theras folck altid beskyddat hade,

35. Och sade: Herre, ändoch tu ingen ting betorf, så hafwer doch thet likwäl tigh behagat, at titt tempel ther tu vthi boor, ibland oß wara skulle:

36. Therföre, tu helige Gudh, hwilkom allena tilhörer alt thet heligt är, bewara titt huus ännu, thet wij nyliga renat hafwe, at thet icke åter orenat warder; och styr falska tungor.

37. Men Nicanor wardt sagt, huru en af the äldsta i Jerusalem benämnd Rhazis, war en sådana man, som fädernas lagh älskade, och allestädz ett godt loford och sådana ynnest ibland sina borgare hade, at hwar man kallade honom Judarnas fader:

38. Han hade ock för thenna tiden ther om anklagad och förfölgd warit, och hade lijf och lefwerne för then Judeska trona manliga wågat.

39. Tå nu Nicanor bewisa wille, huru swårliga hätsk han Judomen war, sände han meer än femhundrat krigsknechtar vth, som honom fånga skulle:

40. Ty han meente, at om han honom fångade, så skulle han them en stoor skada giöra.

41. Men när the stormade til porten af tornet ther han vppe war, och bådo hämta eld, och tände på porten; och han märckte, at han fången war, tå wille han sielf stinga sigh igenom:

42. Ty han wille hällre ährliga döö, än them ogudachtigom i händer komma, och af them skamliga begabbad warda: men i then ångesten drabbade han sigh icke rätt.

43. Tå the nu i hopom föllo in til honom, vndlop han vppå muren, och störte sigh manliga neder ibland folcket.

44. Men the weko vndan, på thet han måtte hafwa rum: och han föll på länderna.

45. Men han lefde ännu likwäl, och stod vp i grymhet, ändoch han fast blödde, och såren honom ondt giorde, och lop genom folcket bortåth, och steg vp på en högh steen.

46. Och tå honom blodet alt förlupit war, tog han ännu tarmarna vthu kroppen, och kastade them ibland krigsknechtarna, och ropade til Gudh, som öfwer lijf och anda en Herre är, at han wille honom alt thetta igen gifwa; och blef så död.