Stycker af Daniel

Historia om Susanna, och Daniel.

Jojakim, en man i Babylon, hade Susanna til hustru, Helkie dotter, v. 1. Til henne blefwo vptände twå domare, gamle män, v. 5. The kommo til henne i trägården, ther hon war allena, och gåfwo sin otilbörliga begärelse tilkänna, v. 15. Men efter hon theras onda wilja icke samtyckte, v. 22. Beklagade the henne, och witnade falskeliga emot henne; och sade, at the vthi hoordom hade funnet henne medh en vng man, v. 27. Therföre blef Susanna dömd til döden, v. 41. Som hon nu leddes til döden, kom Daniel, och kallade them tilbaka för rätten, v. 45. Och öfwertygade thessa domare, at the hade lugit vppå henne, v. 51. Tå förde the them til döden, och dråpo them, v. 61. Susanne slächt tackade Gudi, at hon wardt befrijad, v. 63.

En man war i Babylon, benämnd Jojakim:

2. Han hade ena hustru som heet Susanna, Helkie dotter: hon war ganska dägelig och gudfruchtig:

3. Ty hon hade froma föräldrar, som henne lärdt hade, efter Mose lagh.

4. Och hennes man Jojakim war ganska rijk, och hade en skiön trägård widh sitt huus: och Judarna kommo alt städes tilsamman när honom, efter han then ypperste war ibland them alla.

5. Men ther wordo, i the åhrena, twå äldste ibland folcket til domare satte; thet woro sådane män, som the ther Herren om sagt hade: Theras domare bedrifwa all skalckhet i Babylon:

6. The samme kommo dagliga til Jojakim; och then som någon saak hade, han måste ther för them komma.

7. Och när folcket bortgånget war om middagen, plägade Susanna gå vth i sins mans trägård.

8. Och tå the äldste sågo henne dagliga ther ingå, wordo the af ond lusta til henne vptände;

9. Och blefwo vrsinnige ther öfwer, och kastade ögonen så hårdt vppå henne, at the intet kunde see vp til himmelen, och tänckte hwarken på Gudz ord eller straff.

10. Men the woro både tillika vptände til henne;

11. Och then ene skämdes vppenbara thet för them andra, och hwar thera hade gierna bolat medh henne:

12. Och togo dagliga grant wahra på henne, at the måtte få see henne:

13. Men then ene sade til then andra: Hey, lät oß gå heem, ty thet är måltijd.

14. Och när the ifrå hwar annan gångne woro, så wände hwar thera om igen, och kommo åter tilhopa. Tå nu then ene then andra frågade, bekände the både sin onda lusta. Sedan wordo the öfwerens, at taga ther wahra vppå, när the kunde finna qwinnona allena.

15. Och tå the en beqwämlig dagh bestämdt hade, til at wachta efter henne, kom Susanna medh twå pigor, såsom hennes plägsed war, in i trägården til at twå sigh: ty thet war fast hett.

16. Och ther war ingen menniskia i trägårdenom, vtan allena thesse twå äldste, hwilke sigh hemliga förgiömdt hade, och wachtade vppå henne.

17. Och hon sade til sina pigor: Hämter migh balsam och såpo, och sluter trägården til, på thet jagh må twå migh.

18. Och pigorna giorde som hon befalte, och slöto trägården til: och gingo vth åth lönportenom, på thet the taga skulle hwad hon hafwa wille; och wordo männerna intet warse: förty the hade förgiömdt sigh.

19. Tå nu pigorna vthe woro, så kommo the twå äldste fram, och lupo til henne, och sade:

20. Sij, trägården är igensluten, och ingen seer oß; och wij äre brinnande i tin kärlek: therföre giör wår wilja:

21. Men om tu icke wilt, så wilje wij bekänna emot tigh, at wij en vng man när tigh allena funnet hafwe, och at tu för then saken skul tina pigor vthsändt hafwer.

22. Tå wardt Susanna suckande, och sade: Ach! i huru stoor ångest är jagh nu; ty om jagh thetta giör, så hörer jagh dödenom til: men om jagh icke giör thet, så kommer jagh icke vthur edra händer.

23. Doch wil jagh hällre oskyldig komma i menniskiors händer, än synda emot Herranom.

24. Och begynte til at ropa medh höga röst: men the äldste ropade ock öfwer henne.

25. Och then ene lop til porten åth trägårdenom, och lät honom vp.

26. Tå nu gårdzfolcket sådana roop hörde, lupo the vth i trägården genom lönporten, til at see hwad henne tilkommet war.

27. Och the äldste togo til at säija om henne, så at tienarena skämdes för hennes skul: ty sådant hade aldrig tilförene om Susanna hördt wordet.

28. Och på then andra dagen, tå folcket i Jojakims hennes mans huse tilhopa kom, tå kommo ock the twå äldste fulle medh falsk list emot Susanna, på thet the skulle komma henne til dödz;

29. Och sade til alt folcket: Sänder bort, och läter hämta hijt Susanna Helkie dotter, Jojakims hustru.

30. Och tå hon framkallad wardt, kom hon medh sina föräldrar, och barnom, och medh hela sine slächt:

31. Men hon war ganska subtilig och dägelig;

32. Therföre budo thesse skalckar taga doken af henne, ther hon sigh medh omhwifwat hade, på thet the sigh af hennes dägelighet förlusta skulle.

33. Och alle the som när henne stodo och kände henne, the greto för hennes skul.

34. Och the twå äldste stodo vp mitt ibland folcket, och lade händerna på hennes hufwud.

35. Men hon gret, och hof sin ögon vp åth himmelen: ty hennes hierta hade tröst til Herran.

36. Och the äldste togo til at säija: Tå wij twå allene i trägårdenom omkring gingo, så kom hon ther in medh twå pigor, och slöt trägården igen, och sände pigorna ifrå sigh.

37. Så kom en vng man til henne, som sigh förgiömdt hade, och lade sigh när henne.

38. Men tå wij afsides i trägårdenom sådana skam sågom, lupe wij hastigt tijt, och funne them när hwar annan.

39. Men öfwer then vnga mannen, kunde wij icke mächtige warda; ty han war oß förstarck, och stötte vp porten, och språng sin wägh.

40. Men henne toge wij fatt vppå, och frågade ho then vnge mannen war; men hon wille intet säijat för oß: thetta witne wij.

41. Och folcket trodde the twå, såsom domarom och äldstom i folckena, och dömde Susanna til döden.

42. Men hon ropade medh höga röst, och sade: Herre, ewige Gudh, som känner all hemlighet, och wetst all ting tilförene, förr än the skee;

43. Tu wetst, at thesse hafwa burit falsk witnesbyrd emot migh: och nu sij, jagh måste döö, ändoch jagh är ther oskyldig vthi, som the skämliga öfwer migh lugit hafwa.

44. Och Gudh bönhörde hennes röst.

45. Och tå man förde henne bort til döden, vpwäckte Gudh ens vngs mans anda, som heet Daniel:

46. Han tog til at ropa medh höga röst: Jagh wil oskyldig wara til thetta blodet.

47. Och alt folcket wände sigh om til honom, och frågade honom, hwad han medh sådana ord meente.

48. Men han gick fram ibland them, och sade: Ären J af Jsrael sådana dårar, at J ena Jsraels dotter fördömen förr än J sakena ransaken, och på henne wisse warden:

49. Wänder om igen in för rätten: ty thesse hafwa burit falskt witnesbyrd emot henne.

50. Och alt folcket wände medh hast om igen; och the äldste sade til Daniel: Sätt tigh här när oß, och vnderwisa oß, efter Gudh tigh til sådant domare ämbete kallar.

51. Och Daniel sade til them: Skiljer them åth ifrå hwar annan, så wil jagh höra hwar thera för sigh.

52. Och tå the åthskilde woro, kallade han then ena til sigh, och sade til honom: Tu arge gamle skalck, nu drabba tina synder vppå tigh, som tu tilförene bedrifwit hafwer,

53. Tå tu orättan doom afsade, och fördömde the oskyldiga, och sade the skyldiga lösa; ändoch Herren budit hafwer: Tu skalt the froma och oskyldiga icke döda.

54. Hafwer tu nu thessa sedt, så säg: vnder hwad trä hafwer tu funnet them tilhopa? Men han swarade: Vnder ene lind.

55. Tå sade Daniel: Rätt så, Herrans Ängel skal finna tigh, och dela tigh i tw: ty medh tine lögn kommer tu tigh sielf om titt lijf.

56. Och tå thenne borto war, lät han ock then andra för sigh komma, och sade til honom: Tu Canaans art, och icke Juda; dägeligheten hafwer dårat tigh, och then onde lusten hafwer titt hierta förwändt.

57. Altså hafwen J skickat eder medh Jsraels döttrar, och the hafwa för fruchtan skul måst giöra edar wilja: men thenna Juda dotter hafwer intet welat til edra ondsko samtyckia.

58. Nu säg, vnder hwad trä hafwer tu them tilhopa gripit? Men han swarade: Vnder ene eek.

59. Tå sade Daniel: Rätt så, Herrans Ängel skal tigh tekna, och skal sönderhugga tigh i stycker: ty medh tine lögn kommer tu tigh sielf om titt lijf.

60. Tå begynte alt folcket ropa medh höga röst, och prisade Gudh, then them hielper som vppå honom hoppas och trösta.

61. Och stodo vp emot the twå äldsta, efter Daniel medh theras ord hade them öfwertygat, at the falsk witne woro,

62. Och giorde medh them efter Mose lagh, såsom the på sin nästa förskyllat hade, och dråpo them: altså wardt i then samma dagen thet oskyldiga blodet vndsatt.

63. Men Helkia samt medh sine hustru, lofwade Gudh för Susanna theras dotter, medh Jojakim hennes man, och hela slächtene, at intet oährligit medh henne funnet wardt.

64. Och Daniel wardt stoor för folckena ifrå then dagen, och alt sedan.

Om Bel i Babel.

Jbabylon war en afgud som kallades Bel; then wille Daniel icke tilbedia, ty han war medh menniskiors händer giord, v. 1. Men Konungen hölt honom för en gudh, efter han åt och drack; och han kallade Presterna, och frågade them, ho thet myckla offret förtärde? v. 7. The swarade: Bel, v. 9. Tå bewiste Daniel, at Presterna åto thet vp, v. 13. När Konungen thet såg, lät han dräpa them, v. 20.

Efter Astyagis dödh, kom riket til Cyrus vthaf Persien.

Och Daniel war alstädes när Konungenom, och härligare hållen än alle Konungens wänner.

2. Nu hade the i Babylon en afgud, then kallades Bel; honom måste man dagliga offra tolf skeppor hwete, och fyratijo fåår, och sex mått wijn.

3. Och Konungen tiente them afgudenom sielf, och gick dagliga bort til at tilbedia honom; men Daniel tilbad sin Gudh.

4. Och Konungen sade til honom: Hwij tilbeder tu ock icke Bel? Men han sade: Jagh tienar icke afgudom, som medh händer giorde äro, vtan lefwande Gudi, som himmel och jord giordt hafwer, och en Herre är öfwer alt thet som lefwer.

5. Tå sade Konungen til honom: Håller tu tå icke Bel för en lefwande gudh? Seer tu icke huru mycket han dagliga äter och dricker?

6. Men Daniel log, och sade: Herre Konung, lät icke förföra tigh: ty thenne Bel är innan til icke annat än leer, och vthan til koppar, och hafwer ännu aldrig ätit.

7. Tå wardt Konungen wredh, och lät kalla alla sina Prester, och sade til them: Om J icke säijen migh, ho som thetta offret förtärer, så skolen J döö:

8. Men kunnen J bewisa, at Bel sådant förtärer, så skal Daniel döö; ty han hafwer försmädt Bel. Och Daniel sade: Ja herre Konung, thet ske rätt såsom tu sagt hafwer.

9. Men the woro siutijo Bels Prester, förvthan theras hustrur och barn: och Konungen gick medh Daniel in vthi Bels tempel.

10. Tå sade hans Prester: Sij, wij wilje gå här vth, och tu herre Konung skalt sielf sättia tijt maten och drycken, och tilsluta dörena efter tigh, och besigla henne medh tin egen ring;

11. Och hwar tå tu om morgonen bittida igen kommer, icke finner, at Bel hafwer thet altsamman förtärdt, så wilje wij gierna döö; eller Daniel skal döö, then sådant vppå oß lugit hafwer.

12. Men the förläto sigh ther vppå, at the en hemlig gång vnder bordet giordt hade; genom then samma gingo the altid tijt in, och förtärde hwad ther war.

13. Tå nu Presterna vthe woro, lät Konungen sättia maten fram för Bel. Men Daniel befalte sina tienare, at the asko hämta skulle, och lät strö henne öfwer hela templet för Konungenom: sedan gingo the vth, och slöto dörena til, och besiglade henne medh Konungens ring, och gingo sin wägh.

14. Men Presterna gingo om nattena ther in, efter som the wane woro, medh sina hustrur och barn, åto och drucko vp altsamman hwad ther war.

15. Och om morgonen ganska bittida, war Konungen vppe, och Daniel medh honom;

16. Och Konungen sade til Daniel: Är insiglet obrutit? Men han swarade: Ja, herre Konung.

17. Och så snart dören vplåten war, såg Konungen vppå bordet, och ropade medh höga röst: Bel, tu äst en stoor gudh, och intet bedrägerij är medh tigh.

18. Men Daniel log, och hölt Konungen, at han icke skulle gå ther in, och sade: Se nedh vppå jordena, och märck, hwars äro thessa fiäten?

19. Konungen swarade: Jagh seer wäl fiät efter män, qwinnor och barn.

20. Tå wardt Konungen wredh, och lät gripa Presterna, och theras hustrur och barn: och the måste wisa honom the hemliga gånger, ther the igenom vth och in gångne woro, och förtärdt hade hwad på bordena war.

21. Och Konungen lät dräpa them, och Bel gaf han Daniel i wåld: han förstörde honom och hans tempel.

Om Drakan i Babel.

Ther war ock en drake the tilbådo, v. 22. Honom förgiorde Daniel, v. 25. Therföre blef Daniel af the Babylonier beklagad, och kastad i leijonakulona, v. 27. Men Herren spisade honom ther, och beskyddaden för leijonen, v. 32. På siunde dagen, lät Konungen draga honom ther vth, och kastade them för leijonen som honom beklagat hade, v. 39.

Ther war ock en stoor drake, then the i Babel tilbådo. Och Konungen sade til Daniel:

23. Huru? Wilt tu ock om honom säija, at han icke annat är, än en koppar afgud? Sij, han lefwer ju; ty han äter och dricker, och tu kant icke säija, at han icke en lefwande gudh är: therföre bed til honom.

24. Men Daniel swarade: Jagh wil tilbedia Herran min Gudh: ty han är en lefwande Gudh;

25. Men tu herre Konung, gif migh låf, så wil jagh förgiöra drakan vthan swärd eller stång: och Konungen sade: Ja, thet ware tigh låfwat.

26. Tå tog Daniel tiäro, flott och håår, och söd thet tilhopa, och giorde ther kakor af, och kastade them drakanom i halsen: och draken brast mitt i tw; och Daniel sade: Sij, thetta äro edra gudar.

27. Tå the i Babel nu sådant hörde, förtröt thet them swårliga, och giorde ett vplop emot Konungen, och sade: Wår Konung är en Jude worden: ty han hafwer förstördt Bel, och dräpit drakan, och förgiordt Presterna.

28. Och the gingo fram för Konungen, och sade: Få oß Daniel hijt; hwar icke, så wilje wij dräpa tigh och titt hela huus.

29. Tå nu Konungen såg, at the trängde medh wåld in vppå honom, måste han öfwergifwa them Daniel.

30. Och the kastade honom in för leijon i ena kulo; ther låg han i sex dagar inne:

31. Och ther woro siu leijon i kulone, them gaf man dagliga twå menniskior, och tw fåår: men i thessa dagar, gaf man them intet, på thet the Daniel vpäta skulle.

32. Men ther war en Prophete Habacuc i Judeen, han hade kokat wälling, och skurit brödh vthi ett diupt faat, och gick ther medh bort i markena, på thet han skulle thet bära til skördemän.

33. Och Herrans Ängel sade til Habacuc: Then maten som tu bär, måste tu föra til Daniel i Babel, vthi leijonakulone.

34. Och Habacuc swarade: Herre, jagh hafwer then staden Babel aldrig sedt, och weet intet hwar then kulan är.

35. Tå fattade Ängelen honom widh hiessan, och förde honom lika som ett starckt wäder in til Babel til kulona.

36. Och Habacuc ropade, och sade: Daniel, Daniel, tag här then maat som tigh Gudh sändt hafwer.

37. Och Daniel sade: Herre Gudh, tu täncker ju ännu vppå migh, och öfwergifwer icke them som åkalla tigh, och tigh kär hålla.

38. Och han stod vp och åt: men Gudz Ängel förde i samma stund Habacuc i sitt rum igen.

39. Och Konungen kom på siunde dagen, til at begråta Daniel: och tå han til kulona kom, och ther in såg, tå satt Daniel mitt ibland leijonen;

40. Och Konungen ropade högt, och sade: O Herre, tu Daniels Gudh, tu äst en stoor Gudh, och ingen annar Gudh är, vtan tu allena.

41. Och han lät taga honom vthu kulone: men the andra, som foro efter hans förderf, them lät han kasta i kulona; och the wordo medh hast för hans ögon af leijonen vpslukne.

Asarie Böön. Efter Daniels 3 cap. 23 v.

Asaria prisade Gudh i vgnenom; bekände sina och sins folcks synder, v. 25. Sedan bad han, at Gudh wille wara nådelig sino folcke; hielpa them, och straffa Hedningarna som them förtryckte, v. 34. Altså bewarade Gudh Asaria i vgnenom, at elden icke kunde skada honom, v. 46.

Men the gingo mitt i låganom, i then brinnande vgnen; prisade Gudh, och lofwade Herran.

25. Och Asaria stod mitt i glödande vgnenom, vplät sin mun, bad och sade:

26. Lofwad ware tu, Herre, wåra fäders Gudh, och titt namn warde prisat och ährat ewigliga:

27. Ty tu äst rättferdig i alt thet tu oß giordt hafwer: alla tina gierningar äro rättsinniga; och hwad tu giör, thet är rätt, och alle tine domar äro ostrasfelige.

28. Tu giör oß rätt, at tu oß straffat hafwer medh sådana straff, som tu öfwer oß hafwer gå låtit, och öfwer Jerusalem then helga wåra fäders stadh: ja, tu giör rätt och wäl ther vthinnan, för wåra synder skul:

29. Ty wij hafwe syndat och illa giordt, ther medh, at wij ifrå tigh wekne äro, och allestädz emot tigh giordt hafwe;

30. Och tin budh intet lydt, eller them achtat, at wij hade mått giordt ther efter, såsom tu oß befalt hafwer, på thet oß wål gå måtte.

31. Therföre hafwer tu rätt giordt, at tu thetta alt hafwer öfwer oß gå låtit;

32. Och gifwit oß i wåra owänners, ogudachtigas och onda menniskiors händer, och them orättwisa och grufweligasta Konungenom på jordene.

33. Och wij töre icke vplåta wår mun, så äre wij til skam och spott wordne för tinom tienarom, och för allom them som fruchta tigh.

34. Men drif oß doch icke bort medh allo, för titt helga namn skul, och förkasta icke titt förbund;

35. Och tag icke tina barmhertighet ifrån oß, för Abrahams tins älskeliga wäns, och tins tienares Jsaacs, och Jsraels tins heligas skul:

36. Hwilkom tu låfwat hafwer theras sädh föröka, såsom stiernorna på himmelen, och såsom sanden widh hafwet.

37. Ty, Herre, wij äre ringare wordne än alle Hedningar, och äre nu the förachtadaste på jordene, för wåra synder skul;

38. Så at wij nu ingen Första, Propheta eller lärare, och hwarken bränneoffer eller dagligit offer, eller spijsoffer, eller rökwerck meer hafwe: och hafwe intet rum, ther wij för tigh offra, och nåde finna måtte:

39. Vtan medh ett bedröfwat hierta, och förkrossadom anda komme wij in för tigh:

40. Likawist som wij bränneoffer af wädrar och oxar och mång tusend feet fåår fram båre: så lät nu doch wårt offer i dagh gälla och täckeligit wara in för tigh: ty tu låter them icke til skam warda, som vppå tigh hoppas.

41. Altså komme wij nu medh alt hierta, och söke titt ansichte medh fruchtan:

42. Therföre lät oß icke til skam warda, vtan giör oß, Herre, efter tina nåde, och efter tina stora barmhertighet;

43. Och vthielp oß efter tin vnderliga werck; och gif tino namne ährona, Herre:

44. At the måga skämma sigh alle som tinom tienarom emot giöra, och til skam warda för tine stora macht och wälde, och theras macht förstörd warda:

45. På thet the måga förfara, at tu äst Herren, allena Gudh, härlig på jordenes kretz.

46. Och Konungens tienare som them i vgnen kastat hade, höllo intet vp, vtan kastade ju altid til, swafwel och tiäro, och blåår, och tort rijs:

47. Så at lågen ofwan til vthslog, widh nijo och fyratijo alnar högt:

48. Och tärde omkring sigh, och vpbrände the Chaldeer, som han ther när vgnenom tilräckia kunde.

49. Men Herrans Ängel gick medh them, som medh Asaria woro in i vgnen,

50. Och dref vth eldzlågan af vngnenom, och giorde i vgnenom, lika som een kall dagg, så at elden icke ens kom widh them, eller brände them, eller skadade them.

The tre Mäns Lofsång i eldenom.

The tre män lofwa Gudh i then glödande vgnen, v. 51. Och vpwäckia all creatur til at prisa honom, v. 57. The förmana ock alla menniskior, at the thet samma giöra wille, v. 81. Besluta så medh tacksäijelse, för then hielp som them wederfaren är, v. 87.

Tå begynte the tre tilsamman siunga, prisade och lofwade Gudh vthi vgnen, och sade:

52. Lofwad ware tu Herre wåra fäders Gudh, prisad och vphögd ewinnerliga. Lofwat och prisat ware titt härliga och helga namn; och warde prisat och vphögt ewinnerliga.

53. Lofwad ware tu vthi titt helga härliga tempel, prisad och vphögd ewinnerliga.

54. Lofw ad ware tu som på Cherubim sitter, och seer in i diupet, prisad och vphögd ewinnerliga.

55. Lofwad ware tu på tinom härliga Konungsliga stool, prisad och vphögd ewinnerliga.

56. Lofwad ware tu vthi himmelens fäste, prisad och vphögd ewinnerliga.

57. All Herrans werck lofwe Herran, och prise och vphöije honom ewinnerliga.

58. J himlar lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

59. Lofwer Herran J Herrans Änglar, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

60. All watn ofwan himmelen lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

61. Alle Herrans häärskarar lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

62. Sool och måne lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

63. Alla stiernor i himmelen lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

64. Regn och dagg lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

65. All wäder lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

66. Eld och hete lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

67. Hagel och ijsbarck lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

68. Dagh och natt lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

69. Lius och mörker lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

70. Jjs och frost lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

71. Rijm och sniö lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

72. Liungeld och moln lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

73. Jorden lofwe Herran, prise och vphöije honom ewinnerliga.

74. Berg och högar lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

75. Alt thet som vthur jordene wäxer lofwe Herran, prise och vphöije honom ewinnerliga.

76. J brunnar lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

77. J haaf och älfwer, lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

78. J hwalfiskar, och hwad sigh i watnena rörer, lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

79. Alle foglar vnder himmelen, lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

80. All wildiur och fänat, lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

81. J Menniskiors barn, lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

82. Jsrael lofwe Herran, prise och vphöije honom ewinnerliga.

83. J Herrans Prester, lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

84. J Herrans tienare, lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

85. J andar och the rättferdigas siälar, lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

86. J helige, som elände och bedröfwade ären, lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

87. Anania, Asaria och Misael, lofwer Herran, priser och vphöijer honom ewinnerliga.

88. Ty han hafwer förlossat oß vthu helwetet;

89. Och hafwer hulpet oß ifrå döden, och frälst oß vthu then glödande vgnen, och mitt i elden bewarat oß.

90. Tacker Herranom, ty han är godh, och hans mildhet warar ewinnerliga.

91. Alle J som Herran fruchten, lofwer alla gudars Gudh, priser och vphöijer honom, at hans mildhet warar ewinnerliga.

Manasse Böön, Juda Konungs, tå han fången war i Babel. 2. Chrön. 33. efter 12 v.

Manasse vphöijer Gudz macht och godhet, v. 1. Och bekänner sina synder, för hwilka han ett bedröfwat samwet hafwer, v. 8. Och beder hierteliga at Gudh wille honom hans mißgierning förlåta, v. 11.

Herre alsmächtige, wåra fäders Abrahams, Jsaacs och Jacobs, och theras rättferdiga sädz Gudh,

2. Tu som himmel och jord medh alt thet ther vthi är, giordt hafwer;

3. Och hafwer besiglat hafwet medh titt budh, och hafwer beslutet och besiglat diupet,

4. Til tins förskräckeliga och lofliga namns ähro, så at hwar man måste förskräckias för tigh, och fruchta för tine stora macht.

5. Ty tin wrede och hotan öfwer syndarena är odrägelig:

6. Men then barmhertighet som tu vthlåfwar, är omätelig, och kan icke vthransakas:

7. Ty tu äst Herren then alrahögste öfwer hela jordena, långmodig och ganska mild, och straffar icke menniskiorna gierna: ty tu Herre hafwer tilsagt boot och bättring til syndernas förlåtelse.

8. Men efter tu äst the rättferdigas Gudh, så hafwer tu icke satt them rättferdiga Abraham, Jsaac och Jacob boot, som emot tigh intet syndade:

9. Men jagh hafwer syndat, och mina mißgierningar äro flere än sanden widh hafwet är, och är krökt i swår jernband, och hafwer inga roo:

10. Therföre, at jagh hafwer vpwäckt tina wrede, och mycket illa giordt in för tigh, ther medh, at jagh sådana styggelse, och så stoor förargelse åstadh kommet hafwer.

11. Therföre böijer jagh nu mins hiertas knä, och beder tigh Herre om nåde. Ach Herre! jagh hafwer syndat; syndat hafwer jagh, och känner mina mißgierningar.

12. Så beder jagh nu, och förmanar tigh (innerligen suckar) förlåt migh thet, o Herre, förlåt migh thet; lät migh icke i mina synder förgås, och lät straffet icke blifwa ewigt öfwer migh:

13. Vtan wärdigas hielpa migh owärdigan, efter tina stora barmhertighet:

14. Så wil jagh lofwa tigh i alla mina lifsdagar: ty tigh lofwar all himmelens häär, och tigh skal man prisa altid och ewinnerliga: Amen.