Förspråk

Somlige achta thet gamla Testamentet ringa; såsom thet ther allenast the Judeska folckena gifwit war, och nu intet meer tienar, och icke annat innehåller, än några gamla historier: och mena, at the hafwa nogh af thet nya Testamentet, gifwande före, at man vthi thet gamla Testamentet icke hafwer nu annat sökia, än andeligit sinne. Men Christus hafwer een annan mening här om: ty han säger Joh. 5: Ransaker Skrifterna; the samma bära witnesbyrd om migh. Biuder ock S. Paulus Timotheo, at han skal hålla på läsa Skriftena. Och Rom. 1. berömer han, at Evangelium är af Gudi vthlåfwat i Skriftene. Jtem, 1. Cor. 15, säger han, at Christus är kommen af Davidz sädh, döder, och ifrå the döda vpstånden, såsom Skriften vthwisar. Sammalunda wisar oß ock S. Petrus i sin Epistel tilbaka i Skriftena.

Här medh lära the oß ju icke förachta Skriftena och thet gamla Testamentet; vtan heller at wij thet läsa skole medh största flijt: efter the sielfwe så mächteliga grunda och bewisa sin lärdom i thet nya Testamentet, genom thet gamla, och skiuta sigh alt ther til. Såsom ock S. Lucas, Ap. G. 17, skrifwer, at the i Thessalonica dageliga ransakade Skriftena, om thet ock så hade sigh, som Paulus lärde. Therföre äro thes gamla Testamentsens böcker wisserliga högt achtade, medan thet är en sådana fast grund, ther thet nya vppå hänger, och ther af sin bewijs hafwer. Och hwad är thet nya Testamentet annat, än een vppenbara predikan och förkunning om Christo, föregifwen i thet gamla Testamentet, och genom Christum fulbordad?

Men på thet the enfallige måga hafwa någon rättelse, och såsom en ingång til thessa böcker, at the them medh thes större nytto läsa måga, är thetta Förspråk giordt, och här insatt. Och skal i förstone, hwar och een godh Christen menniskia här vthi wara förmanad och warnad, at hon icke stöter eller förargar sigh på thet enfalliga taal och historier, som hon här ofta warder förnimmandes: vtan twiflar ther intet vppå, at ehuru slätt och enfalligt thet synes, som här vthi skrifwit är, så är thet doch altsammans thens högsta Gudz majestätz, machts och wijshets ord, werck, domar, och bedref: ty thenna är then Skrift som alla wisa och kloka giör til dårar, och står them allena öpen, som enfallige och simpel äro: såsom Christus säger Matth. 11. Therföre skalt tu låta titt egit sinne här om fara, och hålla thenna Skrift för then alrahögsta och ädlasta helgedom; och lät tigh tyckia, at tu här funnet hafwer then skatt, hwilkens wärd och dyrbarhet ingen menniskia någon tijd kan tilfyllest begripa eller mäta: på thet tu må finna then sanskylliga wijsheten, som Gudh så slätt och enfalleliga här föregifwer, til at bryta och nederslå alt högmod. Här warder tu finnandes the lindakläder, och then krubbo ther Christus vthi ligger; tijt Ängelen ock wisar herdarna: lindakläden äro wäl ringa och slätt; men skatten Christus, som här vthi ligger, är dyyr.

Så skalt tu nu weta, at thenna book är een lagbok, som lärer hwad man giöra och låta skal; och gifwer ther bredo widh exempel före och historier, huru sådana lagh hafwa hållen eller brutin warit. Såsom thet nya Testamentet är een nådabok, och lärer hwadan man thet få skal, ther lagen medh fulbordad warder. Men såsom vthi thet nya Testamentet warda ock bredo widh nådenes läro många andra läror gifna, som äro lagh och budh, til at späkia kötet eller then gamla menniskian: efter at anden i thetta lifwet warder aldrig fulkommen, eller här i werldene någon tijd ther til kommer, at nåden alt kan regera: så är ock i gamla Testamentet bredo widh lagen någor löfte om nådena, ther medh the helige Fäder och Propheter wordo vnder lagen i Christi troo salige och behåldne, såsom wij. Doch, såsom i thet nya Testamentet thet rätta hufwudstycket är, förkunna nådh och frijd genom syndernas förlåtelse i Christo: så är ock rätta hufwudstycket i thet gamla Testamentet, lära lagen, förkunna och vthwisa syndena, och kräfja på thet goda. Sådant skalt tu weta, sökia och finna i gamla Testamentet.

Och at man begynner på Mose böcker, lärer han i sine första book, huru all ting äro skapad, och (thet största orsaken war til at skrifwa) hwadan synden och döden äro komna; nemliga, af diefwulens ondsko, och Adams fall. Men förr än han kommer til lagen, lärer han strax ther medh, hwadan hielpen til at fördrifwa syndena och döden, åter komma skulle; nemliga, icke af lagh eller gierningar, efter ingen lagh ännu war på färde; vtan af qwinnones sädh, Christo, then Adam och Abraham låfwad war: på thet at troon skulle strax af Skriftenes begynnelse, och sedan alt igenom, öfwer alla gierningar, lagh och förtienst prisad warda. Altså innehåller then första Mose book mäst altsamman exempel af trone och otrone; och hwad frucht både troon och otron bära: och är förthenskul wäl räknandes för een Evangelisk book.

Ther näst i then andra bokene: Tå nu werlden så förwild och förblindad war, at man skött intet meer wiste hwad synd war, eller hwadan döden kommen war, låter Gudh Mose komma fram medh lagen; och tager sigh före ett besynnerligit folck, genom hwilket han wille vplysa werldena igen, och genom lagen vppenbara syndena: thet samma folcket författar han medh allahanda lagh, och afsöndrar thet ifrån all annor folck; biuder them giöra ett tabernakel, och vprättar een Gudztienst; skickar Förstar och ämbetzmän, och försörjer them altså ganska wäl, både i lekamliga måtto, för werldene, och i andeliga, för Gudi.

J then tredie bokene, stichtas besynnerliga Presterskapet, medh sin lagh och rätter, ther efter Presterna sigh regera, och folcket lära skulle. Ther seer man huru Prestaämbetet allenast för synd skul stichtat och insatt är, at thet förkunna skal folckena syndena, och henne in för Gudh försona: så at Presterskapet icke annat giör, än vmgår medh synder och syndarom. För hwilka saak skul ock Prestomen inga timmeliga ägor tilägnade wordo; icke heller något lekamligit regemente befalt: vtan thet war theras ämbete allenast tilägnat, at the achta skulle på folcket i syndomen.

J then fierde: Tå nu lagen gifwen, Prester och Förstar satte, tabernaklet och Gudztienst vprättat, och all ting som Gudz folck tilhöra, redo woro, begynnas brukningen, och warder försökt hwad gång sådana ordning hafwa, och huru hon sigh skicka wil. Therföre skrifwer ock samma book så mycket om ohörsamhet, och the plågor öfwer folcket som ther af fölgde: warda ock somlig lagh förklarad; såsom ock någor flere warda tillagd. Ty thet plägar altid så gå, at lagh äro snart gifwin: men när man skal taga til at bruka them, begifwa sigh strax så mång hinder, at thet icke gierna wil fram som lagen kräfwer: så at thenna book är ett märckeligit exempel, huru alt är platt förgäfwes och om intet, ther man menar giöra menniskiona goda medh lagh; och at lagen icke annat än synd och wrede åstad kommer, såsom S. Paulus säger.

J then femte: Tå nu folcket för sin olydighet straffat är, och Gudh medh sine nådh och wälgierning, ther han them the tw Konungarike gaf, endels lockat hafwer til at hålla sin lagh medh lust och kärlek, repar Mose lagen vp igen, medh alt thet som skedt war (vndantaget hwad Presterskapet på gäller) och förklarar altså på nytt alt thet som både lekamligit och andeligit regemente tilhörer: och ther medh i alla måtto såsom en sanskyldig och fulkomlig lags lärare giör sitt ämbete fult: så at han icke allenast gifwer lagen, vtan ock är medh, tå man tager til at giöra ther efter; och hwar något fattas, förklarar han och vprättar thet igen. Men thenna förklaring i femte bokene, innehåller rätzliga icke annat än trona til Gudh, och kärleken til wår nästa: ty tijt lända all Gudz lagh: therföre förbiuder Mose medh sine förklaring, alt thet som trona på Gudh förkränckia eller förderfwa kan; och thet giör han alt in til 20 capitlet: men hwad kärleken förhindra kan, förbiuder han alt in til ändan på bokene.

Sedan är här ock nu til märckiandes; först, at Mose förthenskul så noga författar folcket medh allahanda lagh, at menniskian icke skal hafwa tilfälle eller rum, til at eljes wälja sigh någon gierning, eller egen Gudztienst vpfinna: ty han lärer icke allenast fruchta, troo och älska Gudh, vtan gifwer ock så mångahanda sätt på vthwärtes Gudztienst, medh offer, löfte, fasto, plicht rc: så at ingen skal behöfwa sielf wälja sigh något annat. Ther til lärer han ock plantera, byggia, strida; barn, huus och tienstefolck regera, köpa och sälja, borga och betala; och snarast sagt, alt thet som både lekamligit och andeligit lefwerne tilhörer: så at han faar thet så grant igenom, at somlig af the lagh tyckes warda dårlig och fåfäng. Men hwarföre giör han thet? Therföre:

Gudh hade tagit sigh thet folcket, at thet skulle wara hans egit, och han theras Gudh: therföre wille han så regera them, at hwad the giorde eller för händer hade, skulle wara wist, at thet wore för honom rätt. Ty hwad något giörs, ther vppå Gudz ord och befalning icke är, thet gäller för honom intet, och är förtapat. Ty han biuder ock vthi 4 och 12 cap. i femte bokene, at man platt intet skal läggia til hans lagh; och i 12 cap. biuder han, at man icke giöra skal hwad honom sielfwom rätt synes. Klagar ock David i Psaltaren, såsom ock alle Propheterna ther öfwer, at folcket giorde sådana goda gierningar, som the sigh sielfwe vthwaldt hade, och icke woro budne af Gudi: ty han wil eller kan icke lida, at the som honom tilhöra, någon ting taga sigh före at giöra, thet han icke hafwer befalt, ware så godt som thet kan: ty lydighet, som håller sigh til Gudz ord, giör thet, at gierningen godh och behagelig är för Gudi.

Efter nu menniskiorna i thetta lifwet icke kunna wara vthan vthwärtes Gudztienst och sätt, hafwer Gudh satt them före sådana mångahanda sätt, och författat them medh sin budh: på thet, om the ju skulle eller ock wille giöra Gudi een vthwärtes tienst, at the tå måtte taga sigh före ett af thesso, och icke vptänckte sigh sielfwe något egit, så blefwo the säkre och wisse, at theras gierningar täcktes Gudi, tå the så wandrade i lydighet och Gudz befalning. Altså är them allestädz förbudit efterfölja sin egen förnuft och frij wilja, ther the något godt giöra, och wäl lefwa wilja; och doch öfwer nogh föresatt och bestämdt rum, tijd, person, gierning och sätt, at the ther vthöfwer icke skola kunna klaga, eller främmande Gudztienstes exempel efterfölja.

Thernäst är märckiandes, at thet äro treggiahanda lagh: Somlig the ther allenast tala om timelig ting; såsom Keisarelagh, eller annor werldzlig lagh giöra: thenna lagen äro af Gudi gifwen alramäst för the onda skul, til at hålla them widh aga, at the icke giöra wärre. Therföre äro sådana lagh förbudzlagh, meer än lärolagh: såsom tå Mose biuder låta een hustru ifrå sigh medh ett skiljobref. Jtem, nijtoffers lagen emot hustrun, rc. Sådana äro alt werldzlig lagh.

Somlige äro lagh, som lära om vthwärtes Gudztienst, såsom tilförene sagt är.

Öfwer båda thenna lagen, gå nu the lagh om trona och kärleken: så at all annor lagh skola och måste hafwa sin reglo och mätt af trone och kärlekenom, och så sierran gälla, at the medh sin werck icke gå emot trona och kärleken: men hwar the emot trona och kärleken gingo, skola the platt intet gälla.

Ther af kommer thet wij läse, at David icke drap then mördaren Joab, then doch tößwar döden förtient hade. Och 2. Sam. 14, låfwade han then qwinnone af Thekoa, at hennes son icke skulle döö, thet han än sin broder dräpit hade. Jtem, Absalom drap han icke heller: och David sielf åt af the helga bröden, som Prestomen allena låflig woro, 1. Sam. 12. Jtem Thamar mente, at Konungen wäl måtte gifwa henne Amnon hennes halfbroder til ächta. Vthaf thessa och annor slijk exempel seer man wäl huru Konungar, Prester och öfwerstar ofta hafwa frij gripit vthi lagen, ther troon och kärleken thet kraft hafwa. Och är ther medh troon och kärleken all lags mästare, och hafwer them all vthi sitt wåld. Ty efter all lagh drifwa in vppå troon och kärleken, skal ingen lagh något meer gälla, eller räknas för lagh, ther hon gå wil emot troon och kärleken.

Förthenskul fara Judarna ännu i dagh så ganska mycket wille, at the så hårdt hålla, och strängia sigh in til somlig af Mose lagh, och låta mycket snarare tilbaka frijd och kärlek, än at the medh oß äta eller dricka, eller något annat sådant giöra wilja, och see icke rätt på lagsens mening: ty thetta förstånd är af nödene, icke Judomen allenast, vtan allom them som vnder lagh lefwa: ty så säger ock Christus Matth. 12, at man bryta må Sabbathsdagen, och hielpa, ther en oxe wore fallen i gropena, hwilken doch icke vtan en timelig och fögo skada är: huru mycket meer skal man frij bryta allahanda lagh, ther någor lifsnöd thet kräfwer, så fierran trone eller kärlekenom intet skeer förnär: såsom Christus sade, at David giorde, tå han åt af the helga bröden, Marc. 3.

Huru kommer tå thet til, at Mose så oordenteliga sätter lagen, och blandar ihoop hwart om annat? Hwij sätter han icke hällre the werldzliga lagen särdeles; the andeliga ock särdeles? Sammalunda trones och kärlekens ock särdeles? Ther til repar han vp een och samma lagh så ofta, och drifwer samma ord så många resor, at en må ledas widh läsat och hörat? Swar, Mose skrifwer efter som thet plägar tilgå vthi ett regemente, och thetta lifwet, til hwilket hans book är ett rätt beläte och exempel. Ty så plägar thet tilgå: At man nu måste giöra thenna gierningen, nu een annan. Och ingen menniskia kan någon tijd så laga sitt lefwerne, at hon i then ena dagen allenast lefwer efter andelig lagh, och i then andra allenast efter werldzlig: vtan såsom stiernorna i himmelen och blomstren på markene, stå om hwart annat, och synas icke hafwa någon wiß ordning. Altså går thet ock til medh lagen, at menniskian måste altid wara redo, både til ett och annat, och giöra thet först som först förekommer: ty äro ock Mosi lagh så tilhopa blandat.

Men thet han så ofta vprepar, och så fast drifwer thet samma, är icke annat, än at man så mycket klarare må märckia hans ämbetes rätta art: ty then som skal regera ett folck medh lagh, han måste altid hålla vppå, och altid drifwa, lika som man åsnar drifwer: ty ingen lags gierning gär fram medh kärlek och godh wilja; vtan thet måste alt warda nödgat och twingat. Efter nu Mose är en lagförare, måste han så drifwa, och medh samma drifwande låta see, huru lagsens gierningar, äro aftwingada gierningar, och vthtrötta menniskiona, til thes hon ther igenom må känna sina kranckhet, och then olust som hon hafwer til Gudz lagh, och sedan sökia nådh, såsom nu här efter följer.

Til thet tredie, är thetta rätta orsaken, hwarföre Mose är kommen medh lagen: nemliga, at han ther igenom skulle kungiöra och vppenbara menniskiomen theras synder, och all mennisklig förmågo eller öfwerdådighet giöra til skam. Ty ther af kallar honom S. Paulus Gal. 2, syndenes tienare, eller ämbetzman; och hans ämbete, dödsens ämbete, 2. Cor. 3. Och Rom. 3, och 7, säger han, at genom lagen kommer icke annat än syndenes kändzla. Och Rom. 3, genom lagsens gierningar, warder ingen from för Gudi: ty Mose kommer igenom lagen icke meer åstadh, än at han låter see hwad man giöra och läta skal: men kraft och förmågo til at sädant giöra och låta, gifwer han intet; och ther medh läter han oß tå blifwa qwar i syndene. Men när wij nu så blifwe i syndene, tränger strax döden vppå oß, såsom een hämnd och straff öfwer syndena: ther af kallar S. Paulus syndena, dödsens vdd. Ty at döden hafwer all sin rätt och macht öfwer oß genom syndena: men hwar icke lagen woro, så wore ock ingen synd. Ty kommer ock Mose thet åstadh, at wij känne syndena: tå han henne genom lagen vpwäcker och vppenbarar, och följer så döden wäldeliga syndena efter, at man klarliga må märckia, hwarföre S. Paulus Mose ämbete kallar syndenes och dödsens ämbete: ty genom lagen kommer han icke annat åstadh öfwer oß, än synd och dödh.

Men doch likwäl är sådana syndaämbete och dödzämbete, godt och storliga af nödene: ty ther Gudz lagh icke är, ther är all mennisklig förnuft så blind, at hon icke kan känna syndena. Ty thet weet menniskian icke, at otro och förtwiflan vppå Gudh, är synd: ja hon weet icke, at man på Gudh troo och förtrösta skal; vtan går altså i sine blindhet säker och förstockad, och förnimmer aldrig, at sådant är synd: och giör ther förinnan några goda gierningar, och förer vthwärtes ett ährligit lefwerne, menandes, at hon tå står wäl, och at sakene är nogh fyllest giordt. Såsom wij see medh Hedningarna och the skrymtare, när the lefwa alrabäst. Sammalunda weet hon icke heller, at kötsens onda benägenhet och haat til fienderna, är synd: vtan efter hon förnimmer och seer, at alla menniskior så äro skickade, achtar hon thet för een naturlig och godh ting, menandes nogh wara, at man allenast medh vthwärtes gierningar hafwer thet fördragh. Ty går hon ock så säker, och håller sina kranckhet för starckhet; sina synd för rättferdighet; sitt onda för godt, och kommer icke länger ther medh.

Sij, til at fördrifwa thenna blindheten och öfwerdådigheten, är Mose ämbete af nödene. Nu kan hon icke fördrifwin warda, medh mindre hon blifwer först vppenbarad och känd: hwilket skeer genom lagen, som lära at man skal fruchta Gudh, trösta och troo på honom, och älska honom; ther til icke hafwa ond lusta, eller haat til några menniskio. När nu menniskian thetta hörer, och rätteliga förstår, måste hon förskräckias: ty hon finner wisserliga när sigh hwarken tröst eller troo, hwarken fruchtan eller kärlek til Gudh, såsom icke heller någon kärlek til sin nästa; vtan hon sinner slätt intet annat när sigh, än otro, förtwiflan, förachtelse, haat rc, emot Gudh. Jtem, emot sin nästa, ock icke annat än haat, och en ond wilja. Men när hon thetta så befinner, är döden strax för ögonen, hwilken sådana syndare til ewig tijd fördöma och förderfwa wil.

Här af kommer thet tå, at synden kallas dödsens vdd: ty genom syndena dräper han oß. J så måtto vpwäckes och vppenbaras synden genom lagen, ther medh menniskiones högmod och öfwerdådighet warder nederslagen, så at hon begynnar bäfwa och förtwifla, och nu intet annat giöra kan, än medh Propheten ropa: Jagh är af Gudi förkastad; jagh blifwer aldrig salig, rc. Sij, thetta må man rätzliga kalla föras vthi helfwetet. Thet menar S. Paulus medh the fåå ord, 1. Cor. 15: Dödsens vdd är synden; men lagen är syndenes kraft: såsom han säija wille, synden som i oß funnen warder, giör thet, at döden stinger och dräper oß: men thet man i sigh synd finner, som dödenom skyldigan giör, thet kommer lagen åstadh, som vppenbarar och kundgiör syndena, af hwilko wij tilförene intet wiste, och therföre wore säkre.

Se nu, huru wäldeliga Mose sådana sitt ämbete drifwer och vthrättar: ty på thet han skal giöra synderna thes flera, och föra mennisklig förnuft alstings på skam, gifwer han icke allenast sådana lagh, som tala om naturlig och sanskyldig synd; såsom the tijo budh äro: vtan han giör ock synd, ther eljes ingen synd är. Ty otro och ond begärelse är af naturen synd, och döden wärd: men at man icke skal äta försyrat brödh om Påska, och ingen oreen diur äta; intet tekn giöra sigh på kroppenom, och annat sådant, som thet Levitiska Presterskapet räknar för synd, thet är icke synd eller ondt af naturen; vtan är förthenskul synd, at thet genom lagen förbudit är, hwilken lagh man wäl kan wara förvthan. Men medh the tijo budh är thet icke så: ty thet är synd, thet the icke än skrifwen eller känd woro; såsom Hedningarnas otro är synd, ändoch the icke weta eller achta at hon är synd.

Altså see wij, at sådana, och så mångahanda Mose lagh icke äro allenast förthenskul gifwen, at ingen skal behöfwa sielf vthwälja sigh något til at giöra godt och lefwa wäl: vtan mycket meer therföre, at synderna skulle förökas och församkas til at beswära samwetet: på thet then förstockada menniskiones blindhet måste lära känna sigh, och förnimma sin swaghet til thet som godt är, och wordo så nödd och twingad til at sökia något annat än lagen, eller egen förmågo; nemliga, Gudz nådh, then i Christo vthlåfwad är: ty all Gudz lagh är ju godh och rätt, wore thet icke än meer som han bude, än vptaga ett strå: så måste thet icke wara ett fromt eller godt hierta, som sådana godh lagh icke håller, eller nödigt håller. Nu förmå mennisklig natur icke annars än nödigt hålla henne: therföre måste menniskian af samma goda Gudz lagh känna, och klarliga förnimma sina ondsko, och sökia efter Gudz nådh och hielp i Christo.

Therföre, tå nu Christus kommer, wänder lagen igen: besynnerliga then Levitiska, som synd giör, ther eljes af naturen ingen synd är, såsom sagt är. Wända ock så the tijo budh igen: icke så, at man them intet hålla eller fulborda skal: vtan Mose ämbete här vthinnan wänder igen, så at thet nu icke meer genom the tijo budh giör syndena mächtiga, och synden icke meer är dödsens vdd: ty genom Christum är synden förlåten; Gudh försonad, och hiertat godt, och begynner älska lagen, så at Mose ämbete intet meer kan straffa eller skylla oß, såsom thet giorde förr än Christus kom medh nådene.

Thetta lärer S. Paulus 2. Cor. 3. ther han säger: At then klarhet i Mose ansichte återwänder, för then klarhet skul, som är i Jesu Christi ansichte. Thet är: Mose ämbete, som oß til skam giör, och medh sitt skeen vppenbarar wåra synd, giör oß intet ondt meer, eller medh dödenom förskräcker, såsom tilförene: ty wij hafwe nu Christi ansichtes klarhet; thet är, nädenes ämbete, genom hwilket wij känne Christum, och få hans rättferdighet, lijf och styrckelse, therigenom wij fulborde lagen; döden och helwetit öfwerwinne. Såsom ock the tre Apostlar sågo på berget Thabor, Mosen och Eliam, och doch för them intet förskräcktes, för then liufliga klarhet skul i Christi ansichte. Men 2. Mos. 34, läs man, huru Jsraels barn icke kunde lida then klarhet och skeen, som war vthi Mose ansichte, vtan han måste hålla ther ett täckelse före: ty ther war Christus icke skenbarliga när.

Ty lagen hafwer triggiehanda lärjungar. The förste, äro the som höra lagen, och förachta them; föra ett ondt lefwerne vthan all fruchtan: til thessa kommer intet lagen: hwilkas figur woro the kalfdyrkare i öknene, för hwilka skul Mose kastade taflorna sönder, och lät lagen intet komma til them.

The andre, äro the som taga til at fulborda lagen medh sin egen kraft, vthan Gudz nådh. The samme äro betydde genom them, som icke kunde see Mose ansichte, tå han annan gången fram kom medh taflomen: til thessa kommer lagen; men the lida henne intet: therföre giöra the ett täckelse ther öfwer, och föra ett skrymtachtigt lefwerne medh vthwärtes lagsens gierningar: hwilket doch lagen altsamman giör til synd, när täckelset borttagit warder. Ty lagen vthwisar, at wår förmåga, Christi nådh förvthan, är intet.

The tredie, äro the som klarliga see Mosen vthan täckelse. Thet äro the, som förstå lagsens mening, huru hon kräfwer omöijelig ting. Ther hafwer tå synden sin fulla gång; ther är döden mächtig, ther är Goliaths spiut så förfärliga stort, at thes vdd wäl sexhundrat siklar håller, så at all Jsraels barn fly måste: förvthan then ene David, Christus wår Herre, then oß ifrån alt thetta förlossar. Ty om Christi klarhet icke komme til medh, ther sådana Mose klarhet är, kunde ingen thetta lagsens glimmande skeen, thet är, syndenes och dödsens förskräckelse fördraga. Thesse falla ifrån alla sina gierningar och förtröstning på egen förmågo, och bruka lagen, allenast til at lära känna sina synder, och trängta efter Christum: hwilket ock thet rätta Mose ämbete är, och lagsens egen art.

Thet hafwer Mose ock sielf gifwit tilkänna; nemliga, at hans ämbete och lära wahra skulle in til Christum, och sedan återwända: ther han säger, 5. Mos. 18: HERREN tin Gudh skal vthaf tina bröder vpwäckia tigh en Propheta såsom migh, honom skalt tu höra, rc. Thetta är wisserliga thet bästa och ädlesta, och rätte kärnan på alt thet Mose talat och skrifwit hafwer. Thet ock Apostlarna så starckliga fördt och brukat hafwa, til at stadfästa Evangelium, och afläggia lagen: såsom ock Propheterna ganska mycket ther af vthdragit hafwa. Ty efter Gudh vthlåfwar här en annan Mose, then the höra skulle, måste han ju något annat lära, än Mose lärde: vplåter ock Mose honom sina macht, och wiker vndan, at man nu honom höra skal Så måste ju tå then samme Propheten icke lära nogor lagh: ty thet hafwer Mose fulkomliga nogh vthrättat, så at förthenskul icke behöfdes någon annan Prophet vpwäckia. Therföre är thet wisserliga sagt om nådenes läro och Christo.

Förthenskul kallar ock S. Paulus Mose lagh, thet gamla Testamentet; Christus ock så, tå han thet nya Testamentet insatte. Och är förty ett Testament, at Gudh ther vthlåfwar och beskeder folckena Canaans land: om the eljes höllo hwad han budit hade. Han gaf them thet ock, såsom han låfwat hade, och wardt stadfäst genom fårablod och bockablod. Men efter thetta Testamentet icke stod grundat på Gudz nådh, vtan på menniskiors gierningar, måste thet föråldras och blifwa om intet; och landet, som låfwat och gifwit war, måste åter mist warda, therföre at gierningar icke kunna fulborda lagen. Men ett annat Testament måste i staden vpkomma igen, thet icke på wåra gierningar grundades; vtan på Gudz ord och werck: at thet icke föråldras skulle, vtan blifwa warachtigt til ewig tijd. Therföre är thet ock genom thens dödh och blodh stadfäst, som ewig är, och ett ewigt land vthlåfwat och gifwit. Thetta ware nu sagt om Mose böcker och ämbete.

Men nu må wäl någor ock så fråga: Hwad man tå om Propheterna och the andra böcker i Skriftene hålla skal. Ty swaras här, at the platt intet annat wilja eller giöra än Mose: vtan föra och drifwa alt samma ämbete, hållandes folckena Gudz budh och lagh före; och beflita sigh ther om, at folcket icke skal genom falska propheter och predikare, ifrå lagsens rätta bruuk, in vppå sina egna gierningar, och afgudiska påfunder fördt warda: vtan hällre stadigt blifwa widh lagsens rätta sinne och mening; som är, at man ther af känna skal sin swaghet, och sedan sökia hielp när Christum. Therföre the ock ofta klarligare vthtryckia hwad Mose om Christo sagt hafwer, och gifwa exempel före, ther man må see, hwilke the äro, som lagen rätt förståndet hafwa, eller eij; och hwad bägges theras löön eller straff warit hafwer. Ther medh Propheterna tå icke annat äro, än Mose och hans ämbetes witne: af hwilkom the ock allan sin wijsdom, och hwad the skrifwa och lära, vndfått hafwa.

Wil nu ock någor här sökia hemligit sinne, och then Levitiska lagen och Presterskapet til andelig vthtydelse draga, han må thetta korteliga hafwa för een rättelse: Först, at han medh then öfwersta Presten platt ingen annan beteknar eller vthtyder, än Christum allena, såsom then Epistel til the Ebreer, thet klarliga nogh lärer. Theslikes är ock Christus sielf både offer och altare. Therföre, lika som then Levitiske öfwerste Presten medh sitt offer the synder borttog, som icke woro af naturen synder: så hafwer ock wår öfwerste Prest, Christus, genom sitt egit lekamens och blodz offer, borttagit then rätta syndena, som af naturen synd är. Och är en tijd ingången genom förloten til Gudh, på thet han oß ena ewig försoning giöra skulle. Sedan betyda then öfwersta Prestens söner, som vmgingo medh thet dageliga offret, alla Christna menniskior, hwilka ock offra sigh sielfwa Gudi, och genom then Helga Anda och kärleken, syndena och hwad qwart är af then gamla menniskiona, förtära och vpbränna, hwilket är ett offer som för Gudi så wäl luchtar; thet är: Thet giör för honom ett godt och reent samwet. Altså vthtyder thetta S. Paulus Rom. 12, ther han lärer, at wij skole offra wåra kroppar Gudi til ett lefwande, heligt och tacknemligit offer.

På thet sidsta, skal hwar och en, som thenna vthtolkada Swenska Bibelen läsandes warder, låta sigh wara förmanad: om här något förekommer, thet honom icke synes drabba rätt, at han tå icke alt förhastig är, sådant at straffa, förwandla, eller efter sitt hufwud rätta; vtan låter thet blifwa som thet är, så länge han warder fulwiß ther vppå, at han thet medh rätt och skiäl giöra kan: eljes kan then samme wäl få snart fela som Tolken, then til ewentyrs sigh i sakene något meer och ytterligare beflitat hafwer til at vthleta hwad rättast är. Så hafwer man ock här vthinnan icke så mycket efterfölgt then Latinska Bibelen, som then Tyska D. M. Lutheri, så wäl i Förspråk, Glosser, Notuler, Concordantier och ordning, som i sielfwa texten. Therföre at samme Tyske Bibel icke allenast mycket liusare och förståndeligare är än then Latinska; vtan at han ock så drager närmare in til then Ebreiska texten: thet hwar och en bekänna måste, som them båda fliteliga medh något förstånd läs. Jcke är heller thetta arbete giordt för theras skul som sigh tyckia låta sådant intet behöfwa; vtan man hafwer thet giordt Gudi til ähro, och the fattiga enfalliga Christna här i riket til tienst, som lust och kärlek hafwa til Gudz ord, och äro doch vthi Latinen eller annor tungomål, ther then helga Skrift vthi beskrifwin är, icke så förfarne, at the ther vth någon wiß grund taga kunna. Och ändoch ingen kan sigh af någon ting beröma: så är likwäl thenna vthtolkning på Gudz wägnar sådana, at froma menniskior, som större wilja hafwa til at i så måtto något lära, än ens annars arbete förtala och straffa, måga här vthaf hafwa een hielp, så länge medh tiden någor kan komma, then Gudh medh högre förstånd, större förfarenhet, och medh annor lägligare medel begåfwar, til at giöra bättre: hwilket ock thes lättare skee må, at så mycket til sakene allaredo giordt är. Then alsmächtigaste Gudh wärdigas til at fulborda sitt werck, som han begynt hafwer: Amen!