Salomos Predikare

1. Capitel.

Salomo lärer at alt thet som i werldene är, ja, menniskian och hennes werck, är fåfängeligit, v. 2. Begärelsen warder aldrig mättad, v. 8. J werldene skeer intet nytt; men somt kan synas nytt, efter thet är owant i wår tijd, v. 9. Sedan bewiser han af sitt exempel, at menniskio wijshet kan intet rätta alt thet som orätt är; och hafwer qwaal och mycken grämelse medh sigh, v. 12.

Thetta är Predikarens ord, Davidz sons, Konungs i Jerusalem.

2. Alt är fåfängelighet, sade Predikaren: alt är icke annat än fåfängelighet.

3. Hwad hafwer menniskian meer af alla sine mödo som hon hafwer vnder solene?

4. Een slächt förgås, then andra kommer til; men jorden blifwer ewinnerliga.

5. Solen går vp, och går neder, och löper til sitt rum, at hon ther igen vpgå skal.

6. Wädret går söder vth, och kommer norr igen, och åter på thet rum igen ther thet begynte.

7. Alla floder löpa i hafwet, doch warder icke hafwet thes fullare: til thet rum ther the vthflyta, tijt flyta the igen.

8. All ting äro mödosam så at ingen kan vthtalat. Ögat seer sigh aldrig mätt, och örat hörer sigh aldrig mätt:

9. Hwad är thet som skedt är? Thet samma som här efter skee skal. Hwad är thet man giordt hafwer? Thet samma som man här efter ännu giöra skal: och skeer intet nytt vnder solene.

10. Skeer ock något ther man af säija kan: Sij, thet är nytt? Ty thet är ock förr skedt i the förra tider, som för oß warit hafwa.

11. Man kommer intet ihogh, huru thet tilförene gånget är; eij heller kommer man ihogh hwad här efter kommer, när them som tilkommande äro.

12. Jagh Predikare war Konung öfwer Jsrael i Jerusalem:

13. Och gaf mitt hierta til at wijsliga sökia och ransaka alt thet man giör vnder himmelen. Sådana vsla mödo hafwer Gudh gifwit menniskiors barn, at the sigh ther vthi qwälja skola.

14. Jagh såg på alt thet vnder solene skeer, och sij, thet war alt fåfängelighet och jämmer.

15. Krokot kan icke warda rätt; icke heller kunna bristerna warda räknade.

16. Jagh sade i mitt hierta: Sij, jagh är härlig worden, och hafwer meer wijshet än alla the som för migh warit hafwa i Jerusalem; och mitt hierta hafwer mycket lärdt och försökt:

17. Och gaf ock så mitt hierta ther til, at jagh måtte lära wijshet, och dårskap, och klokhet: men jagh förnam at thet är ock möda:

18. Ty ther mycken wijshet är, ther är mycken grämelse: och then mycket försöker han måste mycket lida.

2. Capitel.

Lefwa i wällust, är fåfängeligit, v. 1. Skickelighet, macht, härlighet, regemente, rikedom, wijshet, lekammelig frögd och glädie, alt är fåfängeligit, v. 3. The wisas wilkor är icke bättre än the dårars, ty i längdene warder alt förgätit, och alle måste wij döö, v. 12. The wisas och flitigas arbete kommer som oftast dårar i händer, v. 18. Therföre är alrabäst, at bruka i stillhet och i gudzfruchtan, hwad Gudh förlänar, v. 24.

Jagh sade i mitt hierta: Nu wäl, jagh wil lefwa wäl, och giöra migh goda dagar: men sij, thet war ock fåfängelighet.

2. Jagh sade til löijet: Tu äst galet; och til glädiena: Hwad giör tu?

3. Tå tänckte jagh i mitt hierta, at hålla mitt kött ifrå wijn, och hålla mitt hierta til wijshet, at jagh måtte klook warda, til thes jagh måtte lära hwad menniskiomen nyttigt wore til at giöra, så länge the lefwa vnder himmelen.

4. Jagh giorde stoor ting; jagh bygde huus, planterade wijngårdar.

5. Jagh giorde migh örtagårdar och trägårdar, och planterade ther vthi allahanda fruchtsam trää.

6. Jagh giorde migh dammar til at watna skogen af the gröna trää.

7. Jagh hade tienare, och tienarinnor, och tienstefolck: jagh hade större ägodelar i fää och fåår än alle the som för migh woro i Jerusalem.

8. Jagh församlade migh ock silfwer och guld, och en skatt af Konungom och landom: jagh bestälte migh sångare och sångerskor, och menniskiors wällust, allahanda strängiaspeel:

9. Och förkofrade migh öfwer alla the som för migh warit hade i Jerusalem: blef ock wijshet när migh:

10. Och alt thet min ögon önskade lät jagh them få, och förtog mino hierta ingen glädie, så at thet gläddes af alt mitt arbete: och thet hölt jagh för min deel af alt mitt arbete.

11. Men tå jagh såg på all min werck som min hand giordt hade, och then mödo som jagh haft hade: sij, tå war thet alt fåfängelighet och jämmer, och intet annat vnder solene.

12. Tå wände jagh migh til at see wijshet, (och klokhet) galenskap och dårskap: ty hwilken är then menniskia, som thet giöra kan efter Konungenom then henne giordt hafwer.

13. Tå såg jagh at wijsheten öfwergick dårskapen såsom liuset mörkret:

14. Så at then wise hafwer sin ögon i hufwudet; men the dårar gå i mörkret; och märckte doch, at them ena går som them andra.

15. Tå tänckte jagh i mitt hierta: medan them galnom går såsom migh, hwarföre hafwer jagh tå farit efter wijshet? Tå tänckte jagh i mitt hierta, at sådant är ock fåfängelighet.

16. Ty man täncker icke på then wisa ewinnerliga, såsom icke heller på then galna; och the tilkommande dagar förgäta alt: och såsom then wise döör, så ock then galne:

17. Therföre leddes migh lefwa: ty thet behagade migh illa alt thet vnder solene skeer, at thet så alstings fåfängeligit och mödosamt är.

18. Och migh leddes widh alt mitt arbete, som jagh vnder solene hade, at jagh måste lefwa thet ene menniskio, som efter migh komma skulle.

19. Ty ho weet, om han skal warda wijs eller galen? Och skal doch råda öfwer alt mitt arbete, thet jagh hafwer wijsliga giordt vnder solene: thet är ock fåfängelighet.

20. Therföre wände jagh migh, at mitt hierta skulle aflåta af allo arbete som jagh giorde vnder solene.

21. Ty een menniskia som sitt arbete medh wijshet, förnuft och skickelighet giordt hafwer, thet måste hon låta enom androm til arfs, then ther vppå intet arbetat hafwer: thet är ock fåfängelighet och een stoor olycka.

22. Ty hwad får menniskian af alt sitt arbete, och hiertans bekymmer som hon hafwer vnder solene?

23. Vtan sweda, grämelse och sorg i alla sina lifsdagar; så at ock hennes hierta icke kan hafwa roo om nattena: thet är ock fåfängelighet.

24. Är tå nu menniskione icke bättre äta och dricka, och giöra sine siäl goda dagar i sitt arbete? Men thet såg jagh ock, at thet kommer af Gudz hand.

25. Ty ho hafwer gladare ätet, och kräseligare lefwat än jagh?

26. Ty then menniskia som honom täck är, gifwer han wijshet, förnuft och glädie; men syndarenom gifwer han olycko, at han församlar och lägger tilhopa, och thet warder doch them gifwit som Gudi täck är: ty är thet ock icke annat än jämmer.

3. Capitel.

Alt thet i werldene skeer hafwer sin tijd: J otijd något företaga är fåfängt, v. 1. Wij bekymbre oß om mycket; men Gudh weet bästa tiden, och then hafwer bäst, som låter sigh nöija medh thet Gudh giör, och är gladh, v. 10. Thet går doch likwäl efter Gudz wilja, v. 14. Sedan klagar wise mannen, at vthi regementet och i domare kall går som mäst illa til: therföre måste Gudh wara domare öfwer alla, v. 16. Och efter menniskian måste döö, och efter vthwertes anseende hafwer enahanda wilkor medh fää, är rådeligit at hon är rolig i sitt arbete, v. 18. Och lägger sigh icke förmycket ondt före, v. 22.

All ting hafwa sin tijd, och alt thet man företager vnder himmelen hafwer sina stund.

2. Födas hafwer sin tijd, döö hafwer sin tijd: plantera hafwer sin tijd, vpryckia thet som planterat är hafwer sin tijd.

3. Dräpa hafwer sin tijd, läkia hafwer sin tijd: nederbryta hafwer sin tijd, byggia hafwer sin tijd.

4. Gråta hafwer sin tijd, lee hafwer sin tijd: klaga hafwer sin tijd, dantsa hafwer sin tijd.

5. Förkasta steen hafwer sin tijd, församla steen hafwer sin tijd: famntaga hafwer sin tijd, hafwa famntag fördrag hafwer sin tijd.

6. Vpsökia hafwer sin tijd, borttapa hafwer sin tijd: behålla hafwer sin tijd, bortkasta hafwer sin tijd.

7. Sönderrifwa hafwer sin tijd, samman söma hafwer sin tijd: tiga hafwer sin tijd, tala hafwer sin tijd.

8. Älska hafwer sin tijd, hata hafwer sin tijd: strijd hafwer sin tijd, frijd hafwer sin tijd.

9. Man arbete huru man wil, så kan man intet meer vthrätta.

10. Ther af såg jagh then mödo som Gudh menniskiomen gifwit hafwer, at the ther vthi skola plågade warda:

11. Men han giör all ting wäl i sinom tijd, och låter theras hierta ängslas ther om huru thet gå skal i werldene: ty menniskian kan doch icke finna vppå thet werck som Gudh giör, hwarken begynnelse eller ända.

12. Therföre märckte jagh at intet är bättre ther vthi, än at wara gladh, och fara wäl medh sigh i sina dagar.

13. Ty hwar och een menniskia som äter och dricker, och är widh ett godt modh i alt sitt arbete, thet är en Gudz gåfwa.

14. Jagh märcker at alt thet som Gudh giör, thet består altid; man kan intet läggia ther til, eller taga ther ifrå: och sådant giör Gudh på thet at man skal fruchta honom.

15. Hwad Gudh giör, thet blifwer så; och hwad han giöra wil, thet måste skee: ty han täncker ther til, och fulföljer thet.

16. Ytterligare såg jagh vnder solene domare säte, ther war ett ogudachtigt wäsende; och rättwisones säte, ther wore ogudachtige.

17. Tå tänckte jagh i mitt hierta: Gudh måste döma then rättferdiga och then ogudachtiga: ty alt thet man företager hafwer sin tijd, och all werck.

18. Jagh sade i mitt hierta om menniskiors wäsende: Skulle Gudh vthwälja them, och låter thet doch så synas som the woro fää?

19. Ty menniskione går såsom fää: såsom thet döör, så döör ock hon, och hafwa alle enahanda anda; och menniskian hafwer intet meer än fää: ty alt är fåfängelighet.

20. Alt faar til ett rum; alt är giordt af stofft, och warder til stofft igen.

21. Ho weet om menniskiones ande faar vp åth, och fänadens ande neder åth vnder jordena?

22. Therföre säger jagh, at intet är bättre, än at een menniskia är gladh i sitt arbete; ty thet är hennes deel: ty ho wil ther til komma henne, at hon seer hwad efter henne skee skal.

4. Capitel.

The ringare warda af the mächtiga förtryckte, och hafwa ingen som them kan hielpa, v. 1. Är någor skickelig och snäll, han warder af dårar hatad, v. 4. The som vthan ächtenskap lefwa the bekymra sigh och arbeta, och weta icke för hwem, v. 7. Bättre är theras lägenhet som i ächtenskap lefwa, the trösta sigh widh hwar annan; styrckia och vprätta hwar annan i nödene, v. 9. Månger kommer ifrå stoor olycko til Konungawälde; månger är til stoor härlighet född, och kommer likwäl på obestånd, v. 13. Sidst rådes til san gudzfruchtan, v. 17.

Jagh wände migh, och såg på alla them som orätt lida vnder solene: och sij, ther woro theras tårar som orätt lida, och hade ingen tröstare; och the som orätt giorde, woro alt förmächtige, så at the ingen tröstare få kunde.

2. Tå prisade jagh the döda, som allaredo afledne woro, meer än the lefwande, som ännu lijf hade;

3. Och then som ännu icke är til, meer än them båda, och icke försöker thet onda som vnder solene skeer.

4. Jagh såg på arbete och skickelighet i alla saker: ther hatar hwar annan. Thet är ock intet annat än fåfängelighet, och bekymmer:

5. Ty en dåre knäpper samman händerna, och fräter sitt kött.

6. Bättre är een hand full i rolighet, än båda händerna fulla i mödo och jämmer.

7. Jagh wände migh, och såg fåfängelighet vnder solene.

8. En är ensam, och icke sielf annar, och hafwer hwarken barn eller syskon, likwäl är ingen ände på hans arbete, och hans ögon warda aldrig mätt af rikedomar. För hwem arbetar jagh doch, och giör icke mine siäl godt? Thet är ju ock fåfängelighet, och ondt bekymmer.

9. Så är nu bättre twå än en: ty the hafwa doch gagn af theras arbete.

10. Faller en af them, så hielper hans stalbroder honom vp igen: wee honom som är allena; faller han så är ingen annar för handene som honom vphielper:

11. Ock när twå liggia tilhopa wärma the sigh: huru kan en ensamer blifwa warm?

12. En kan warda öfwerwunnen, men twå kunna stå emot: ty ett trefalt reep går icke lätteliga sönder.

13. Ett fattigt barn och wijst, är bättre än en gammal Konung som en dåre är, och kan icke taga sigh wahra.

14. En kommer vthaf fängelse til Konungawälde; och en som i Konungawälde född är, warder fattig.

15. Och jagh såg at alle lefwande vnder solene, wandrade medh ett annat barn, som i thes andra stadh vpkomma skulle.

16. Och på folcket som för honom gick, war ingen ände: och the som efter honom gingo, gläddes doch intet widh honom: thet är ju ock intet annat än fåfängelighet och jämmer.

17. Bewara tin foot när tu går til Gudz huus, och kom til at höra; thet är bättre än the dårars offer: ty the weta icke hwad ondt the giöra.

5. Capitel.

Jgudztiensten skal man taga sigh wahra för mång ord, antingen man hörer Gudz ord, v. 1. Eller giör något löfte, v. 3. Eller vthi skriftermål, v. 5. Skeer någrom orätt, ther är öfwerheten domare vthi, v. 7. En girig hafwer sielf minsta nyttan af fina penningar; bekymmer och en orolig sömn, en mödosam vthgång af thenna werldene, och hans barn hafwa ther liten fromma af, v. 9. Therföre är bäst, at hwar tackar Gudh för sin deel; brukar then sigh til godo, och är gladh, v 17.

War icke förhastig medh tinom mun, och lät titt hierta icke hasta til at något tala in för Gudh: ty Gudh är i himmelen och tu på jordene: therföre lät tin ord wara fåå.

2. Ty ther många omsorger äro, ther komma drömer; och ther mång ord äro, ther hörer man en dåra.

3. När tu giör Gudi ett löfte, så fördrög icke fulkomnat: ty han hafwer intet behagh til dårar: hwad tu låfwar thet hålt.

4. Thet är bättre at tu intet låfwar, än at tu icke håller thet tu låfwar.

5. Städ icke tinom mun, at han förförer titt kött; och säg icke för Ängelen: Jagh är oskyldig: Gudh måtte wredgas öfwer tina röst, och fördöma all tina händers werck.

6. Ther månge drömer äro, ther är fåfängelighet, och många ord: men fruchta tu Gudh.

7. Seer tu enom fattigom skee orätt, och rätt och rättwiso i landena borttagas, förvndra tigh icke ther öfwer: ty thet är ännu en högre wächtare öfwer the höga, och äro ännu högre öfwer the båda.

8. Ther öfwer är Konungen i hela landet, at marken må warda brukad.

9. Then som älskar penningen, han warder aldrig mätt af penningar; och then ther rikedom kär hafwer, han skal ingen nytto få ther af: thet är ock fåfängelighet.

10. Ty ther mycket godz är, ther äro månge som ätat: och hwad nytto hafwer han ther af som thet hafwer, annat än at han seer ther vppå medh ögonen?

11. Then ther arbetar, honom är sömnen söt, ehwad han hafwer litet eller mycket ätet; men thens rikas öfwerflödighet städer honom icke sofwa.

12. Thet är een ond plåga som jagh såg vnder solene, nemliga, at rikedomar warda förwarade honom til skada som them äger.

13. Ty then rike förgås medh stoor jämmer: och om han hafwer födt en son, honom blifwer intet i händerna.

14. Såsom han är naken kommen af sitt moderlif, så faar han bort igen som han kommen är, och tager intet medh sigh af alt sitt arbete i sine hand, när han bortfar.

15. Thet är een ond plåga, at han så hädan faar som han kommen är: hwad hielper thet honom tå, at han i wädret arbetat hafwer?

16. Alla sina lifsdagar hafwer han ätit i mörkret, och i stoor grämmelse, och kranckhet, och bedröfwelse.

17. Så håller jagh thet nu för thet bästa, när man äter och dricker, och är widh ett godt modh, i alt arbete som en giör vnder solene alla sina lifsdagar, som Gudh honom gifwer: ty thet är hans deel.

18. Ty hwilko menniskio Gudh gifwer rikedom, och ägodelar, och wälde, at hon ther af äter och dricker på sin deel, och är gladh i sitt arbete, thet är een Gudz gåfwa.

19. Ty han täncker icke mycket på thetta elända lifwet, efter Gudh frögdar hans hierta.

6. Capitel.

Thet är een stoor plåga at hafwa stora rikedomar och ähro, och icke kunna nyttiat, och altid åstunda meer, v. 1. Hwad tu äst wijs, ringa eller fattig, så skiöt titt kall, och war tilfridz medh thet tu hafwer, v. 7. Tu äst doch een menniskia, och kommer intet längre än Gudh wil, v. 10.

Thet är ett ondt ting som jagh såg vnder solene, och är allmenneligit medh menniskiorna:

2. En hwilkom Gudh hafwer gifwit rikedom, ägodelar och ähro, och honom fattas intet thet hans hierta begärar, och Gudh gifwer honom doch icke macht til at nyttiat; vtan en annar förtärer thet: thet är fåfängelighet, och een ond plåga.

3. Födde han än hundrade barn, och hade så långt lijf, at han i mång åhr lefde; och hans siäl kunde icke mätta sigh af ägodelar, och blefwe vthan graf: om honom säger jagh, at en otida född är bättre än han.

4. Ty han kommer i fåfängelighet, och i mörker faar han bort, och hans namn blifwer betäckt i mörker.

5. Han hafwer ingen glädie af solene, och hafwer ingen roo, hwarken här eller ther.

6. Om han än lefde i twtusend åhr, så är han aldrig wäl til fridz: kommer thet icke alt vthi ett rum?

7. Hwarjo och ene menniskio är arbete pålagt efter hennes mått; men hiertat kan icke blifwa ther widh.

8. Ty hwad vthrättar en wijs meer än en dåre? Hwad tager sigh then fattige före, at han wil wara ibland the lefwande?

9. Thet är bättre at bruka the ägodelar som förhandene äro, än fara efter andra: thet är ock fåfängelighet och jämmer.

10. Hwad äret? Fast än en högt berömder är, så weet man doch at han är een menniskia, och kan icke träta medh thet som honom förmächtigt är.

11. Ty fåfängeligheten är alt förmycken: hwad hafwer een menniskia meer ther af?

7. Capitel.

Salomo lärer, at ett godt rychte är thet bästa som en kan lefwa efter sigh, v. 1. Sedan omsorg och glädie; om tolamod, om wijshet och arfwedelar, v. 3. At man skal wara rolig i motgång och medgång: om måtta i all ting, v. 14. At menniskelig wijshet är godh; men ther är intet til at förlåta sigh vppå, thet faller mycket före, och man kan snart fela, v. 20.

Ty ho weet hwad menniskione nyttigt är i sin lifstijd, medan hon lefwer i sine fåfängelighet, hwilken är som en skugge? Eller ho wil säija menniskione, hwad efter henne komma skal vnder solene?

2. Ett godt rychte är bättre än godh salwa; och dödsens dagh bättre än födelse dagen.

3. Bättre är gå i sorgahuus än i gästabods huus: vthi thet ena är alla menniskiors ändalycht, och then lefwande lägger thet vppå hiertat.

4. Sörja är bättre än lee: ty genom sorg warder hiertat förbättrat.

5. The wisas hierta är i sorgahuset; och dårars hierta i glädiehuset.

6. Bättre är höra thens wisas straff, än at höra dårars sång.

7. Ty dårars löije är såsom sprakande af törne vnder grytone: och thet är ock fåfängelighet.

8. En genwördig giör en wisan owiljog, och förderfwar ett mildt hierta.

9. Änden på ett ting är bättre än thes begynnelse: en tolig ande är bättre än en högh ande.

10. War icke hastig til wrede: ty wreden hwilar vthi ens dåras hierta.

11. Säg icke: Hwad är thet, at the förra dagar woro bättre än thenne? Ty tu frågar sådant icke wijsliga.

12. Wijshet är godh medh arfwedelen; och hielper at en kan glädia sigh af solene.

13. Ty wijshet beskärmar; penningar beskärma ock: men wijsheten gifwer lijf honom som henne hafwer.

14. Se på Gudz werck: ty ho kan rätta thet han giör krokot?

15. J goda dagar war gladh; och then onda dagen tag ock til godo: ty thenna skapade Gudh jämte them andra, at menniskian icke skal weta hwad tilkommande är.

16. Jagh hafwer allahanda sedt i mine fåfängelighets tijd: thet är en rättferdig, och förgås i sine rättferdighet; och thet är en ogudachtig, som länge lefwer i sine ondsko.

17. War icke alt förmycket rättferdig, eij heller förmycket wijs; at tu icke förderfwar tigh.

18. War icke alt förmycket ogudachtig, och galnas icke; at tu icke döör i otijd.

19. Thet är godt at tu thetta fattar, och at tu ock icke släpper thet andra vthu tine hand: ty then ther Gudh fruchtar, han vndkommer thet alt.

20. Wijshet stärcker then wisa, meer än tijo wäldige som i stadenom äro.

21. Ty thet är ingen menniskia på jordene som godt giör, och icke syndar.

22. Lägg ock icke på hiertat alt thet man säger; på thet tu icke skalt höra tin tienare banna tigh.

23. Ty titt hierta weet, at tu ock ofta androm bannat hafwer.

24. Sådant alt hafwer jagh försökt wijsliga: Jagh tänckte: Jagh wil wara wijs, men wijsheten kom långt ifrå migh.

25. Thet är fierran, hwad skal thet warda? Och thet är fast diupt, ho kan finnat?

26. Jagh wände mitt hierta til at förfara, och vpspörja, och vpsökia wijshet och kånst, til at förfara the ogudachtigas dårhet, och the galnas wilfarelse:

27. Och fan at een sådana qwinna', hwilkens hierta är näät och snara, och hennes händer boijor äro, är bittrare än döden: then Gudi täck är, han vndkommer henne; men syndaren warder genom henne fången.

28. Se, thet hafwer jagh funnet, säger Predikaren, hwart efter thet andra, at jagh måtte finna kånst:

29. Och min siäl söker ännu, och hafwer intet funnet: ibland tusende hafwer jagh funnet en man; men ingen qwinno hafwer jagh funnet ibland alla.

30. Allena, skåda här til: Jagh hafwer funnet, at Gudh hafwer giordt menniskiona rätta; men the sökia många kånster.

8. Capitel.

Man skal wandra försichteliga, lyda och ähra Öfwerhetena, och achta tiden; ty ingen weet sins lijfs längd, v. 1. Jngen må stå efter högh kall: ty mången är medh nesa ther ifrå kommen, v. 19. Och medh the ogudachtiga lychtas gemenligen illa, v. 11. Alle äro fåfängeligheten vndergifne, och orsaken til alt som på jordene skeer, weet Gudh allena: therföre skal ingen sigh ther om bekymra, vtan lefwa i stillhet, gladelig vthi sitt kall, v. 14.

Ho är som en wijs? Och ho kan thet vthtyda? Menniskiones wijshet vplyser hennes ansichte; men then ther oförwägen är, honom hatar man.

2. Jagh håller Konungens ord, och Gudz eed.

3. War icke förhastig til at gå ifrå hans ansichte; och blif icke i een ond saak: ty han giör hwad honom lyster.

4. J Konungens ord är macht; och ho kan säija til honom: Hwad giör tu?

5. Then ther budet håller, han skal intet ondt försökia; men ens wijs mans hierta weet tijd och sätt.

6. Ty hwart och ett anslag hafwer sin tijd och sätt: ty menniskiones olycka är myckin medh henne.

7. Ty hon weet icke hwad warit hafwer; och ho kan säija henne hwad warda skal?

8. Een menniskia hafwer icke macht öfwer andan, til at förmena andan; och hafwer icke macht i dödsens tijd, och warder icke löös gifwen i stridene: och ett ogudachtigt wäsende hielper then ogudachtiga intet.

9. Alt thet hafwer jagh sedt, och gaf mitt hierta til all werck som skee vnder solene: een menniskia råder vnderstundom öfwer then andra sigh til skada.

10. Och ther såg jagh ogudachtiga som begrafne woro; som gånget och wandrat hade i heligt rum, och woro förgätne i staden, at the så giordt hade: thet är ock fåfängelighet.

11. Efter thet icke strax går domen öfwer onda gierningar, warder menniskiones hierta fult til at giöra ondt.

12. Om en syndare hundrade resor illa giör, och doch länge lefwer, så weet jagh likwäl at them warder wäl gångande som Gudh fruchta, the som hans ansichte fruchta.

13. Ty them ogudachtiga warder icke wäl gångandes; och såsom en skugge skola the icke länge lefwa, som icke Gudh fruchta.

14. Thet är een fåfängelighet som skeer vppå jordene: någre äro rättferdige, och them går såsom the hade the ogudachtigas gierningar giordt; och någre äro ogudachtige, och them går såsom the hade the rättferdigas gierningar giordt: Jagh sade: thet är ock fåfängelighet.

15. Therföre prisade jagh glädiena, at menniskian intet bättre hafwer vnder solene, än äta och dricka, och wara gladh: och sådant får hon af sitt arbete i sina lifsdagar, som Gudh henne gifwer vnder solene.

16. Jagh gaf mitt hierta til at weta wijshet, och til at skåda then wedermödo som på jordene skeer: at ock en hwarken dagh eller natt får sömn i sin ögon.

17. Och jagh såg all Gudz werck: ty een menniskia kan icke finna thet werck som vnder solene skeer: och ju meer menniskian arbetar til at sökia, ju mindre finner hon: om hon än säger: Jagh är wijs, och weet thet, så kan hon doch icke finnat.

9. Capitel.

Motgång och medhgång, giör icke här i werldene någon åthskilnad emellan onda och goda; som them ena går, så går ock them andra, v. 1. Therföre skal man intet läggia werlden på sinnet, vtan lefwa wäl, och wara gladh och frimodig, v. 7. Jngen kan olyckona vndfly medh sin snällhet, v. 11. Wijshet är bättre än ens dåras wälde; och lida är bättre än sträfwa öfwer machten, v. 13.

Ty jagh hafwer alt sådant lagt på hiertat, til at ransaka alt thetta, at någre rättferdige och wise äro, hwilkes vnderdåner i Gudz hand äro: doch weeingen menniskia någors kärlek, eller haat, som han hafwer för sigh.

2. Thet wederfars så them ena som them andra; them rättferdiga, såsom them orättferdiga; them goda och rena, såsom them orena; them som offrar, såsom honom som intet offrar: såsom thet går them goda, så går thet ock syndarenom; såsom meenedarenom går, så går ock honom som eden fruchtar.

3. Thet är een ond ting ibland alt thet som vnder solene skeer, at them ena så går som them andra: ther af warder ock menniskiones hierta fult medh arghet, och galenskap är i theras hierta så länge the lefwa, sedan måste the döö.

4. Hwad skal man tå af the båden vthwälja? Så länge som man lefwer skal man hoppas: ty en lefwande hund är bättre än ett dödt leijon.

5. Ty the lefwande weta at the skola döö; men the döde weta intet, the förtiena ock intet meer: ty theras åminnelse är förgäten;

6. Så at man icke meer älskar them, hatar eller afwundas widh them; och hafwa ingen deel meer på werldene i allo thy som vnder solene skeer.

7. Så gack bort, och ät titt brödh medh frögd, drick titt wijn medh godt modh: ty tin werck täckias Gudi.

8. Lät tin kläder altid wara hwijt; och lät icke fattas salwo på titt hufwud.

9. Bruka tin tijd medh tine hustru then tu älskar, så länge tu behåller thetta fåfängeliga lifwet, thet (Gudh) tigh vnder solene gifwit hafwer, så länge titt fåfängeliga lijf warar: ty thet är tin deel i lifwena, och i titt arbete, som tigh vnder solene gifwit är.

10. Alt thet tigh förekommer at giöra, thet giör friliga: ty i grafwene, tijt tu faar, är hwarken gierning, kånst, förnuft eller wijshet.

11. Jagh wände migh, och såg huru thet tilgår vnder solene, at thet icke hielper til at löpa at man är snar: til strijd hielper icke at man är starck; til bärgning hielper icke at en är snäll; til rikedom hielper icke wara klook; at en hafwer ynnest hielper icke at han sin tingest wäl kan: vtan thet står alt til tiden och lyckona.

12. Ock weet menniskian icke sin tijd: vtan såsom fiskarna warda fängne medh en skadelig krook, och såsom foglarna warda fångne medh snarone, så warda ock menniskiorna bortryckte i ondom tijd, när han hasteliga kommer öfwer them.

13. Jagh hafwer ock sedt thenna wijshetena vnder solene, then migh stoor syntes:

14. At en liten stadh war, och fögo folck ther inne; och kom en mächtig Konung, och belade honom, och bygde stoor bolwercke ther omkring:

15. Och ther inne wardt funnen en fattig wijs man, then medh sine wijshet kunde hielpa staden; och ingen menniskia tänckte på then samma fattiga mannen.

16. Tå sade jagh: Wijshet är ju bättre än starckhet; likwäl wardt thens fattigas wijshet förachtad, och hans ord wordo intet hörd.

17. Thetta wåller, the wisas ord gälla meer när the stilla, än herrarnas roop när the dårar.

18. Ty wijshet är bättre än harnesk: men en endeste skalck förderfwar mycket godt.

10. Capitel.

Thet händer ofta at dårar äro rådande, och the wise warda intet hörde, v. 1. Then i höga ting något förandra wil, han hafwer möda ther af, v. 8 Lackare skal man icke gierna höra, v. 11. När barn, försumeliga, och drinckare regera, går illa til i landet, v. 16. Doch skal man icke förtala eller försmäda öfwerhetena, v. 20.

Onda flugor förderfwa goda salwo: therföre är dårskap stundom bättre än wijshet och ähra.

2. Ty thens wisas hierta är på hans högra hand; men thens galnas hierta är på hans wenstra.

3. Och äntå at then galne sielf galen är i sin anslag, håller han likwäl alla för galna.

4. Therföre om ens wäldigs mans trugh hafwer framgång emot tin wilja, så gif tigh icke öfwer: ty vndraga stillar mycket ondt.

5. Thet är ännu een vsel ting som jagh såg vnder solene, nemliga, oförstånd thet ibland the wäldiga allmänneligit är:

6. At en dåre sitter i stora wärdighet; och the rike sittia nedre.

7. Jagh såg tienare på hästar; och Förstar gå til footz såsom tienare.

8. Men then ena groop grafwer, han skal sielf falla ther vthi: och then en gård rifwer, honom skal stinga en orm.

9. Then ther stenar bortwältar, han skal hafwa ther mödo medh: then som wedh klyfwer, han warder sargad ther af.

10. Tå ett jern sliött warder, och mister skarphetena, så måste man medh mödo hwässat igen: altså följer ock wijsdom efter flijt.

11. En lackare är icke bättre än en orm, som obesworen stinger:

12. The ord som gå af ens wijs mans mun äro täckelig; men ens dåras läppar vpswälga honom.

13. Begynnelse på hans ord är dårskap; och änden är skadelig galenskap.

14. En dåre hafwer mång ord: ty menniskian weet icke hwad warit hafwer; och ho wil säija henne hwad efter henne komma skal?

15. The dårars arbete warder them swårt, efter man icke weet gå in i staden.

16. Wee tigh land, hwilkes Konung barn är och hwilkes Förstar bittida äta.

17. Wäl är tigh land, hwilkes Konung ädla är; och hwilkes Förstar äta i rättom tijd, til styrckio, och icke til wällust.

18. Ty för lätia skul förfalla bielkarna, och för försumeliga händer skul, warder huset drypande.

19. Thet wåller, at the bereda brödh til wällust, och winet måste glädia the lefwande; och penningen måste them alt vthrätta.

20. Banna icke Konungenom i titt hierta, och banna icke them rika i tinom sängakamar: ty foglarna vnder himmelen föra tina röst, och the ther wingar hafwa, säija thet efter.

11. Capitel.

Man skal wara gifmild emot fattiga och främmande, medan tilfälle gifs, at man af Gudh må funnen warda i goda gierningar, v. 1. Hwad Gudh warder giörandes, wetst tu icke, v. 5. Men war tu flitig i titt kall och försichtig, v. 6. Ty om ock een menniskia gladh är och länge lefwer, så komma likwäl så många onda dagar, at hon får sorg nogh, v. 7. Man bör wara gladh medan man hafwer tilfälle: ty thet förgår snart, v. 9.

Lät titt brödh fara öfwer watn, så warder tu thet finnandes i längdene.

2. Skift vth emellan siu, ock emellan otta: ty tu wetst icke hwad olycka pa jordene komma kan.

3. När molnskyarna fulle äro, så gifwa the regn på jordena: och när trädh faller, thet falle söder vth, eller norr vth, på hwilket rum thet faller, ther blifwer thet liggiandes.

4. Then som achtar på wädret, han sår intet; och then som vppå skyarna skådar, han skär intet vp.

5. Såsom tu icke wetst wädrens wägh, och huru benen i moderlifwet tilredd warda; så kant tu ock icke weta Gudz werck som han alt giör.

6. Så tina sädh om morgonen, och hålt icke vp medh tine hand om aftonen: ty tu wetst icke hwilket thera bättre lyckas kan: och om både lyckades, så wore thet thes bättre.

7. Liuset är sött, och ögomen är liuft at see solena.

8. Om een menniskia i lång tijd lefwer, och är gladh i all ting, så täncker han doch allenast på the onda dagar, at the så månge äro: ty alt thet honom wederfars, är fåfängelighet.

9. Så gläd tigh nu, tu yngling, i tinom vngdom, och lät titt hierta wara gladt i tinom vngdom: giör hwad tino hierta lyster, och tinom ögom behagar: och weet, at Gudh skal för alt thetta hafwa tigh fram för domen.

10. Lägg bort sorg vtaf titt hierta, och kasta bort thet onda ifrå tinom kropp: ty barndom och vngdom är fåfängelighet.

12. Capitel.

Wän tigh til gudzfruchtan strax af vngdomen: ty när åldriga dagar komma, medh siukdom och allahanda feel, ästu mindre beqwem ther til, v. 1. Täna på hwar tu skalt blifwa efter thetta lifwet, förr än döden kommer, v. 6. Sedan besluter Salomo, at thenna är een hälsosam lära: allehanda lärdomar äro icke gode, v. 8. Men summan på all godh lärdom är thenna: Fruchta Gudh, och hålt hans budh, och tänck at alla tina gierningar skola komma fram för Gudz doom, v. 13.

Tänck vppå tin skapare i tinom vngdom: förr än the onda dagar komma; och åhren nalkas, tå tu warder säijandes: The behaga migh intet.

2. Förr än solen och liuset, månen och stiernorna mörke warda; och molnen igen komma efter regn.

3. På then tijd tå wächtarena i huset darra, och the starcke krökia sigh, och mölnarena stå fåfänge, therföre at the så fåå wordne äro; och synen warder mörk genom fenstren:

4. Och dörarna på gatone tilslutna warda, så at rösten af qwarnene tystnar, och vpwaknar när foglen siunger, och sångsens döttrar warda nedertryckta:

5. Så at the ock för högderna fruchta sigh, och rädas på wägen: när mandelträd blomstras, och gräshoppan förtynges, och all lust förgås: ty menniskian faar tijt hon ewinnerliga blifwa skal; och the som gråta gå omkring på gatone.

6. Förr än silftåget bortkommer, och guldkällan vthlöper, och ämbaret gistnar widh brunnen, och hiulet söndergår widh brunnen.

7. Ty stofftet måste åter komma til jord igen såsom thet warit hafwer; och anden til Gudh igen, then honom gifwit hafwer.

8. Alt är fåfängelighet, sade Predikaren; alt är fåfängelighet.

9. Then samme Predikaren war icke allenast wijs; vtan han lärde ock folcket godh lärdom, och märckte, och vthransakade, och sammansatte mång ordsprak.

10. Predikaren sökte at han måtte finna tacknemlig ord, och skref rätt sanningenes ord.

11. Thenna the wisas ord äro spiut och naglar, skrefne genom församlingenes mästare, och gifne af enom herda.

12. Tag tigh wahra, min son, för andra flere: ty ingen ände är vppå at dichta böcker; och mycken predikan giör kroppen trött.

13. Lät oß höra hufwudsummona til all lärdom: Fruchta Gudh, och hålt hans budh: ty thet hörer allom menniskiom til.

14. Ty Gudh skal hafwa fram alla gierningar för domen; ja, ock the ther fördolda äro, ehwad the äro goda eller onda.