Jeremia Klagowisor

1. Capitel.

Jeremia klagar ömkeligen vthi Juda och Jerusalems namn, at the så jämmerliga woro förstörde, fångne och i träldom komne, v. 1. 3. rc. At både wänner och owänner them förachtade, och ingen them halp eller tröstade, v. 2. 7. 8. 16. 17. Och thet för theras swåra synder och öfwerträdelse, v. 5. 8. 14. 18. Beder at HERREN Gudh wille doch see ther til, och hämnas på theras fiendar, som han låfwat hade, v 20.

Huru ligger then staden så öde, som full medh folck war? Han är lika som een enkia? Then som een Förstinna ibland Hedningarna, och een Drottning i landen war, hon måste nu tiena?

2. Hon gråter om nattena, så at tårarna löpa neder på kindbenen: ingen är ibland alla hennes wänner som hugswalar henne: alle hennes näste förachta henne, och äro hennes fiender wordne.

3. Juda är fången i elände och swår träldom: han boor ibland Hedningar, och finner ingen roo; alle hans förföljare fara illa medh honom.

4. Wågarna til Zion liggia öde, efter ingen kommer til högtiden: alle hans portar stå öde, hans Prester sucka, hans jungfrur see ömkeliga vth, och han är bedröfwad.

5. Hans owänner swäfwa alt i högdene, hans fiendom går wäl: ty HERREN hafwer giordt honom full medh jämmer för hans stora synder skul, och hans barn äro i fängelse bortdrefne för fiendanom.

6. All fägring är borto för dottrene Zion: hennes Förstar äro lika som wädrar, the ther ingen beet finna, och gå wanmächtige för plågarenom.

7. Jerusalem kommer ihogh i thenna tijd, huru elände och öfwergifwen han är, och huru mycket godt han af ålder haft hafwer: medan alt hans folck nederligger för fiendanom, och ingen är som hielper; hans fiender see sina lust vppå honom, och bespotta hans Sabbather.

8. Jerusalem hafwer syndat, therföre måste han wara lika som een oreen qwinna: alle the som ährade honom, the försmå honom nu, efter the see hans skam; men han suckar och faller neder til markena.

9. Hans oreenlighet loder widh hans klädefållar: han hade icke trodt at honom på sidstone så gå skulle; han är ju alt för grufweliga nederstött, och hafwer ther til ingen som tröster honom: ach HERRE! see vppå mitt elände; ty fienden högmodas fast.

10. Fienden hafwer kommet sina hand widh all hans klenodier: ty han måste see ther vppå, at Hedningarna gingo in vthi hans helgedom, om hwilka tu budit hafwer, at the icke skulle komma vthi tina församling.

11. Alt hans folck suckar och går om brödh, sin klenodier gåfwo the för maat, på thet the skulle wederqweckia siälena: ach HERRE! see doch til, och skåda huru förachtelig jagh worden är.

12. Eder allom säger jagh som gåån här fram om: Skåder doch, och seer til, om någor wärck kan wara sådana som min wärck, then migh så vpäter: ty HERREN hafwer giordt migh full medh jämmer, på sine grymma wredes dagh.

13. Han hafwer sändt en eld af högdene vthi min been, och låtit honom ther mächtig wara: han hafwer vthsatt ett nät för mina fötter, och stött migh tilbaka; han hafwer giordt migh til ett öde, så at jagh sörja måste hela dagen.

14. Mina swåra synder hafwa vpwaknat genom hans straff, och alla tilsammans kommet migh vppå halsen, så at all min kraft migh förgås: Herren hafwer så farit medh migh, at jagh icke meer vpkomma kan.

15. Herren hafwer nedertrampat alla mina starka som jagh hade: han hafwer låtit vthropa öfwer migh en högtijd, til at förderfwa mina vnga män: Herren hafwer låtit jungfruna dottrena Juda trampa en präß.

16. Therföre gråter jagh så, och både min ögon flyta medh watn: ty hugswalaren, som mina siäl wederqweckia skulle, är långt bort ifrå migh: min barn äro borto; ty fienden hafwer öfwerhandena fått.

17. Zion räcker sina händer vth, och ther är doch ingen som honom tröster: ty HERREN hafwer budit alt omkring Jacob hans fiendom, at Jerusalem skal emellan them wara lika som een oreen qwinna.

18. HERREN är rättferdig, ty jagh hafwer warit hans mun ohörsam: hörer all folck, och seer min wärck: mina jungfrur och ynglingar äro gångne vthi fängelse.

19. Jagh kallade på mina wänner; men the hafwa bedraget migh: mine Prester och äldste i stadenom äro försmächtade: ty the gå om brödh, på thet the skola wederqweckia sina siäl.

20. Ach HERRE! se doch huru bedröfwad jagh är, at thet giör migh ondt i alt mitt lijf: mitt hierta dänger i minom kropp, ty jagh är vpfylt medh stoor bitterhet: vthe hafwer swärdet, och inne i husena döden giordt migh til een enkio.

21. Man hörer wäl at jagh suckar, och hafwer doch ingen tröstare: alle mine fiender höra mina olycko, och glädia sigh, thet giör tu: så lät tå then dagen komma, som tu vthropat hafwer, at them skal gå lika som migh.

22. Lät alla theras ondsko komma in för tigh, och giör medh them, såsom tu medh migh för alla mina mißgierningar skul giordt hafwer: ty mitt suckande är stort, och mitt hierta är bedröfwat.

2. Capitel.

Propheten ställer sigh än nogare för ögonen, och sorgeligen afmålar sitt folcks jämmerliga förstöring, nemliga, at theras tempel war nederkastat, v. 1. All theras fäste och boningar förstörde, v. 2. Theras macht och rike sönderbrutit, etc. v. 3. Summa: HERREN war theras fiende worden, och hade omstört all theras härlighet, v. 4. etc. Orsaken; at theras Propheter hade predikat them til wilja, och intet vppenbarat theras mißgierningar, til thes them så gånget war, v. 14. At alle theras fiender klappade händerna, och hwißlade åth them, v. 15. Förmanar them gråta och klaga ther öfwer, och bedia HERRAN om hielp, v. 18. Och lärer them så huru the skola thet giöra, v. 20.

Huru hafwer Herren förmörkrat dottrena Zion medh sine wrede? Han hafwer kastat Jsraels härlighet af himmelen neder på jordena: han hafwer icke tänckt vppå sin fotapall i sine wredes dagh.

2. Herren hafwer vthan barmhertighet alla Jacobs boningar förlagt: han hafwer i sine grymhet afbrutit dottrenes Juda fäste, och slagit them omkull: han hafwer oskiärat både hennes rike, och hennes Förstar.

3. Han hafwer sönderbrutit Jsraels starckhet vthi sine grymma wrede: han hafwer dragit sina högra hand tilbaka, tå fienden kom, och hafwer vptåndt en eld i Jacob, then alt omkring förtärer.

4. Han hafwer spänt sin boga lika som en fiende: sina högra hand hafwer han fördt såsom en owän, och dräpet alt thet som lustigt war til seende, och vthgutit sina grymhet, lika som en eld vthi dottrenes Zions hyddo.

5. Herren är lika som en fiende: han hafwer omstört Jsrael, han hafwer omstört alla hans palats, och förderfwat hans fäste: han hafwer giordt dottrene Juda mycken klagan och sorg.

6. Han hafwer vpgrafwet hans tiäll lika som en örtegård, och förderfwat hans boning: HERREN hafwer låtit förgäta i Zion både helgedag och Sabbath, och låtit i sine grymma wrede skämma både Konung och Prest.

7. Herren hafwer förkastat sitt altare, och til spillo gifwit sin helgedom: han hafwer gifwit hans palats murar vthi fiendans händer, så at the hafwa ropat i HERRANS huus, lika som vppå enom helgedag.

8. HERREN tänckte til at förderfwa dottrenes Zions murar; han drog snöret ther öfwer, och icke afwände sina hand, til thes han henne förderfwade: tornen stå ömkeliga, och muren ligger jämmerliga.

9. Hans portar liggia diupt neder i jordena; hans bomar hafwer han sönderbrutit, och til intet giordt: hans Konungar och Förstar äro ibland Hedningarna, ther the intet kunna öfwa lagen; och hans Propheter hafwa ingen syyn af HERRANOM.

10. Dottrenes Zions äldste liggia på jordene, och äro tyste: the kasta stofft vppå sin hufwud, och hafwa dragit säcker vppå sigh; Jerusalems jungfrur hängia theras hufwud neder åth jordene.

11. Jagh hafwer nästan gråtet migh ögonen vth, så at thet giör migh ondt i mitt lijf: min lefwer är vthguten vppå jordena öfwer mins folcks dotters jämmer, tå spenabarn och öfwermagar försmächtades på gatomen i stadenom.

12. Tå the sade til sina mödrar: Hwar är brödh och wijn? Tå the försmächtades på gatomen i stadenom, såsom the ther dödsåre woro, och vpgåfwo sin anda i theras mödrars famn.

13. O tu dotter Jerusalem, hwem skal jagh likna tigh widh? Och för hwad skal jagh hålla tigh, tu jungfru dotter Zion? Widh hwad skal jagh likna tigh, ther jagh tigh medh trösta måtte? Ty tin skade är stoor lika som ett haaf: ho kan hela tigh?

14. Tjne Propheter hafwa tigh predikat lösa och dårachtiga syner, och icke vppenbarat tigh tina mißgierning, ther the medh måtte förtaget tigh titt fängelse: vtan hafwa predikat tigh lösa predikan, på thet the skulle predika tigh vthu landena.

15. Alle the som ther fram om gå, the klappa medh händerna, hwißla åth tigh, och rista hufwudet öfwer dottrena Jerusalem: Är thetta then staden ther man af säger, at han är then alraskiönaste, af hwilkom alt landet gläder sigh?

16. Alle tine fiender gapa medh munnen emot tigh; hwißla til tigh, gnißla medh tänderna, och säija: Huy, wij hafwe förderfwat honom; thetta är then dagen som wij begärat hafwe; wij hafwe fått thet, wij hafwe lefwat så länge.

17. HERREN hafwer giordt thet han i sinnet hade: han hafwer fulkomnat sitt ord som han långt tilförene budit hade: han hafwer förderfwat vthan barmhertighet; han hafwer frögdat fiendan öfwer tigh, och vphögdt tina owänners macht.

18. Theras hierta ropade til Herran: O tu dottrenes Zions muur, lät tårar flyta både dagh och natt lika som en bäck; hålt intet vp, och tin ögnasteen wände intet åter.

19. Statt vp om nattena, och ropa, vthgiut titt hierta i första wächtene in för Herranom lika som watn; lyft vp tina händer til honom, för tin vnga barns siälar som af hunger döö i all gatomot.

20. HERRE, skåda doch, och se til hwem tu så förderfwat hafwer: skola nu qwinnorna äta sin lifsfrucht, the yngsta barnen som näpliga en span lång äro? Skola Propheterna och Presterna vthi Herrans helgedom så dräpne warda?

21. På gatorna neder på jordene lågo både vnge och gamle; mina jungfrur och ynglingar äro falne genom swärd: tu hafwer dräpet på tine wredes dagh, tu hafwer slachtat vthan barmhertighet.

22. Tu hafwer kallat mina fiendar alt omkring, lika som til en helgedag, så at på HERRANS wredes dagh ingen vndsluppen och igenlefd är: the som jagh vpfödt och vpfostrat hafwer, them hafwer fienden förgiordt.

3. Capitel.

Jeremia klagar här sammaledes öfwer sin och sins folcks jämmer och eländighet, v. 1. Beder Gudh at han wille see ther til, och hoppas ännu at han skal hielpa them, v. 19. Ty hans barmhertighet är ganska stoor, v. 22. Berömer så tolamod och hopp vnder korsset, hwilken härlig ting the äro, v. 26. Ty HERREN straffar icke på thet han skal förderfwa, vtan at han må hielpa igen, v. 31. Therföre skal man icke knorra emot honom, vtan moot fina synder, v. 37. Vpwäcker sedan sigh och sitt folck til at betrachta, at the sådant medh sina synder förtient hade, rc. v. 40. Klagar och gråter ther öfwer, v. 43. Och beder at HERREN wille vptaga theras saak och hämnas på theras fiendar, v. 55.

Jagh är en elände man, then hans grymhets rijs see måste.

2. Han hafwer ledt migh, och låtet migh gå i mörkrena, och icke i liusena.

3. Han hafwer wändt sina hand emot migh, och handlar fast annorlunda medh migh altid.

4. Han hafwer giordt mitt kött och mina hudh gammal, och sönderslaget min been.

5. Han hafwer bygdt emot migh, och bewefwat migh vthi galla och mödo.

6. Han hafwer lagt migh vthi mörkret, lika som the döda i werldene.

7. Han hafwer innemurat migh, så at jagh icke vthkomma kan, och satt migh vthi hårda fiettrar.

8. Och om jagh än ropade och både, så stoppar han öronen til för mina böön.

9. Han hafwer igenmurat min wägh medh huggen steen, och mina stigar igentäppt.

10. Han hafwer wachtat efter migh lika som en biörn, lika som ett leijon i lönlig rum.

11. Han hafwer låtit migh fela om wägen; han hafwer rifwit migh i stycke sönder, och til intet giordt.

12. Han hafwer spändt sin boga, och satt migh såsom ett måål för pilenom.

13. Han hafwer vthaf kogret låtit skiuta migh i mina niurar.

14. Jagh är worden til spott allo mino folcke, och theras dagliga wisa.

15. Han hafwer måttat migh medh bitterhet, och gifwit migh malört dricka.

16. Han hafwer slaget mina tänder sönder i små stycke, och wältrat migh vthi asko.

17. Min siäl är fördrifwin ifrå fridenom; goda dagar måste jagh förgäta.

18. Jagh sade: Mitt hopp är vthe, at jagh någon tijd meer skal wara när HERRANOM.

19. Kom doch ihogh huru jagh är elände och öfwergifwen, och malört och galla drucket hafwer.

20. Tu warder ju ther vppå tänckiandes: ty min siäl säger migh thet.

21. Thet lägger jagh på hiertat, therföre hoppas migh ännu.

22. HERRANS mildhet är thet, at ännu icke är vthe medh oß; hans barmhertighet hafwer ännu icke ända:

23. Vtan hon är hwar morgon ny; och tin trohet är stoor.

24. HERREN är min deel, säger min siäl; therföre wil jagh hoppas vppå honom.

25. Ty HERREN är godh them som hoppas vppå honom, och the siäl som frågar efter honom.

26. Thet är een kostelig ting, at man är tolig, och hoppas vppå HERRANS hielp.

27. Thet är een kostelig ting, at man drager oket i vngdomen:

28. At en som öfwergifwen är hafwer tolamod, när honom något vppå kommer;

29. Och sätter sin mun vthi stofft, och wänter efter hoppet;

30. Och låter slå sigh widh kindbenet, och lägger mycken försmädelse vppå sigh.

31. Ty Herren drifwer icke ifrå sigh ewinnerliga:

32. Vtan han bedröfwar wäl; men han förbarmar sigh igen efter sin stora mildhet.

33. Ty han plågar och bedröfwar icke menniskiona af hiertat,

34. Lika som han wille platt vndertryckia låta the elända på jordene;

35. Och låta theras saak för Gudi orätta wara:

36. Och them falskeliga döma låta, lika som Herren såge thet intet.

37. Ho tör tå säija, at sådant skeer vthan Herrans befalning;

38. Och at hwarken ondt eller godt kommer igenom hans befalning?

39. Hwij knorra tå menniskiorna altså medan the lefwa? Hwar och en knorre emot sina synder.

40. Och lät oß ransaka och sökia wårt wäsende, och omwända oß til HERRAN.

41. Lät oß vplyfta wår hierta samt medh händerna til Gudh i himmelen.

42. Wij, wij hafwesyndat, och olydige warit; therföre hafwer tu medh rätto intet skonat.

43. Vtan tu hafwer förmörkrat oß medh wrede; och förfölgdt och dräpet vthan barmhertighet.

44. Tu hafwer betäckt tigh medh en skyy, at ingen böön ther igenom komma kunde.

45. Tu hafwer giordt oß til träck och slemhet ibland folcken.

46. Alle wåre fiender gapa medh munnen emot oß.

47. Wij warde förtryckte och plågade medh förskräckelse och ångest.

48. Min ögon rinna medh watubäcker öfwer mins folcks dotters jämmer.

49. Min ögon flyta och kunna icke aflåta: ty ther är ingen återwända:

50. Til thes HERREN af himmelen skådar här nedh, och seer ther til.

51. Mitt öga fräter migh lifwet bort för alla mins stadz döttrar skul.

52. Mine fiender hafwa besnärdt migh lika som en fogel, vthan saak.

53. The hafwa förgiordt mitt lijf vthi ene kulo, och kastat vppå migh stenar.

54. The hafwa ock begutit mitt hufwud medh watn; tå sade jagh: Nu är thet platt vthe medh migh.

55. Men jagh åkallade titt namn, HERRE, nedan vthu kulone:

56. Och tu hörde mina röst: bortgiöm icke tin öron för mitt suckande och ropande.

57. Nalka tigh til migh när jagh åkallar tigh, och säg: Fruchta tigh intet.

58. Vthrätta tu Herre mins siäls saak, och förlossa mitt lijf.

59. HERRE se doch til huru orätt migh skeer, och hielp migh til min rätt.

60. Tu seer alla theras hämnd, och alla theras tanckar emot migh.

61. HERRE tu hörer theras försmädelse, och alla theras tanckar öfwer migh;

62. Mine motståndares läppar, och theras rådslag emot migh dagliga.

63. Se doch ehwad the sigh läggia eller vpstå, så qwäda the wisor om migh.

64. Wedergäll them HERRE såsom the förtient hafwa.

65. Lät them theras hierta förskräckias, och känna tina banno.

66. Förfölg them medh grymhet, och förgiör them vnder HERRANS himmel.

4. Capitel.

Propheten klagar här synnerlig öfwer then swåra hunger och swult som hans folck ledo, tå Jerusalem war belägrat, v. 1. Til hwilken orsaken war, at theras falske Propheter och Prester vthguto the rättferdigas blodh, v. 13. Och thet så obarmherteliga, at månge stygdes widh them, ja ock Hedningarna spådde, at them skulle gå illa therföre, v. 14. För samma orsak hade ock HERREN förströdt them, och låtit fiendan få öfwerhandena öfwer them och theras Konung, v. 16. Propheterar at HERREN skal låta theras bespottare the Edomeer gå sammaledes för theras ondsko skul, och förbarma sigh öfwer Zion igen, v. 21.

Huru är guldet så platt förmörkrat, och thet fina guldet så platt förwandlat, och helgedomens stenar liggia förströdde på alla gator.

2. The ädla Zions barn lijk räknat widh guld, huru äro the nu lijk räknat widh leerkärille, the en pottomakares werck äro.

3. Drakarna gifwa sinom vngom spenarna, och däggia them: men mins folcks dotter måste obarmhertig wara, lika som en strutz i öknene.

4. Spenabarnena loder för torst skul tungan widh thes goom: the vnga barn ropa efter brödh, och ingen är som them thet vthskifter.

5. The som tilförene åto thet alrakräseligasta, the försmächta nu på gatomen: the som tilförene vpfödde woro i silke, the måste nu liggia i träck.

6. Mins folcks dotters synd är större än Sodoms synd, then vthi ett ögnableck omstört wardt, och ingen hand kom ther widh.

7. Hennes Nazareer woro renare än sniö, och blankare än miölk: theras färga war rödare än korall, theras anseende war som en saphir.

8. Men nu är theras ansichte så förmörkrat af swarthet, at man icke känner them på gatomen: theras hudh loder in til theras been, och äro så torre som ett trä.

9. Them dräpnom medh swärd war bättre än them som af hunger dödde, hwilke försmächta och förgås måste för hunger skul.

10. The alrabarmhertigasta qwinnorna måste koka sin egen barn; på thet the skulle hafwa them til maats, vthi mins folcks dotters jämmer.

11. HERREN hafwer fulkomnat sina grymhet, han hafwer vthgutit sina grymma wrede; han hafwer i Zion vptändt en eld, hwilken ock hans grundwal vptärdt hafwer.

12. Konungarna på jordene hade intet trodt thet, eller alla menniskior på werldene, at owännen och fienden skulle igenom Jerusalems portar kommet.

13. Men thet är skedt för hans Propheters synder, och för hans Presters mißgierningar skul, hwilke ther inne vthguto the rättferdigas blodh.

14. The gingo hijt och tijt på gatomen lika som blinde, och woro besölade i blodh, och kunde ock eij komma widh theras kläder.

15. Vtan ropade til them: Wiker vndan, J orene, wiker, wiker, kommer widh ingen ting: ty the skydde widh them, och flydde för them, så at man ock sade ibland Hedningarna: the blifwa ther icke länge.

16. Therföre hafwer HERRANS wrede förströdt them, och wil icke meer see vppå them, efter the icke ährade presterna, och icke woro barmhertige öfwer the äldsta.

17. Likwäl gapade wår ögon efter fåfängelig hielp, til thes the trötte wordo, tå wij wänte efter ett folck som oß doch intet hielpa kunde.

18. Man jagade oß, så at wij icke gå torde på wårom gatom: tå kom ock wår ände, wåra dagar äro vthe, wår ände är kommen.

19. Wåre förföljare woro snarare än örnar vnder himmelen: på bergomen hafwa the förfölgdt oß, och i öknene wachtat efter oß.

20. HERRANS smorde som wår tröst war, är fången worden i theras kulor, tå the oß förstörde, på hwilken wij tröste, at wij vnder hans skugga ibland Hedningarna lefwa skulle.

21. Ja, frögda tigh, och war gladh, tu dotter Edom som boor i Vz lande: ty kalken skal ock komma öfwer tigh; tu måste ock så drucken och blottad warda.

22. Men tin ondska hafwer en ända, tu dotter Zion; han skal icke meer låta bortföra tigh: men tina ondsko, tu dotter Edom, skal han hemsökia, och vptäckia tina synder.

5. Capitel.

Propheten beder Gudh, at han wille doch skåda och see til then eländighet the ledo både af hunger och fina fiendar, v. 1. Suckar öfwer synden, medh hwilken the sådant förtient hade, v. 16. Och beder at HERREN icke wille så platt förgäta them, vtan förhielpa them åter heem i sitt land igen, v. 19.

Tänck vppå, HERRE, huru oß går; skåda, och se vppå wår smälek.

2. Wårt arf är främmandom til deel wordet, och wår huus vthländskom.

3. Wij äre faderlöse, och hafwom ingen fader; wåra mödrar äro såsom enkior.

4. Watnet, som oß tilhörde, måste wij dricka för penningar; wår egen wedh måste wij betala.

5. Twång ligger oß på halsen, och om wij än trötte warde, så gifs oß doch ingen hwila.

6. Wij hafwe måst gifwa oß vnder Egypten och Assur, på thet wij doch måtte få brödh, och äta oß mätta.

7. Wåre fäder hafwa syndat och äro icke meer förhandene, och wij måste theras mißgierningar vmgälla.

8. Tienare äro rådande öfwer oß, och ingen är som oß vthu theras hand förlossar.

9. Wij måste hämta wårt brödh medh wår lifsfara, för swärdena vthi öknene.

10. Wår hudh är förbränd såsom vthi enom vgn, för then grufweliga hungren.

11. The hafwa skämdt qwinnorna i Zion, och jungfrurna vthi Juda städer.

12. Förstarna äro af them vphängde, och the gamlas person hafwer man intet ährat.

13. Ynglingarna hafwa måst draga qwarnena, och the vnge stupa vnder wedabördor.

14. The gamle sittia intet meer i portarna, och ynglingar bruka intet meer strängiaspel.

15. Wår hiertas glädie hafwer en ända; wår dantz är wänd vthi klagogråt.

16. Af wårt hufwud är kronan fallen; Ach wee at wij så syndat hafwe!

17. Therföre är ock wårt hierta bedröfwat, och wår ögon förmörkrat;

18. För Zions berg skul, at thet så öde ligger; at räfwarna löpa ther öfwer.

19. Men tu, HERRE, som blifwer ewinnerliga, och tin stool i ewig tijd;

20. Hwij wilt tu så platt förgäta oß, och så länge platt öfwergifwa oß?

21. Hämta oß, HERRE, åter til tigh, at wij måge komma heem igen: förnya wåra dagar lika som the fordom woro.

22. Ty tu hafwer förkastat oß, och är alt förswårliga öfwer oß förtörnad.