Thetta stycket må läsit warda efter tredie capitlet i Esthers Book.

Artaxerxis bref: ther vthi han påbiuder, at alle Judar, hwilka Haman nämnandes worde, skulle på en dagh förgiöras.

Men så lydde brefwet: Then store Konungen Artaxerxes af Jndien alt in til Ethiopien, tilbiuder the hundrade och siu och tiugu Förstar, samt medh vnderdånarne, hälso.

2. Ändoch jagh en mächtig Konung är, och then störste herren på jordene, så hafwer jagh doch icke welat förhäfwa migh af mine macht, vtan winlagt migh nådeliga och sachtmodeliga regera, och friden then hwar man gläder sigh åth, widh macht hålla, på thet hwar och en i rolighet lefwa, och sin handel drifwa må:

3. Therföre hölt jagh medh mina Förstar ett rådh, huru thetta bäst skee måtte: tå giorde migh Haman min alraklokeste, käreste och trogneste Rådh, then näst Konungenom then högste är, kunnigt:

4. Huru ther war ett folck som i all land förströdt war, som besynnerlig lagh hölt, emot all landz och folcks seder, och alstädes Konungarnas budh förachtade, ther igenom the frijd och enighet i rikena förhindrade.

5. Som wij nu sådant förnumme, at ett folck sigh emot hela werldena sätter, och sin egen sedh håller, och wår budh ohörsamt är, ther igenom the stoor skada giöra, och frijd och enighet i wåro rike förhindra;

6. Så befalte wij, at alle the som Haman öfwerste Försten och then högste näst Konungenom, wår fader, vthwisandes warder, medh hustrur och barn genom theras fiendars swärd, vthan all barmhertighet förgiöras skola, och ingom skonat warda: och thet på fiortonde dagen i then tolfte månadenom Adar i thesso åhrena:

7. På thet the ohörsame alle på enom dagh måga slagne warda, och en beståndig frijd i wåro rike blifwa må.

Thetta stycket må man läsa efter ändan på fierde capitlet, förr än thet femte begynnes.

Mardochei böön, ther han beder Gudh emot Haman; och at Herren wille frälsa sitt folck.

Och Mardocheus bad til Herran, och förtälde hans vnderwerck, och sade:

9. Herre Gudh, tu äst then alsmächtige Konungen, all ting står i tine macht, och tinom wilja kan ingen emot stå, när tu Jsrael hielpa wilt.

10. Tu hafwex giordt himmel och jord, och alt thet ther vthi är:

11. Tu äst allas Herre, och ingen kan stå tigh emot:

12. Tu wetst all ting, och hafwer thet sedt, at jagh icke af stolthet eller förachtelse icke hafwer welat tilbedia then högmodiga Haman.

13. Ty jagh wore redobogen Jsrael til godo, at ock wälwiljeliga kyssa hans fötter:

14. Vtan hafwer thet giordt af fruchtan, at jagh then ähro som minom Gudi bör, icke gåfwe ene menniskio, och ingen annan tilbåde än min Gudh.

15. Och nu Herre, tu Konung och Abrahams Gudh, förbarma tigh öfwer titt folck: ty wåre fiender wilja förderfwa oß, och vthrota titt arf, som tu af begynnelsen haft hafwer.

16. Förachta icke tin hoop, then tu vthur Egypten förlossat hafwer.

17. Hör mina böön, och war tino folcke nådelig, och wändt wåra sorg i glädie, på thet wij måge lefwa och prisa titt namn; och lät icke theras mun som tigh lofwa tillyckias.

18. Och hela Jsrael ropade af alla krafter til Herran; ty the woro i dödsens nödh. Drottning Esther wände sigh ock til HERRAN, v. 1. Klagade öfwer Hedningarnas afguderij, v. 8. Bad at Gudh wille lära henne wijsliga tala för Konungenom, och hielpa sitt folck, v. 11.

Och Drottningen Esther wände sigh ock til Herran i sådana dödzkamp;

2. Och aflade sin Drottninga kläder, och drog sorgakläder vppå, och för ädla watn och balsam, strödde hon asko och stofft vppå sitt hufwud, och twingade sin kropp medh fasto; och på all rum ther hon tilförene gladh warit hade, ther ryckte hon sitt håår vth,

3. Och bad til Jsraels Gudh, och sade: Herre, tu som allena wår Konung äst, hielp migh elända:

4. Jagh hafwer ingen annan hielpare, vtan tigh allena, och nöden är för handene.

5. Jagh hafwer hördt af minom fader, Herre, at tu Jsrael ifrån alla Hedningar vthsöndrat, och wåra fäder af ålder til ett ewigt arf vptagit hafwer, och hållet them hwad tu talat hafwer.

6. Wij hafwe syndat för tigh, therföre hafwer tu öfwergifwit oß i wåra fiendars händer.

7. Herre, tu äst rättfärdig, ty wij hafwe theras gudar dyrckat.

8. Men nu låta the sigh icke nöija ther åth, at the oß i stort twång hålla:

9. Vtan sin seger läggia the ock sinom afgudom til, och wilja titt löfte om intet giöra, och titt arf vthrota, och theras mun, som tigh lofwa, tilstoppa, och tins tempels och altares ähro förläggia:

10. Och Hedningomen vplåta munnen, til at prisa afgudars macht, och beröma en dödelig Konung ewinnerliga.

11. Herre, gif icke tina spiro them som intet äro, på thet the icke skola lee åth wår jämmer: vtan wändt theras rådh öfwer them, och förgiör then som thetta öfwer oß åstadh kommer.

12. Tänck vppå oß, Herre, och bewisa tigh i wåra nödh; och stärck migh, Herre, tu alla gudars och härskaps Konung.

13. Lär migh, huru jagh för leijonet tala skal; och wändt hans hierta, at han må wårom fienda hätsk warda, at han medh sitt anhang må förgås.

14. Och vndsätt oß genom tina hand, och hielp migh tine tienarinno, then ingen annor hielp hafwer, vtan tigh Herre allena.

15. Tu som all ting wetst och känner, at jagh ingen glädie hafwer til then ähro, som jagh när the ogudachtiga hafwer, och ingen lust til the Hedningars och främmandes giftermål.

16. Tu wetst, at jagh thet giöra måste, och at jagh intet achtar then härliga prydelsen, som jagh på mitt hufwud bär, när jagh stååt föra måste: vtan håller henne såsom en oreen dook, och bär henne icke, vtan tå jagh måste stååt föra.

17. Och hafwer jagh icke någon tijd medh Haman ätit, eller glädie haft widh Konungens bord, eller drucket af offerwijn.

18. Och tin tienarinna hafwer icke någon tijd gladh warit, sedan jagh hijt kom, alt in til thenna tijd; vtan i tigh allena, Herre, tu Abrahams Gudh.

19. Hör the öfwergifnas röst, tu starcke Gudh öfwer alla, och fräls oß ifrå the ogudachtigas hand, och förlossa migh vthu mine nödh.

Thetta stycket må wara een glossa, på begynnelsen af thet femte Capitlet.

På tredie dagen smyckiade hon sigh, och gick in för Konungen, v. 4. När han tå såg på henne, beswimade hon af förskräckelse, v. 9. Men Konungen wardt bekymrad om henne, och war henne nådig, v. 11.

Och på tredie dagen, lade hon sin dagliga kläder af, och drog sin Drottninga skrudh vppå;

5. Och war ganska dägelig; och åkallade Frälsaren Gudh, then all ting seer.

6. Och tog twå tienstapigor medh sigh, och stödde sigh sachteliga widh then ena;

7. Men then andra fölgde henne, och bar vppe kiortelen efter henne:

8. Och hennes ansichte war ganska dägeligit, liufligit, och gladlynt; men hennes hierta war fult medh ångest och sorg.

9. Och tå hon genom alla dörar inkom, gick hon fram twärt öfwer emot Konungen, ther han satt på sinom Konungsliga stool, vthi sin Konungsliga kläder, the af guld och ädla stenar woro; och war förfärlig til at see vppå.

10. Tå han nu lyfte ögonen vp, och såg wredeliga på henne, tå bleknade Drottningen, och seg neder beswimandes, och lade hufwudet nedh på tienstapigona.

11. Tå förwandlade Gudh Konungenom hans hierta til mildhet; och han wardt omhogse om henne, och språng af sin stool, och tog henne i famnen, til thes hon kom til sigh igen;

12. Och talade henne wänliga til: Hwad wilt tu, Esther? Jagh är tin broder, fruchta tigh intet;

13. Tu skalt icke döö: ty thetta budet kommer alla andra widh; icke tigh; kom hijt fram.

15. Och han hof then gyldene spiron vp, och kom widh hennes axl, och kyste henne, och sade: Säg hwad tu wilt?

16. Och hon swarade: Tå jagh såg vppå tigh, tyckte migh, at jagh såg en Gudz Ängel, therföre wardt jagh förfärad för titt stora Majestät:

17. Ty tu äst fast förskräckelig, och titt anseende är ganska härligit.

18. Och widh hon så talade, seg hon åter nedh vthi een beswimelse.

19. Men Konungen wardt förskräckt, samt medh sina tienare, och tröste henne.

20. Vthi fierde åhrena, Konungs Ptolemei och Cleopatre, båro Dositheus, then sigh för en Prest vthgaf, vthaf Levi-slächte, och Ptolemeus hans son, thetta bref om Purim; och sade, at Lysimachus, Ptolemei son, thet i Jerusalem vthtolkat hade.

Thetta stycket må man läsa, efter ändan på thet ottonde Capitlet, för thet nijonde.

Konung Artaxerxes lät bref vthgå til alla landzändar, vthi hwilka han klagar öfwer Haman, och hans likar; huru the mißbruka höga Herrars gunst, sigh och mångom til förderf, v. 1. Såsom Haman här giorde, hwilken wille förgiöra Mardocheus, och alla Judar: på thet han thes lättare kunde förgiöra Konungen; och komma riket vnder the Macedonier, v. 10. Therföre hade Konungen låtit hängia honom i en galga; och tillät Judomen sina förra Gudztienst, och wilkor, v. 17.

Artaxerxes, then store Konungen, alt ifrå Jndien in til Ethiopien, tilbiuder the hundrade siu och tiugu Förstar, samt medh vnderdänerna, helso.

2. Wij befinne, at månge äro som Förstarnas hyllest mißbruka, och af then ähro, som them wederfars, stolte och arge warda;

3. Så at the icke allenast vndertryckia vnderdånerna, vtan tänckia ock träda Herrarna sielfwa vnder fötterna, af hwilkom the vphögde äro:

4. Och giöra eij allenast emot naturlig redelighet genom otacksamhet, vtan äro genom högfärd så förblindade, at the ock mena, at Gudh, som vppå the froma seer, skal sådana otrohet icke straffa.

5. The bedraga ock froma Förstar, på thet the måga vthgiuta oskyldigt blodh:

6. Och föra them i all olycko, som troliga och redeliga tiena:

7. Hwilkes exempel man icke allenast i the gamla historier finner, vtan ock ännu dagliga förfaar, huru mycket ondt sådana otrogne rådh åstadh komma.

8. Efter oß nu bör see til, at här efter frijd i riket blifwa må;

9. Så måste wij vnderstundom, efter sakenes läglighet, förandra thet wij tilförene budit hafwe, när wij annorlunda befinnet, än wij hafwe vnderwiste warit, och äre icke alt förhastige i sakene.

10. Efter nu Haman Hamadathi son, then vthaf Macedonien, och icke vthaf the Persiers blodh, och icke af wåra milda art, vtan när oß en främling är:

11. Them wij, såsom wij medh alla Nationer pläge, alla gunst bewisat, och så vphögt hafwe, at wij honom wår fader kallade, och af hwar man såsom then näste när Konungenom ährad wardt;

12. Är så stolt worden, at han wille taga sigh före, at skilja oß både ifrå riket och ifrå lifwet.

13. Förty Mardocheum, then igenom sina trohet och wälgierning wårt lijf vndsatt hafwer, och jemwäl wåra oskyldiga Drottning Esther, samt medh alt hennes folck, hafwer han falskeliga och oredeliga beklagat, så at the alle skulle förgiorde wordit:

14. Och så sedan, när the hade warit af wägen som oß bewara, hafwer han ock tänckt at dräpa oß, och the Persers rike in til the Macedonier draga.

15. Men wij befinne, at Judarna som then förtwiflade skalcken wille dräpa låta, äro oskyldige, hafwa godh lagh,

16. Och thens alrahögsta, största och ewiga Gudz barn äro, then wåra förfäder, och oß thetta riket gifwit hafwer, och ännu widh macht håller.

17. Therföre skolen J icke hålla eder widh thet bref, som Haman när oß åstadh kommet hafwer:

18. Ty för sådana gierning skul är han medh alla sine slächt för portenom i Susan i en galga vphängd; och Gudh hafwer medh en hast lönt honom, efter som han förtient hade.

19. Men thetta budh, som wij eder nu sände, skolen J vthi alla städer förkunna, at Judarna sin lagh frij hålla måga.

20. Och om man them öfwerwåld giöra wille på tretonde dagen, thens tolfte månadens, som kallas Adar, så skolen J beskydda them; på thet the vppå the samma hämnas måga:

21. Ty then samma dagen hafwer then alsmächtige Gudh them til een glädie wändt, på hwilkom thet vthwalda folcket skulle dräpne wordet.

22. Therföre skolen J ock thenna dagen, medh andra högtides dagar, helig hålla medh all glädie:

23. På thet oß, och allom them, som the Persier trogne äro, må wälgå; och thetta ett exempel blifwa, huru otrohet skal straffad warda.

24. Men hwilket land eller stadh thetta budh icke håller, thet skal medh swärd och eld förstördt warda, så at hwarken menniskia eller diur, eller någor fogel skal ther meer inne boo kunna.

Thetta stycket må man läsa i begynnelsen, eller i ändan: ty drömen hafwer warit förr än thetta skedde, och vthtydelsen sedan.

Mardocheus drömde, at twå drakar gingo emot hwar annan, til at strida: men the helige wunno stridena, v. 1. När han waknade, märckte han, at then drömen betydde Hamans list, emot honom, och Juda folcket, v. 12.

Vthi andro åhrena, thens stora Konungens Artaxerxes, på första dagen i them månadenom Nisan,

2. Hade Mardocheus, then en Jude war, Jairi son, Semei sons, Kis sons, af BenJamins slächt, en dröm;

3. Och bodde i then staden Susan, en ährlig man, och i Konungens gård mycket afhållen:

4. Men han war en af the fångar, som NebucadNezar, Konungen i Babel, af Jerusalem hade bortfördt medh Jechonia Juda Konung.

5. Och thetta war hans dröm: Ett skrij och buller, dunder och jordbäfning, och förskräckelse vphof sigh på jordene.

6. Och sij, ther woro twå store drakar, the gingo emot hwar annan til at strida:

7. Och skrijt war så stort, at all land woro vppe til at strida emot ett heligt folck.

8. Och thet war en dagh af stort mörker, bedröfwelse och ångest, och en stoor jämmer och förskräckelse war på jordene.

9. Och thet helga folcket war högeliga bedröfwat, och fruchtade sigh för sina olycko, och sågo sigh icke annat före än döden: och the ropade til Gudh.

10. Och efter sådana roop, brast vth en stoor ström vthaf en liten brunn.

11. Och solen gick vp, och wardt klart; och the elände wunno, och dråpo the stolta.

12. Som nu Mardocheus vpwaknade efter drömen, tänckte han vppå, hwad Gudh ther medh meente; och behölt drömen i sitt hierta, och tänckte vppå honom alt in til nattena, och hade gierna wetat hwad han betydde.

4. Och Mardocheus sade: Gudh hafwer thet altsammans skickat.

5. Jagh täncker på min dröm; och thet är rätt så skedt som migh drömt hafwer.

6. Then litzle brunnen, som til en stoor ström wardt, tå solen skeen och klart wardt, thet är Esther, hwilken Konungen til ächta tog, och til een Drottning giorde.

7. The twå drakar, äro jagh, och Haman.

8. Then ene betyder Hedningarna, som tilhopa kommo, och Judarnas namn vthskrapa wille.

9. Then andre betyder mitt folck Jsrael, thet til Herran ropade: och Herren halp sino folcke, och förlossade oß ifrå thenna olycko; han giör stoor tekn och vnder ibland Hedningarna:

10. Ty han hafwer altid en åthskildnad hållet, emellan sitt folck, och Hedningarna.

11. Och när stunden kommen är, at Hedningarna som alrastoltast, och wij som alraswagast warit hafwe, och Gudh thet hafwer döma skolet;

12. Hafwer han tå tänckt vppå sitt folck, och sino arfwe segren gifwit.

13. Och thessa dagar, skal man hålla i Adars månat, på fiortonde och femtonde dagenom i samma månat, i all glädie, och medh stoor flijt, när folcket tilsamman kommer; och skola altså ewigliga i Jsraels folck håldne warda.